“Det här hade ju jag köpt om någon hade skrivit detta!” Alex Bergdahl och Carl Linnaeus berättar om deras Kissbok Partners In Crime

Rockbladet hade äran att under Sweden Rock Festival få göra en längre djupgående intervju med författarna Carl Linnaeus och Alex Bergdahl till Kiss-boken Partners In Crime som släpptes i slutet av Maj. De redogjorde för bokens tillkomst och diskuterade några av favoritämnena samt vilka live-inspelningar de håller som sina favoriter. De var verkligen lika passionerade under intervjun som de är i deras bok när det gäller ämnet som ligger dem varmast om hjärtat, nämligen Kiss.

 

Alex Bergdal och Carl Linneaus släppte för drygt en månad sedan sin gemensamma bok Partners In Crime - Vår livslånga jakt på sanningen, i vilken de avhandlar detaljerat Kiss-ämnen som de kände krävde en ordentlig genomgång på djupet. Det är en bok med extremt många detaljer som garanterat till och med ger den mest inbitne och pålästa Kissfantast något nytt. Det som är det bästa med boken är att trots att den presenterar så mycket fakta så känns det aldrig på något sätt långtråkigt eller att det blir överflöd av information. Det märks att de har avvägt och valt ut varje ämne noggrant och fått ett flöde där de båda kommenterar texten och beskriver varför vissa detaljer är viktiga och hur de själva relaterar till vissa saker som de skriver om i boken. Det är inte en biografi det handlar om utan en samling djupgående analyser om ämnen som intresserar författarna speciellt samt ämnen som de känt kräver vissa tydliggöranden. Det är mycket underhållande och man känner att man lotsas tryggt fram i kisshistorien i de utvalda ämnena av de mest pålästa experterna som finns tillgängliga i ämnet idag. Har man något som helst intresse av Kiss och inte har läst denna pärla i rocklitteraturen, föreslås att ni beger er till närmsta favoritbokhandel och genast inhandlar ett exemplar för att genast läsa när ni sitter i solstolen på stranden eller ligger i hängmattan. Ni kommer inte bli besvikna. 

 

Er Partners In Crime-bok om Kiss har äntligen släppts och det är verkligen en grym bok.

Carl Linnaeus (C) & Alex Bergdal (A): Tack.

Hur var det att jobba med det här formatet från början till slut?

A: Det var lättare än jag trodde. Jag trodde det skulle bli skitsvårt när Carl hörde av sig så jag var faktiskt orolig och nervös. Men eftersom det blev att vi gjorde det vi har gjort tillsammans i 30 år och att det är den här känslan att vi gör det mest för oss själva för att det är det här vi kan. Det avdramatiserade det hela och när vi hade gjort varsitt första kapitel för att se om det överhuvudtaget är någonting. Och så läste vi och så bara "Hey...det här är ju bra, det här hade ju jag köpt om någon hade skrivit detta". Det är obetalbart så det var lättare och roligare än jag trodde.

Carl, hur var det att jobba med Alex?

C: Det var kul eftersom det är det här vi gör ändå, vi pratar ju om Kiss varenda dag. Och nu kanske vi kan få lite royalties för det också. Det var väldigt kul att få ner det på pränt och göra något som finns kvar till eftervärlden. Alex känner jag så himla bra så det var extremt smidigt. Det enda vi hade problem att komma överens om var titeln, innehållet var hur lätt som helst.

Boken har ett kommentatorspår som går genom boken, där det först kommer text och sen kommenterar ni. Hur kom det till?

A: Det här är tjugo noga utvalda och slipade ämnen som vi har funderat fram som vi ville prata om fast i textform. Och för att det då inte bara ska bli staplande av årtal och uppgifter så kände vi att vi måste på något sätt göra texten mer levande och dynamisk och det gör vi genom att kommentera det vi pratar om. Och ibland måste man fokusera på varför är detta viktigt - det vi precis har beskrivit i brödtext, varför är det viktigt och det är lättast att göra i kommentatorspår.

Det är så som du säger, det blir något som adderar till historien på ett annat sätt än vad man är van vid där man har en bisittare som kommer och lägger till saker som man vill höra också. Det är även lite skönt när ni gnabbar lite grann även i kommentarerna i boken som man även har sett på Facebook er sinsemellan ibland.

A: Men det är ju för att det har vi ju gjort i 30 år. Skillnaden är nu att nu finns det bevarat på nedhugget träd. Det enda som är skillnaden, precis det som du läser i boken, det har vi diskuterat i 30 år. Vi har ju hållit på med det här "Näää.. de är inte så bra 1988" tycker Carl, "Jo... de var bäst 1988!" tycker jag och då tjafsar vi om det. Men oavsett om vi tycker är bra eller dåligt så är det ju grundat i en passion och det är därför vi kan diskutera och nyansera det. Det är bara en förlängning av vårt umgänge.

C: Det som är roligt är att jag och Alex tycker väldigt lika om Kiss karriär och deras karriärdrag och det är samma sak som fascinerar oss som Kiss har gjort. Vi älskar att grotta ner oss i specifika detaljer båda två, men när det kommer till det musikaliska tycker jag och Alex extremt olika om låtarna och skivorna vilket är lustigt och väldigt befriande och då är det roligt att bråka om det som om man vore tio år igen.

Det är väldigt befriande att se att ni har väldigt olika åsikter också och att det inte är som man tror, nämligen att det bara är storhetstiden på 70-talet som ligger er varmast om hjärtat, utan det finns mycket mer över deras karriär som ni vurmar för.

C: Jag älskar 80-talet lika mycket som 70-talet och 80-talet var ju vårat årtionde, eftersom det var ju då vi upptäckte dom, så det var därför vi försökte göra så många 80-tals återblickar som möjligt. Omslaget är ju rosa och sånt där och vi har även fått in en 80-tals design i boken. Det är ju så vanligt att rockers pratar om 70-tals Kiss som att Kiss borde ha lagt av 1978, det är ju den gängse uppfattningen bland hårdrockarna. Men vi vill slå ett slag för 80-talet med den här boken för vi älskar ju 80-talet lika mycket som 70-talet.

Jag gillar Revenge plattan också. Om man jämför musiken på den hörs det att man försökt följa med lite i utvecklingen. Vad tycker ni om det?

A: Kiss är ju ett unikt band på det sättet eftersom de har ju aldrig gjort en skiva som låter lika som den föregående och det tycker jag är jävligt häftigt, för det hör man väldigt sällan oavsett om det är Iron Maiden eller Ac/Dc eller vilka du än lyssnar på så får du väldigt sällan en platta där du inte riktigt vet hur den kommer att låta och att den framför allt inte låter som den förra, det är jäkligt coolt. Vi har ju ett annat tidsbegrepp idag, men ställ skivorna som kom i närtid bredvid varandra - ställ Love Gun (1977) mot The Elder (1981) mot Asylym (1985), det är fyra år mellan de skivorna, men det fyra eoner av tid mellan dem rent musikaliskt.

Alex, I boken har du berättat en hel del om din location-spotting av Kiss-relaterade historiska platser, hur känns det när du kommer till en sådan plats?

A: Men det är så jävla häftigt, alltså å ena sidan har jag varit på ställen som inte finns längre. Jag åkte ut till där The Coventry en gång låg och idag ligger där idag en bank, så det var ju ingenting att se, men jag har ju iallafall varit vid tunnelbanestationen och jag har gått på gatan. Jag har åkt ut till The Daisy, Amityville - den klubben, det huset brann ner 2002 så idag är det en parkeringsplats, en asfaltsplätt. Men jag inbillar mig att jag fick någon slags feeling där, för att jag tänker att det var ändå här de spelade sina tidigaste spelningar. Men ibland så finns ju faktiskt någonting kvar också. För det första har jag varit inne i replokalen två gånger i själva lokalen där Kiss en gång stod och skapade allting jag älskar. Och en sån grej det kommer inte över mig förrän efteråt, för när jag gör det så gör jag det professionellt om man får säga så. Jag hade haft lång kontakt med fastighetsägaren och hyresgästen och fått tillåtelse, audiens då, för de tar inte emot fans därinne. Men jag hade det så jag fick till och med gå in i trappan, för de släpper inte in folk därinne till att gå i trappan. Och så kommer jag upp i lokalen och snackar lite med dom, tog lite bilder och så där. Sen efteråt [kom det över mig] - jag stod därinne, jag stod verkligen därinne och så tittade jag - det finns tre bilder på Kiss inifrån replokalen när de gjorde sitt showcase i november 1972 och jag - nämen där stod jag, precis där stod jag, även om det då var 40 år för sent. Det är helt fantastiskt. Och likadant på en pub, Kiss gjorde ett showcase för några skivbolagssnubbar på Henry LeTangs dansskola och jag tänkte efter några år i biblioteksbranschen att det måste ju gå att hitta nån som har en gammal telefonkatalog. Biblioteken i New York borde ju ha det, för var fan låg den här lokalen, för ingen kan säga mer än att det var nära till Times Square. Så jag hittade en bibliotekarie på New York Public Library som kollade igenom och jodå, jag fick adressen. Huset ligger kvar där och är en pub idag. Så jag var därinne och Carl var därinne med ett års mellanrum. Och man kan gå in, man kan gå upp för trappan som de gick upp för så på övervåningen så fortsätter puben. Där är faktiskt en liten scen för de har väl lite akustiska trubadurer och vi får ju inbilla oss att det skulle kunna vara där Kiss stod. Bilderna vi har gör gällande att de bara stod på golvet i en hörna, men vi vet inte mer och vi kommer aldrig att få veta det, så vi stod där i vilket fall och kunde insupa att det var i denna byggnaden det hände.

Carl då, har du några location-favoriter?

C: Det är ju samma, det finns ju inte så jättemånga så vi har ju varit på samma ställen så där, så jag har inte så mycket att tillägga faktiskt.

A: Men den där grejen när du var ju på The Ritz och såg Metallica?

C: Ja, men det var ju också en sån där grej. Jag var på Metallica och gjorde det här reportaget i New York och jag hade ju Kiss med mig i bakhuvudet hela tiden. Jag var utanför replokalen och då hade Kirk Hammett sett mig vid Madison Park som ligger precis vid replokalen i den här tröjan [10 East 23 Street] alltså djävlar, och Kirk säger "Your shirt - I saw you today, I saw you over there at Madison Park!" och jag bara liksom ahh, då han har gått omkring där och sett mig i min T-Shirt och hajat till på att jag har en snygg T-Shirt. Så då började han där [när vi snackade] att han har sett mig utanför Kiss replokal. Sen besökte jag ju Electric Lady där Kiss har spelat in, som jag har skrivit mycket om i boken. Sen fick vi se en Metallica-fanclub spelning på Webster Hall, det hette ju The Ritz innan och jag visste ju att det var där Kiss gjorde legendariska klubbspelningar Augusti 1988, så när jag kom in där såg jag bara kiss framför mig på scenen. Jag glömde bort allt och för mig var det klubbspelning 1988 här igen nu, fast det var Metallica där då, men jag fantiserade att det var 1988 istället - då är man ju sjuk i huvudet. Och jag älskar ändå Metallica.

Alex, du hade ju äran att få träffa Lydia Criss när du var över till USA också, berätta.

A: Jag hade ju turen 2006 när jag var över första gången. Lydia Criss, Peters ex-fru, hade släppt en bok som heter Seal With A Kiss och vi hade styrt upp en intervju med henne till Kiss Army Sweden och deras tidning. Så jag träffade henne på ett hotell, hon var jättetrevlig och jag köpte boken och vi pratade över en timme, 75 minuter satt vi, hon berättade alla möjliga historier och så. Så sade hon någonting sånt att "Ja men kommer du igen så säg till så tar vi en fika.". Så fyra år senare åkte jag tillbaka för jag skulle se Roger Waters. Så då mailade jag henne, då hade vi haft lite facebook-kontakt och så. Hon tyckte jag var trevlig och meddelade då Niclas på Kiss Army Sweden detta. Det var ju skönt att man hade gjort det intrycket. Så jag hörde av mig och sa "Jag kommer, ska vi ta en fika?", och hon bara "Javisst kan vi göra det". "Ja för jag ska bo Upper Rest och så" "Ja men då kan vi ses på det här fika-stället". Och det var precis då Bill Aucoin hade dött också. Så vi satt en timme och åt soppa ihop och pratade och hade jättetrevligt, och sen så sa hon bara "Ska du göra någonting nu?". "Nej, nu tänkte jag gå och lägga mig en stund på hotellrummet innan konserten i kväll." "Nämen ska vi ta en runda? Jag kan visa lite ställen där dom bodde och sånt." "NU? Jaha, jaja... Absolut!" sa jag. Så vi började knalla runt och hon visade lägenhetskomplexet där Gene ägde en lägenhet när han var ihop med Cher, där Peter Criss lånade lägenheten 1978 och sköt sönder TV:n med pistol. Den lägenheten visade hon. Hon visade var Ace Frehley hade bott. Och så var det en grej som hon fick för sig "Det fanns ett hus - det hette The Normandy, var fan var det någonstans?" och så drog hon med mig upp ända till 86:e gatan och där bodde Gene inackorderad hos nån brud tidigt 70-tal. Det var så jävla häftigt att få den här Grand Tour av New York upper west av Lydia Criss som då är en av de får i Kiss-kretsar med ett väldigt, väldigt detaljerat minne. Hon är super på detaljer verkligen och det är väldigt häftigt.

Berätta också lite om när du fick möta Peter Criss bror.

A: Två år senare åkte jag tillbaka för att se Almann Brothers i New York. Så jag hörde av mig igen och hon bara "Ja absolut, jag tar med mig en gäst. Jag tror du känner igen honom." "Jaha..." sa jag. Så gick jag och ställde mig på det överrenskomna stället där vi skulle ses, ett café som ligger vid Beacon Theatre, så stod det en kille där - eller en äldre herre och en tant och de tittade på mig och jag tittade på dem och man nickar och säger hej och är artig och belevad hoppas jag. Och dom sa "Tjena!" och så tittar han på mig och så säger han "Alex!" Och så tittar jag och fan vad lik han är Peter Criss. Så var det då Joey Criss Coala då, Peter Criss bror, och då var det det som var hennes överraskning då. Hon hade inte heller träffat dem på länge, så då tyckte hon att jag skulle uppskatta det då. Det var så jävla häftigt. Då satt vi och fikade i över en timme liksom.

Var det inte då du sa att det inte blir någon intervju för att ni hade så trevligt, trots att du blev tillfrågad att intervjua Joey?

A: Lydia frågade om jag kanske ville göra en intervju och i det läget... visst man kan säga att det var dumt, men alltså man sitter där och jag är med som en del av familjen så det kändes faktiskt dumt, så jag sa "Du, vi skiter i det, vi tar det nästa gång istället" [Joey svarade] "Jaja, du får säga till nästa gång du är här så..." men jag sa iallafall "Men jag har bara en fråga. Så jag vill veta om Kiss stora showcase 1972 för skivbolagsmogulen..." för då var han med då Joey full som ett ägg och kräktes. Och då skrattade han så hela caféet dog, så då drog han hela den historien. Jag har fått den direkt från honom, men det kändes så dumt annars att börja som att sitta här och så börja intervjua nu så dödar du den stämningen, så kände jag iallafall. Och jag tycker fortfarande det var rätt beslut även om jag inte har hunnit komma tillbaka, jag har inte fått den guidade tour som han har lovat mig i Brooklyn, där han och Peter växte upp och snart kan det ju bli för sent för han kan ju lämna oss, så jag måste ta tag i det där.

Bland dina mest spännande möten med Kiss-relaterade personer, är det dessa som ligger varmast om hjärtat?

A: Det här är ju stort för mig såklart och även första gången jag träffade Paul och Gene 1994 det kan man ju inte komma ifrån, jag var 17 år och det var väldigt... efter 1988 så tog det ju 8 år innan de kom tillbaka till Sverige och spelade. Så att få träffa dem på tu man hand inne på ett hotell i Köpenhamn var häftigt. Men nu skriver vi 2019 och jag har ju för mindre än 24 timmar sedan både fått ge Gene Simmons boken som jag har skrivit med Carl och fått stå tillsammans med Paul och Gene iförda fullt med smink och fått hålla upp boken och de pekade på boken och... Jag vet inte vad som är störst, vi får se om några veckor när jag har smält intrycken från gårdagen här och vilken händelse som faktiskt har betytt mest.

Visst var det någon av dem som sa "I know you!"?

A: Ja det var till Carl.

C: Ja jag hade det på känn, eftersom jag har träffat och pratat med dem så många gånger och han har ju köpt mina böcker. Jag presenterar mig, men tar aldrig något för givet, det ska man inte göra. Så när jag säger "Hi Gene, my name is..." svarade han "I know who you are!". Det var stort, då blev man ju 9 år igen liksom.

Detaljer som inte kommit till känna i Kiss historia som är mest irriterande att de inte kommit till känna eller som inte går att få reda på, vilka skulle ni säga att de är?

A: Som man inte kan få reda på? Vi säger aldrig inte. Bara för några veckor sedan så avlövade vi ju ett stort mysterium i demo-världen, en gammal låt som varit med som en Kiss-demo i många år som ingen har vetat var den kommer ifrån. Men nu har vi belägg för vad det är för någonting för låten Thunder In My Heart, som påstods vara Kiss 1981, men så visade det sig vara ett band från Philadelphia som heter U.S. Airwaves. Det är liksom, det tillsammans med en amerikansk kissforskare så var vi tre svenskar som redde ut det. Skithäftigt att efter nästan 40 år ha bara "tjung" och där har vi det.

Men det som vi inte vet, en av de viktigaste grejerna för mig är att jag skulle vilja ha exakt datum för den dagen som Paul och Steven Cornell åkte hem till Steven Cornells lägenhet och han och Paul och Gene träffades för eventuellt första gången, de kan ju ha träffats någon gång innan. Men just den dagen skulle jag vilja veta vilken dag det var.

Här snackar vi Wicked Lesters ursprung.

A: Till och med innan Wicked Lester, det som blev Wicked Lester när Paul och Gene började känna varandra. Men just att få veta när var dag noll. När radades alla stjärnorna upp i himlen och det hände som sen skapade allting annat, det hade varit kul att veta. Och sen så håller vi på, t ex datumet när Ace kom med i bandet, jag har valt att förlita mig på Lydia Criss där för hon snackar som att han kom med så sent som tidigt i Januari 1973, vilket låter lite mysko med tanke på att de gör sina första spelningar tämligen omgående och så vidare. Men hon är helt fast i sin uppfattning att han redan var med till julen 1972 och att det var då det hände liksom. Så en dagboksanteckning eller nåt från tiden, inte uppskriven idag då, men om någon hittar att "... här skriver jag ju det att vi käkade ihop första gången på McDonalds idag..." eller någonting. Sådana grejer letar jag efter och och försöker hitta. Och sen så letar jag efter lokaler också nere på Church Street som Sean DeLaney hade.

Då har du ju iallafall en location kvar.

A: Ja jag har en location kvar och jag har nog hittat var den är, men eftersom jag inte är säker så går jag inte ut med det för att det blir ju skittråkigt om det inte stämmer. Jag har lite pejl på det så vi får se. Om vi hittar den så har vi alla 1973-locations sedan.

Carl, har du några locations som du letar efter?

C: Nej

Alla: <Skratt>

Men visst finns det någonting annat därute i Kiss universum som du vet finns, men som inte har hittats ännu?

C: Ja Kiss gjorde ju flera försök med att spela in med kända producenter. Bl a Eddie Kramer, Chris Kimsey som hade jobbat med Rolling Stones innan, och Vini Poncia som jobbade med Kiss innan de ens... Jag skulle vilja höra mer om de demoinspelningarna och varför de inte fungerade och var de tog vägen och hur det lät. Det skulle jag vilja veta mer om. Om det ryktet stämmer det vet man ju inte.

Om man kollar på Ace Frehleys karriär efter Kiss, vad är det bästa med Ace i den tiden?

A: Jag är ju väldigt förtjust i Frehley's Comet med Thord Howard, jag gillar hans röst och hans låtskrivande och sen gillar jag Aces tidigt 90-tal innan Kiss reunion för att då från 90-92 då var han väldigt pigg och började dra in skithäftiga låtar i låtlistan och sånt och det var en bra tid för honom även om han började spela klubbar och sånt igen.

Då kommer vi till Peter Criss, efter Kiss, vad skulle ni säga är hans bästa alster?

A: Hans bästa skiva tycker jag är Let Me Rock You. Det är för att den kom i en tid när jag köpte den när den kom, jag var 5 år och jag köpte både den och Creatures In The night på kassett. Ellos hade skivor och band eller vad nu deras skivaffär hette så där fick jag beställa kassetter genom , som morsan hjälpte mig med. Så det var Creatures och Let Me Rock You som jag köpte. Men Peter Criss... där har vi fortfarande något som jag forskar i för det har ju precis dykt upp information om hans tid 1984 när han försökte starta ett band som hette Alliance och där har jag luskat som fan och det är ett helt kapitel tillägnat Peter Criss 80-tal i boken, och det vill jag ha mer info om för det måste finnas nån som har stått med en bandare, det måste finnas inspelat när han kör låtar från sin soloskiva och sånt 1984. Men hittills har det aldrig kommit en enda sekund från det. Jag håller på och jagar lite lokala TV-bolag i Nashville och sånt, för de spelade på en festival där. Så någonstans ska vi fan hitta någonting alltså.

The Elder, varför funkade den inte att göra live och varför körde de aldrig en turné?

C: En The Elder turné hade blivit så flippad. Det är det jag älskar med Kiss att de hade de är flippade grejorna och hade så flippade idéer. Mellan 1978 och 1982, det var då de ville gå dit inget annat band hade varit förut. Och hade det blivit en The Elder turné så hade det blivit så himla sinnessjukt, så klassiskt och så roligt så det var synd att det aldrig blev av.

A: De borde ju gjort en turné, jag har aldrig fattat det. Att plattan bombade, det är ju en sak men de skulle ju gjort turnén för det var ju åka på turné som Kiss kunde. Det hade ju blivit fantastiskt med den här brunnen och häst och vagn och allt sånt. Men de borde ha gjort det. Fan att de inte gjorde det. De bootlegfilmerna hade jag jagat världen runt, ja det gör jag ju med det andra också, så vad skulle vara skillnaden.

Apropå bootlegs, såg jag att det saknades en lista i boken på de som ni tycker är de bästa bootlegs:en. Smaken brukar ju komma och gå lite vilka man tycker om, men vilka tycker ni är bäst just nu?

A: Jag samlar egentligen på digitala filer. Allt från 1974 är magiskt. Jag älskar det lilla som finns från Love Gun turnén för de låter så jävla hårda där. Videon från Coventry 1973, det är tveklöst - det finns inget bättre och så Köpenhamn 1988 för jag var där. Men Coventry 1973 att det fanns filmat, det är det största som finns att jag kan få ta del av Kiss första år.

C: Jag älskar att se kvällarna från Detroit Cobo Hall Januari 1976. Det är det Kiss som är mitt Kiss då de stod på toppen av sin karriär då de röjde så in i helvete. Världens mest energiska rock 'n roll band som till på köpet råkar ha smink, bomber och en jävla scenshow. De tre kvällarna som finns filmade från Detroit 1976 visar varför Kiss är världens bästa band.

Vilken annan inspelning med Kiss går du till för att verkligen höra Kiss?

C: Jag älskar de tidiga åren. Friday Live är min favoritbootleg. Där har du en spelning där Kiss var råa och de var på väg att bli det här Alive-bandet då. Alive är ju inte egentligen live, men Friday Live från Long Beach är så nära en riktig live-platta från 1974 man kommer.

Och så den sista och nästan obligatoriska frågan i sammanhanget. Blir det någon uppföljare till boken?

A: Det roligaste var att folk började fråga detta redan innan någon hade läst den. "Det här är så jävla roligt att ni gör detta tillsammans och det kommer bli så jävla bra - när kommer nästa bok?" , "Jamen, ni har ju inte läst den första än?". Jag vet inte, det kanske blir en bok till vi får se, jag har ingen aning. Det är ingenting som är planerat, det var roligt att göra denna. Det är inte riktigt upp till mig, jag kommer fortsätta podda så att det märker vi väl. Ni får suga på denna så länge.

Hur känner du Carl inför om det ska bli någon nästa bok?

Vem vet om 10 år, om nån fortfarande bryr sig om Kiss som jag tror att någon kommer att göra, så kanske det blir en bok. Men nu får det räcka med den här för ett tag framöver.

Tack.

A&C: Tack som fan.

 

BILD FRÅN INTERVJUN

SKRIBENT: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)

FAKTA – PARTNERS IN CRIME - VÅR LIVSLÅNGA JAKT PÅ SANNINGEN

Alex Bergdahl – Författare, poddare, Kissorakel
Carl Linnaeus – Författare, rockjournalist, Kissorakel


FacebookKiss-Partners-In-Crime

Beställ boken bland annat på Ginza.se.


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar