GEFLE METAL FEST 2019

För fjärde året i rad anordnades GEFLE METAL FEST. Detta var mitt först år på plats. Och jag kan med hundraprocent säga att detta var inget jag ångrade, trots 150 mils bilfärd tur och retur.

 

Som alltid gnälls det ju över att förra upplagans line-up var så mycket bättre men så är det ju alltid. Du vet ju vad du har men inte kommer att få.

Jag hade några klart givna band som jag skulle kolla in och sedan fick resten överraska mig så mycket det bara kunde. Och överraskad blev jag. Och till 99% positivt. Det här var i min bok en stark line-up som innehöll det mesta du kan begära inom extrem metal (med inslag av heavy metal).

De tre dagarna, prepartyt inräknat var för min del ett enda långt smajl. Från jag vaknade på torsdagen 04.00 till dess vi körde hem på söndagen 12.00 gick jag runt och smajlade som ett fån. Fullkomligt magiskt att få ha varit på plats.

TORSDAG - pre party
WOLF
Fy fan vilken resa jag och Wolf har gjort tillsammans. Jag intervjuade dem när debutplattan kom. Nu 20 år sedan får jag se dem live för första gången. Vilken jäkla ynnest alltså. Nästan värd hela den 770km lång resan upp bara för att få uppleva detta.

Jag är ett riktigt stort fan av band som bjuder på sig på scen, som injicerar lite jävla anamma i sitt uppträdande. Det gjorde verkligen WOLF. Jag må ha glömt de flesta av låttitlarna men känslan de förmedlade när jag hörde dem live gick inte av för hackor. Jag fick rysning längs med ryggraden. Så mycket som jag lyssnat på WOLF sitter deras låtar i mitt dna. Det här var en för mig perfekt början på tre dagar fulla av underbar metal.

BULLET
Jag har den allra största respekt för BULLET. De gör verkligen sin grej med största övertygelse. Det kan ingen ta ifrån dem. Och det är inte för att göra mig lustig över dem som jag skriver att ena gitarristen ser ut som Nigel Tufnel (vet du inte vem det är, googla) eller att de låter väldigt mycket som  Accept. Det är utav kärlek till dessa två som jag kommer att tänka på dem när jag ser BULLET på scenen.

Sen att jag kanske inte älskar dem av hela mitt hjärta beror mest på att jag inte satt mig in i deras heavy metal överhuvudtaget. Men det är mitt fel och ingen annans.

Men den här aha-känslan dök inte upp när jag för första gången bevittnar dem live. Spelningen var inte dålig. BULLET är ett snortajt live band, det råder det ingen tvekan om men jag saknar de där låtarna som riktigt grabbar en i skrevet och som inte släpper taget. Men å andra sidan så följde de på WOLF. I mitt tycke en fel spelordning. Jag hade kanske blivit riktigt golvad av BULLET om de lirat som andra band istället för som tredje.

W.A.S.P
W.A.S.P är gamla hjältar från förr. Dock har jag under deras 36 årig karriär aldrig sett dem live, förrän nu. Vilket med facit i hand kanske inte var det smartaste. Gamla hjältar åldras inte alla lika bra. Att Blackie Lawless numera ser ut att ha bildat klubb med Kicki Danielsson är inte det minsta smickrande. Däremot var W A S P riktigt, riktigt bra live. Mycket bättre än jag i min vildaste fantasi kunde trott. Setlistan bestod av gamla godingar och annat hopplock från karriären. Men så består ju bandet av yngre förmågor som gör att Blackie måste vara på topp för att det inte ska falla totalt. 

Jag har sedan länge insett att jag till största delen är kvar i åttiotalet rent musikaliskt. Vilket gjorde min upplevelse av W.A.S.P så mycket mer givande. Nu har jag iaf bockat av W.A.S.P från listan på band som jag vill se innan jag dör. 

BILDER FRÅN FÖRFESTEN

 

FREDAG
FLOTSAM AND JETSAM
Jag blir aldrig för gammal för metal. Inte för att jag inte visste det redan. Jag kommer vara metal till jag dör. Vilket i och för sig dröjer om jag får bestämma. Men fram till dess att det händer kommer jag att samla på mig intryck att ta med mig dit jag kommer. Ett av dessa intryck är FLOTSAM AND JETSAM live 2019. Ta mig tusan så bra det var. Jag bara stod där med ett jätteleende på läpparna. Det här kommer jag att leva på hur länge som helst på. På en festival hinns det ju inte med allt för många låtar, till mitt stora förtret. FLOTSAM AND JETSAM hade gärna fått lira båda plattorna "Doomsday For Deceivers" och "No Place For Disgrace" i helhet utan att jag klagat.

Att få se dem live är ännu en rad att bocka av på min bucketlist över band jag vill se innan jag dör.

DYING FETUS
Jag har varit bekant med DYING FETUS väldigt länge. Och även om vi inte har haft någon vidare relation det senaste årtiondet har de hela tiden funnits i mitt medvetande. Att få se dem live var en perfekt början på en nystart på vår relation. 

Helt ärligt vet jag inte om det är grindcore eller death metal de spelar. Manglar arslet av alla gör de iaf. Kanske inte världens mest roliga band att se live, om du inte befinner dig i en circle pit. Men med det groove (ja, jag vet men det groovar, groovar det gör) de skapar med sin musik är det svårt att inte banga sitt huvud även utanför moshpitten.

CARACH ANGREN
Det finns inget som slår en riktigt expressiv sångare på scen. Till och med det mest tråkiga bandet på skiva kan bli riktigt roliga på scenen med rätt sorts frontman. CARACH ANGREN har flugit nästan obemärkta under min radar, några små snippar på Youtube tilltrots, men nu när jag såg dem live väcktes ett intresse för att få veta mer om deras musik. Bäst beskrivs de som symfonisk black metal men det finns en råhet i det de gör som får även den mest härdade necrosnubben att lyfta på båda ögonbrynen.

Sångare for fram som en skottspoling scen. Agerade verkligen ut varenda ord i texterna. Så även om det inte gick att höra orden förstod jag innebörden av texterna. Ett riktigt trevligt framträdande i en gassande sol. Detta kommer jag gräva djupare i.

KATAKLYSM
Jag erkänner ärligt att jag har fördomar mot vissa band, vilket gör att jag inte kollar upp dem något närmare. KATAKLYSM är ett sådant band. I min värld har de alltid varit ett tråkigt meck death metal band men efter att ha sett dem live har jag reviderat min uppfattning. De är verkligen inte ett meckband. Tycker jag om dem? Nja, juryn överlägger just nu i den frågan. Det är tungt. Det grindar något fruktansvärt. Och de är roliga att se live men jag behöver nog en ännu längre tillvänjningsperiod än en festivalspelning innan jag är fullkomligt begeistrad. 

EQUILIBRIUM
Jag skyller inte på att jag blivit gammal för mitt minne har alltid varit åt helvete men jag kan inte på rakt arm komma ihåg hur EQUILIBRIUM låter på skiva trots att jag har hört några stycken. Detta till trots såg jag fram emot att se dem live. Och de gjorde mig inte besviken. Så mycket kommer jag dock ihåg att de har ett folkelement över sin metal. Jag vill beskriva det de spelar som melodisk folk death metal. Det var en fröjd att få se dem live. Ett riktigt trevligt uppträdande. Jag får helt enkelt lyssna in mig igen på deras plattor för det här är riktigt bra.

VALKYRJA
VAKYRJA såg jag första gången live under Gamrocken. Jag blev glatt överraskad av dem då. Denna gången är ingen skillnad. De manglar lika frenetiskt denna gången också. Nu måste jag verkligen kolla upp deras plattor.

Efter ett intro som känns som mindre evighet kliver bandet ut en och en. Trummisen först och sen bassisten, andre gitarristen och till sist sångaren/gitarristen. Det är inte mycket snack/kommunikation med publiken när VALKYRJA lirar. Ibland känns det som att vissa frontfigur är mer berättare än vokalister men inte här. Låtarna avlöser varandra i rask takt. Om man som mig har dåligt minne och inte kommer ihåg individuella titlar blir det helheten som allena får råda. Och som helhet är det här riktigt bra.

MINISTRY
"The Land of Rape and Honey", "The Mind is a Terrible Thing to Taste". MINISTRY har sedan dag ett varit väldigt politiskt motiverade. 2019 är ingen skillnad. Särskilt inte så som världen ser ut och med de människor som styr och ställer. 

Jag blev väldigt överraskad över hur jäkla mycket metal MINISTRY är idag. Jag levde kvar i villfarelsen att det skulle vara mycket mer elektroniskt men stundtals var det borderline thrash metal. Riktigt tungt. Dock var det monotona fortfarande där. Men det här var riktigt bra.

Visuellt har MINISTRY alltid varit utmanande. Det är väldigt mycket anarkistisk punkkonst över deras visuella framförande. Vilket ger vibbar från band som Dead Kennedys och andra politiska punk och crust band från 80-talet. Jag gillar det skarpt.

SATYRICON
Jag har sett SATYRICON live två gånger tidigare. Och även om det varit kalaskonserter har jag känt att det saknades något. Nu när jag såg dem live i Gävle stämde allt perfekt. Det här var ett fullkomligt briljant uppträdande. Satyr har vid tidigare tillfällen varit en ganska medioker underhållare men inte så denna gången. Han var mer aktiv under en låt i Gävle än han var under hela konserten på KB i Malmö. Han trivs nog bäst på öppna scener där han kan ströva omkring fritt.

Jag vet inte varför men jag hade fått för mig att de skulle lira hela ”Nemesis Divina” plattan men så var inte fallet. Nu gjorde det inget eftersom SATYRICON visade var skåpet skulle stå med låtar som ”Now Diabolical” och andra trevliga örhängen. En perfekt avslutning på fredagen.

BILDER FRÅN FREDAGEN

 

LÖRDAG
GRUESOME
Jag skäms nästan för att säga det men jag har inte kollat upp GRUESOMEs plattor. Inte för att det stör mig att de är ett uttalat Death tribute band som skriver sina egna låtar, utan mest bara för att jag inte har haft ”tid”.

Det här är ju helt spekulativt och fullkomligt irrelevant men fan vet om inte Chuck hade överlevt om han bott i Sverige och fått den vård han behövde. Men hur tragiskt det än är att death metals stora anfader inte längre finns med oss, lika jäkla roligt är det att GRUESOME finns att föra arvet vidare. Det här är verkligen old school.

Så jäkla bra och en perfekt början på lördagen. Med folk från Exhumed, Possessed och Derketa kan det inte bli annat än bra.

PRIMORDIAL
I rask takt, GRUESOMEs sista ton han knappt eka ut innan Irlands stolthet PRIMORDIAL äntrade scenen var det bara att vrida på kroppen och bege sig till nästa scen. På grund av flygstrul fick de gå på scenen 13.30 på lördagen istället för 20.30 på fredagen. Inte för att det bekom bandet nämnvärt. Från första till sista ton levererade Allan .A. Nemtheanga ett fullkomligt magiskt uppträdande. Han trollband publiken med sitt dramatiska uttryck. Att sen resten av band inte heller gick av för hackor gjorde det här till något av det bästa jag såg på hela helgen.

Det fanns inte ett enda fel med detta uppträdandet. Kanske att det var vid fel tidpunkt på dygnet och för kort men men, du kan inte få allt.

LEGION OF THE DAMNED
Holländarna i LEGION OF THE DAMNED är ett hårtslående thrash metal band. Eller det är väl mer korrekt att kalla dem deathrash. Jag har sedan jag hörde dem för första gången gillat vad jag hört. Och live var de ingen besvikelse heller. Det här är riktigt hårda prylar.

Det går ju inte att jämföra live med studioalbum men fasen vet om inte detta var mycket roligare live än på platta. Med den inlevelsen de levererade låtarna fanns det inget att klaga på. Efter tre band var jag i det närmaste golvad. Och då hade bara lördagen börjat.

ELUVEITE
Jag har varit medveten om detta bandet en lång tid men aldrig riktigt brytt mig om att kolla upp dem eftersom jag fått för mig att de kanske inte var mitt ölglas. Men tusan så fel jag har haft. Detta var riktigt otroligt bra. Och jag var inte ensam om att bli glatt överraskad baserat på de kommentarer jag hörde från publiken omkring mig. Harpa, violin och hurdy gurdy till trots var det här så otroligt brutalt att jag bara tappade hakan. Deras melodiös death metal med folkinslag var så oerhört bra att jag nu måste börja beta av hela diskografin.

Att de sedan var trevliga att se på en scen bidrog också till att de lämnade mig med ett enbart positivt intryck. Ännu ett band som jag medvetet undvikit trots att de är just up my alley.

ENTOMBED AD
ENTOMBED AD har jag sett live en gång tidigare. Jag har plattorna och gillar dem men då blev jag inte särskilt imponerad av liveuppträdandet.  Men tusan som de levererade på Gefle Metal Fest. Det här var klart fett. Old school blir knappast mer påtagligt än då de lirade ”Stranger Aeons”. Men AD låtarna klarar att stå på egna ben. Den kommande plattan kommer att bli hur fet som helst om de levererar som de gjorde här på scen.

Att sen basisten hade ett hårsvall som får Det i familjen Adams att verka tunnhårig var ett roligt inslag. Hur tusan klarar den mannen av att sköta det håret?

DARK TRANQUILLITY
Det gör all världens skillnad att ha en frontman som verkligen visar att det betyder allt i världen att stå på en scenen och ta emot publikens kärlek. För det gjorde verkligen Mikael Stanne. Det gick inte att ta miste på hur rörd han blev av den respons publiken gav honom.

Jag tror ta mig tusan att Stanne inte stod still en enda sekund under gigget. Det var en man i konstant rörelse. Men med undantag för trummisen och keyboardisten var det få i bandet som stod still någon längre stund.

Något jag märkte var att trots att jag har nästan alla plattorna så är det de från 90-talet som ligger mig varmast om hjärtat. Det är låtarna från denna era som jag känner till bäst. Men DARK TRANQUILLITY är ett av mina all time favoritband. Vi går långt tillbaka, till Septic Broiler dagarna.

Det här var för mig höjdpunkten på hela festivalen. Det var precis så bra som jag hoppades att det skulle vara. Nu kan jag dö lycklig.

DEATHSTAR
DEASTHSTARS är ett band som jag inte alls brytt mig om att kolla upp. Jag hade bättre koll på bandet som DEATHSTARS till del är sprunget ur; Swordmaster. För mig har DEATHSTARS alltid varit för mycket ”glam” och stoj än ett band som jag seriöst lyssnat på.

Nu när jag sett dem live kan jag både och förstå charmen med dem. Detta till trots kommer jag inte att springa benen av mig för att hitta deras kompletta diskografi.

Jag nöjer mig med att konstatera att detta var intressant men inte för mig. Att gitarrena sedan var grymt taggiga och att det lät riktigt bra på scen är ju bara positivt eftersom det trots allt lämnar mig med ett bra intryck av bandet. Även om jag starkt ifrågasätter sångarens förmåga. Men de är ju tydligen hur stora som helst. Så det är väl i vanlig ordning bara jag som inte förstår något.

DIMMU BORGIR
Jag kan inte påminna mig om att jag sett DIMMU BORGIR live tidigare. Helt ärligt har jag haft svårt för dem på platta, lite som jag har svårt för Opeth på platta. Det blir för mycket intryck på en gång. Men live är det en helt annan sak.

Här fokuseras det mycket mer på att leverera en show. Det gör att det blir lättare att hålla fokus på låtarna. Iaf i mitt huvud.

Och levererade gjorde DIMMU BORGIR. Tusan vad bra detta var. Det märks att DIMMU BORGIR är världens största black metal band. I allt de gör.

För min del var det bara att stå och njuta i fulla drag över en show som verkligen hette duga. Det är roligt när band verkligen bjuder på det där lilla extra som får smilbanden att hamna vid öronen. Suveränt.

AVATAR
Jag hade alla AVATAR-plattor till för några månader sedan. Sen sålde jag av dem. Ett beslut jag trodde att jag skulle få ångra nu när jag sett dem live för första gången men jag kunde snabbt konstatera att det här är verkligen inte min grej. Kanske att jag kan tolerera de två första plattorn men sen har AVATAR tagit en sväng som jag inte riktig hänger med i.

Hela den här psycho circus prylen är snygg att kolla på live men på platta, utan allt det visuella, blir det inte samma intryck.

Men trots att detta inte var min grej musikaliskt var det ett häftig uppträdande. Hela den här cirkusprylen där sångaren är manegens härskare är cool att kolla på. AVATAR gör verkligen sin grej hela vägen ut. Från scenarbetarna till bandet till backdroppen skriker allt cirkus lång väg.

Detta hade jag kunnat se live igen. Så pass bra tyckte jag att det var trots allt.

BILDER FRÅN LÖRDAGEN

 

SKRIBENT: Anders Ekdahl
FOTOGRAF: Jelena Sulce (jelena.sulce@rockbladet.se)
EVENT: Gefle Metal Festival
DATUM: 18-20/7 - 2019
PLATS: Gasklockorna / Gävle

 

 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar