Helgeåfestivalen 2019

Helgeåfestivalen i den lilla nordskånska byn Knislinge, har numera etablerat sig till en maktfaktor, bland de svenska rockfestivalerna. Festivalen har funnits sedan 2005 och har vuxit till ett tredagarsevenemang med ca 5000 besökare. Inriktningen är party, nostalgi och rock, men festivalen har cementerat hårdrock som den huvudsakliga målgruppen.

Festivalen ligger inte långt från en annan större etablerad rockfestival i Blekinge och lockar i stort sätt samma typ av publik till densamme. Festivalen drivs av en ideell förening som heter F-yra och all vinst går oavkortat till att göra festivalen bättre och det är så helrätt på alla plan

I år har festivalen bokat inga mindre än bl.a. Dee Snider, W.A.S.P, Wilmer X, Hardcore Superstar, Mustasch, Lillasyster, Warner Drive, Corroded, Alien, Dead by April, Warner Drive, Secret Service, Elene, Asta Kask och Battle Beast.

Festivalen har beskrivits som Sveriges mysigaste festival. Folkparken i Knislinge är inbäddad i grönska och ligger i anslutning till en sjö. Stämningen på festivalen är sedvanligt familjär av både de frivilliga och publiken.

Helgeåfestivalens första dag, torsdagen, blev olyckligtvis en lite blöt och kylig tillställning. Men att klaga på vädret är lika meningsfullt som att böla över en tappad leverpastejmacka. Det är bara att dra på regnstället och plocka fram smilgroparna så blir allt bra igen.

Helgeåfestivalen finns inga ledsamheter. Det är hög stämning och full fest när Björn Rosenström med band bjuder upp till party. Den tillströmmande publiken bara älskar detta. Det sjungs med i de barnförbjudna texterna och dansas framför scenen. Även om Björn Rosenström inte riktigt är min kopp te, så älskar publiken det. Givetvis är det publikens reaktion av glädje som räknas.

Dead by April tar vid och det låter grymt proffsigt. Tyvärr lider Dead by April av problemet att det i längden blir på tok för tillrättalagt och intetsägande. Det finns inget utrymme för dynamik och improvisation. Allt låter förinspelat och trist. Målgruppen består förmodligen av lite äldre tonåringar och de har tyvärr inte hittat hit. Men den skrala publiken verkar ändå gilla det trots den något ogästvänliga väderleken.

Jag tycker det är fantastiskt, att man kan arrangera denna typen av festival, mitt i lilla nordskånska byn Knislinge. Förmodligen beror det på drivet, sammanhållningen och gemenskapen av ideella krafter, som är extra stark ute på landsbygden. Många etablerade festivaler på världskartan har startat just ute på landsbygden. Listan är lång med namn som t.ex. Roskilde, Hultsfred, Sweden Rock (Olofström), Wacken Open Air etc. 

Stora städer har tyvärr en förmåga att suga upp vissa människors kreativitet. Det är svårt att ha tråkigt, när man hela tiden blir matad med stimulans. På landet finns inte lika mycket fritidssysselsättningar som i stora städer. När man har tråkigt tvingas man att bli kreativ. Jag citerar den högst intellektuella musikern Frank Zappa ”Boredom Creates Creativity”. När man har tråkigt tvingas man att bli kreativ. Det kan nog ligga lite i det misstänker jag.

Signalerna från de sociala medierna är att man inte får har tråkigt idag. Vi är ständigt uppkopplade och utsätts hela tiden för yttre stimulans. Det blippar hela tiden i våra telefoner och vi måste scrolla alla bilder på t.ex. smutsiga strumpor och trycka på gilla-knappen. Det tar värdefull tid och energi från annat. Detta fenomen är en dödlig epidemi för kreativiteten.

Till tonerna av Judas Priest Exiter äntrar Dee Snider scenen. Den väderslitna publiken verkade lite trött till en början, men det skulle det snart bli ändring på. Dee Snider studsar upp och ner och ränner runt som en skållad råtta på scenen. Hans energi är helt otrolig. Med ett stort självbelåtet leende, ger han sin publik ALLT han har och lite till. Det är fullt blås från början till slut. Han eldar upp den frusna publiken till kokpunkten och till slut står alla som duracel-kaniner och hoppar upp och ner och skriker sig hesa till låtarna.

Kompbandet lirar klockrent, men utan Dee Snider på scenen faller intresset snabbt. Vi får höra en blandad kompott av låtar, dels från den nya soloplattan For The Love Of Metal och dels material från Twisted Sisters karriär till publikens stora jubel. Nya plattan är förvånansvärt bra även om Dee själv inte har medverkat så mycket i låtskrivarprocessen. Det är högst anmärkningsvärt att kompbandet kan få Twisted Sister-materialet att låta betydligt bättre live än originalbandet.

Dee Snider improviserar och skämtar mellan låtarna och publiken tar honom till sina hjärtan. Det skämtas om en man som bär runt på en uppblåsbar docka av modell Big John i publiken. Mitt i konserten utbrister Dee ”Time for fika” varav han blir serverad kaffe och kaka. Steven Tyler och Diamond Dave får ursäkta, men en av världens nuvarande och främsta frontfigurer heter faktiskt Dee Snider. Konserten avslutas med allsång till AC/DC :s anthem ”Higway To Hell” Dagens bästa framträdande var till ända.

BILDER FRÅN TORSDAGEN

 

Fredag:

Idag är vädret betydligt behagligare och solen skiner från en klarblå himmel. Matutbudet på festivalen är något skralt i år. Det är mest hamburgare, streetfood och langos. Publiken har generellt inte så stora krav på festivaler, men ett lite bredare utbud hade inte skadat. Det finns folk som inte kan äta både det ena och det andra av medicinska skäl eller av andra ställningstaganden.  

Det symfoniska metalbandet Eleine fick starta dagen. Problemet jag har med symfoniska metalband är att det ibland blir lite stereotypt och variationslöst. Det är svårt att variera denna smala genre. Men Eleine spelar bra och sångerskan Medeleine ”Eleine” Liljestam har teatralisk utstrålning och hon fångar sin publik. Humöret hos publiken vad det inget större fel på och det gick hem i stora mått, oavsett undertecknads tyckande.

Corroded har en hel del starka låtar och den karaktäristiska sångaren Jens Westin av är riktigt bra. De har skapat sig ett namn på hårdrocks-kartan i Sverige med intensivt spelande under de senaste åren. Just styrkan i sångmelodierna är riktigt genialisk och är ett av Corrodes stora signum. Det märks att bandet fått riktig rutin på framträdandet, materialet och framför allt mellansnacket. Humor och publik interaktion avlöser varandra. Men i längden blir det något jämntjockt och odynamiskt. Det går inte att variera tyngd och sväng i all oändlighet. Där tycker jag Corroded stundtals målar in sig i ett hörn. Styrkan i låtarna väger oftast över. Vädret är fantastiskt och publiken är på ett särdeles gott humör denna underbara dag.

Warner Drive från LA är ett älskat band som uppträtt många gånger inför den entusiastiska Helgeåpubliken. Låtarna är lätta och går hem som en fläskläpp en lördagskväll! Publiken sjunger med i refrängerna och stämningen är hög. Warner Drive har nästan blivit ett husband på Helgeåfestivalen. Warner Drive spelar en cover Roxetts superhit She´s got the look till publikens stora entusiasm. Sångaren Jonny interagerar bra med publiken. Bandet känns väloljat och de har turnerat en hel del i Sverige under de senare åren.

Finländska powermetalbandet Battle Beast, tar vid på stora scenen. Det är fullt blås från första sekund och den säregna sångerskan Noora Louhimo, har gott om karaktär och utstrålning. Det går tveklöst hem här på Helgeåfestivalen, även om det inte riktigt är min kopp te. Bandet agerar rutinerat på scen och det känns väldigt proffsigt. Jag blir alltid glad av denna energiska form av metal. Tempot är högt från början till slut. Att genren i sig är lite odynamisk och stereotyp, gör inte så mycket, när ett band levererar denna formen av energi till publiken. Tricket är att ha bra låtar och utstrålning och det har Battle Best i överflöd. Detta faktum räckte för att övertyga undertecknad.

W.A.S.P går ut på scen och sätter ribban högt med ett stenhårt tempo. W.A.S.P gör aldrig publiken besviken live och man vet vad man får. Det låter fantastiskt bra och ser oerhört proffsigt ut.
När de sedvanligt blåser iväg The Who´s klassiker The Real Me blir euforin total. Det är fullt blås i etthundranittio knyck och det blir helt sonika ett jävla larm som får mig att gå igång på alla åtta cylindrar. Det är inte svårt att härleda inspirationen av hårda rockband från 60 och 70-talet som t.ex. The Who, Humble Pie och The New York Dolls.

Efter sju låtar tar W.A.S.P ner dynamiken och det är där showen sjunker lite i intresse från publiken. Det blir för segt och utdraget. Att ta ner tempot och intensiteten är väl befogat, men låtarna får inte bli sämre för det. Efter halva konserten går plötsligt W.A.S.P helt omotiverat av scenen. Publiken skruvar på sig och den sena timmen i kombination med en heldag på festivalen, gör att publikens försök att ropa in bandet igen, blir nästan pinsamt. Lyckligtvis återtar W.A.S.P scenen strax därpå och återupptar den höga intensiteten igen. Avslutningen blir ett rejält publikfrieri av älskade W.A.S.P klassiker.

W.A.S.P går lite väl mycket på rutin nu för tiden och det finns inget utrymme för improvisation. Körerna är förinspelade och showen känns lite väl korrigerad och iscensatt. Det gör framträdandet lite förutsägbart och i samma andetag trist. Det är i stort sett samma låtval och show som figurerat under 10 års tid. Men W.A.S.P gick hem i stora mått på Helgeåfestivalen ändå och det var tveklöst fredagens bästa konsert på Helgeåfestivalen

 

Vi fick höra:

  1. On Your Knees
  2. Inside The Electric Circus
  3. The Real Me (The Who)
  4. L.O.V.E Machine
  5. Blind In Texas
  6. Hellion
  7. I Don´t Need No Doctor
  8. The Idol
  9. Crazy Arena Of Pleasure
  10. Chainsaw Charlie ( Murders In The New Morgue)
  11. Wild Child
  12. I Wanna Be Somebody

Fredagens begivenheter avslutades med lite keltisk punkmetal av Finnegans Hell vilka kramade ur den sista partymusten av publiken. Bandet och den kvarvarande publiken gick all in. Dansskorna fick nötas något ytterligare, innan det blev god natt.

BILDER FRÅN FREDAGEN

 

Lördag

Dagen börjar med ett framträdande av originaluppsättningen på Alien. Musikaliskt låter det helt fantastiskt och det är förmodligen en av festivalens mest kompetenta band. Det är riktigt behagligt att starta festivaldagen med lite melodiös hårdrock. Låtarna har gott om hooks och refrängerna sitter som en smäck mitt i plytet. Den meriterade sångaren Jim Jihed är förmodligen festivalens allra vassaste sångare och körsången låter genialiskt bra. Jim Jihed har makalöst proffsig utstrålning och är bara så go, som en tvättäkta göteborgare kan bli. Alien gjorde publiken på ett särdeles gott humör och presterade riktigt bra från sig idag.

 
Svenska hjältarna i Secret Service tar vid stafettpinnen på stora scenen. Publiken blir serverade ett gäng låtar som vi inte visste att vi hört tidigare. Nostalgifaktorn var hög och igenkänningsfaktorn ännu högre. Secret Service lämnar tyvärr en del övrigt att önska i form av utstrålning och scenspråk. Roligast och bäst på scen är trummisen Jamie Borger, vilken även trakterar slagverket i både Treat och Talisman.

Punkhjältarna i Asta Kask börjar bli till något åren. Men av det märktes inte ett skvatt, när de ställde sig på scen på Helgeåfestivalen. Med rebelliska punk-texter på svenska, lockade de fram punk-nostalgin hos publiken. Asta Kask höll låda och ett grymt larm från början till slut. I publiken blev det traditionell slam-dance ( består av konstformen att dansa våldsamt in i varandra, vilket f.ö. är en variant av hårdrockarnas circklepit). Solen smög sig dessutom fram och stämningen blev underbar.

Punk och hårdrock är arbetarklassens musik och det märks på alla plan i publiken. Det är stenhård rebelliskhet mot etablissemanget, men i samma andetag kamp för jämlikhet, solidaritet och rättvisa. Ilska mot vapenindustrin, krig och kapitalismen. I punkens värld är alla färger tillåtna och där ger man ett stort långfinger till konservatismen och rasismen.

Älskade skånska stelheterna Wilmer X avlöste på stora scenen. Wilmer X är ett riktigt partyband som passar sig som bäst en underbar sommarkväll. Bandet har skapat sig i speciell plats i den skånska folksjälen. Låtarna är riktigt bra och träffar mitt i prick på Helgeåpubliken. Wilmer X är bland det folkligaste vi har i vårat avlånga land och målgruppen är bred. De var ett uppfriskande inslag i lineupen av band på Helgeåfestivalen.

 
Hardcore Superstar hoppar ut på scen och sätter genast ribban på en orimligt hög nivå. Kapellmästare Jocke Berg röjer runt som en skållat kattaskrälle på scenen. Det är svinkallt och rått i luften, men det ger publiken blanka fan i, för det blir full fest. Sveriges livekungar heter numera Hardcore Superstar. Med stenhårt turnerande under de senaste 20 åren, har man idag vunnit sin förtjänade höga status och det med rätta.

Jocke Berg interagerar genialiskt med publiken och gosse vad detta band levererar live. Det är fullt energiskt röj både på scenen och i publiken. Bandet verkar ha skitkul och lattjar på scenen. Det är galna och improviserade upptåg mest hela tiden och medlemmarna utstrålar en enorm spelglädje. Setlistan i kväll består av underbara upptempolåtar med refränger som sitter som en smäck. Jag vill absolut inte kalla Hardcore Superstar för ett sleeze-band, jag vill kalla dem för ett exploderande och genialiskt rock’n’roll-band.

Publiken verkar känna igen merparten av låtarna och det skrålas med i refrängerna. I låten Last Call For Alcohol så bjuder bandet upp valda delar av publiken för en gemensam skål på scenen. Hardcore Superstar älskar sina fans och publiken älskar Hardcore Superstar, vilka huserade dagens tveklöst bästa konsert på Helgeåfestivalen.

När Mustasch gick upp på scen öste monsunregnet ner. Det var kallt och rått i luften. Undertecknad hade tyvärr inte energi över efter Hardcore Superstars makalösa konsert, att göra en rättvis bedömning av Mustasch. Tyvärr var inte Mustasch direkt imponerande ikväll. Det kändes mest som det gick på tomgång och rutin. Den karismatiske kapellmästaren Ralf, höll i vanlig ordning låda på scenen. Det räckte precis till för att ge Mustasch ett knappt godkänt betyg i afton.

Helgeåfestivalen 2019 blev en ganska blöt och kall tillställning. Matutbudet lämnade en del övrigt att önska. Jag anser att tre festivaldagar blir lite väl mastigt, med tanke på festivalens storlek. Många besökare har inte startat sin semester ännu, vilket gör torsdagen något överflödig. Det hade varit bättre att satsa alla resurser till att göra det till en tvådagarsfestival. Försöka boka större affischnamn och göra festivalen ännu bättre på alla plan. Bättre och mer koncist borde vara ledordet. I år var inte programmet lika exklusivt som förra året. Men publiken var ändå trogen festivalen, trots den trista väderleken. Återvändande besökare är något som är väldigt positivt.

Men sammanfattningsvis har det varit en fantastisk Helgeåfestival i vanlig ordning. Tusen miljoner tack till alla frivilliga krafter som år efter år lyckas att arrangera en lyckad rockfestival mitt ute i skånska landsbygden. Våran kärlek till dessa ideella krafter är omätbar och tusen och åter tusen tack för i år Helgeåfestivalen!

BILDER FRÅN LÖRDAGEN

 

REPORTER: Thorbjörn Skogh (thorbjorn.skogh@rockbladet.se)
FOTOGRAF : Karolina Vohnsen (karolina.vohnsen@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anna Skogh (anna.skogh@rockbladet.se)


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar