Hurula – Publiken felar när bandet levererar

Det är första gången jag ser Hurula live utan att känna de  komplexa lager av smärtsamma och introspektiva känslor han ofta framkallar.

Robert Hurula är ingen som vädjar eller friar till publiken, men någonstans kan jag ana en frustration i avsaknaden av det folklighet och gemenskapskänsla. Han skriker, slänger knytnäven upp i luften och som vanligt ger han allt och gör allt för att ge max.

Hela konserten var som att vänta på ett crescendo: en allsång, ett kaosigt och rockigt mellanspel, men det kom aldrig. Eller bara en kort förnimmelse av något sånt.

Vanligtvis är en konsert med Hurula en terapeutisk gråtstund på divanen, men inte denna gång. Det var som ett svänga förbi ett högoktanigt genrep utan att känna att man har tid att stanna och se allt.

Det är bara på slutet som hitkavalkaden i den kanske allra populäraste ”22” och hjärtat på armen-blödiga ”Skjut mig” får resonans.

Och det känns liksom som att bara en bråkdel av denna konsert är vad alla andra Hurula-konserter brukar vara från början till slut.

Hurula har en halvkass dag på jobbet, och det är inte ens hans fel.

 

SKRIBENT: Philip Almén (philip.almen@rockbladet.se)
FOTOGRAF
: Kristin blid (kristin.blid@rockbladet.se)
KONSERT: Hurula 
ARENA: Park Stage / Lollapalooza Stockholm                                                                                                              DATUM: 2019-06-28
BÄST: Punken är räddad
SÄMST: Publiken


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar