Lever Metallica på gamla meriter?

Jag har aldrig sett Metallica live. Det är sant. Detta är min första gång. Och för mig som aldrig sett dem tidigare så vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig när jag tar plats på Ullevi – det enda jag vet är att förväntningarna är höga. 

Att titta ut över folkhavet som spänt börjar trängas framför den enorma scenen får mig att känna mig som en del av musikhistorien. Jag ser folk som viftar nyköpta Metallica-tischor i luften, vissa som headbangar och spelar luftgitarr till pausmusiken, och andra skålar i öl med sina polare i jeansjacka och bandana. Detta hade lika gärna kunnat vara ett filmklipp från 1986, och jag älskar det. Metallica är mer än bara ett metalband: de är faktiskt en del av hela genrens grundpelare, och som med många andra band med den bragden vet man aldrig vilken konsert som blir den sista. Därför är jag inte ett dugg förvånad att Ullevi är fullproppat med folk, i alla åldrar, från första sekund till sista.

Göteborg badar i kvällssol när gitarrslingorna från Den Onde, Den Gode, Den Fule traditionsenligt börjar eka mellan läktarna som intro. Den svala havsvinden blir snabbt het. Vit rök stiger kring scen, Lars Ulrich tar plats vid de rosaglittriga trummorna, ler brett och lägger stockarna mot cymbalerna … Och festen är igång.

Jag måste dock vara helt ärlig och objektiv nu: det är inte skitbra i början. Energin är inte den bästa, det händer inte särskilt mycket på scen. Det är mer en slags ”här-står-jag-och-spelar-mitt-instrument”-känsla, rakt upp och ned, utan någonting jag skulle kalla show till. Någonting jag sett på video tusentals gånger. Man tittar faktiskt mer på de animerade/tecknade videoklippen på bakgrundsskärmarna än på bandet på scen. Visst, de rör på sig – Kirk Hammet drar fram från sida till sida över scenen och Robert Trujillo böjer på knäna ibland. För ett superfan på front row så räcker det gott och väl, men för mig (som förvisso lever på att vara kritisk) så fyller det inte riktigt glaset. Jag förväntar mig stordåd. Se på deras genrelikar (sett till typ ålder och storlek): Iron Maiden, Judas Priest, KISS, AC/DC … De lämnar ingenting åt slumpen, där finns alltid en show. Det gör det tyvärr inte här. Ibland upplever jag det nästan som att de har det för enkelt – de får mer gensvar från den helt fantastiska publiken än vad de i sanningens namn faktiskt jobbar för.
   Killarna i Metallica är dock experter på det de gör: sång och instrument sitter som smäckar. Det är verkligen felfritt, och det kan man inte säga någonting om. Särskilt uppskattar jag hur James Hetfield sätter sina karaktäristiska skratt i låtarna, precis som på skiva. Otroligt proffsigt.

Ungefär en timme in i konserten så börjar saker och ting dock hända. Vi får stora eldar, både som drar över scenen i en effektfull fart och som blossar upp på exakt rätt trumslag. Publiken vaknar till lite, och jag får förhoppningar om att de lägger i nästa växel nu. Att det kommer mer, att nu börjar showen jag saknar. Kommer den?

Ja, det gör den faktiskt. Jag erkänner skeptikern i mig besegrad när Rob och Kirk ställer sig längst fram och ber publiken att sjunga med på svenska. En stunds förvirrade skratt surrar runt mig innan gitarrerna drar igång: Ebba Gröns Staten och Kapitalet. Oväntat, galet och fantastiskt roligt, särskilt med Robs improviserade svenska sång. Hela Ullevi skrålar med om ”deras feta nackar”, och det är förmodligen – oavsett publikrekordet som Metallica slog ikväll – den största svenska allsången till 80-talspunk som vi någonsin sett (och kommer att se). Otroligt uppskattat av alla i publiken, och ett välkommet alternativ till gitarrsolon för att vila sångaren. Hundra extrapoäng för bara det!

Efter detta är showen ungefär så som jag hoppats. Vi får pyro, raketer, eldar, laserstrålar, glada hoppande rockstjärnor som interagerar med publiken, och hit efter hit efter hit. Solen har nu sjunkit bakom arenan, och introt till One ljuder ut i kvällsluften. På bakgrundsskärmarna visas en riktigt häftig video på silhuetter av soldater från första världskriget som rör sig över ett rykande, exploderande slagfält. Det är riktigt stämningsfullt och snyggt, speciellt när många lyfter sina mobilficklampor i mörkret. Kirk sätter solona galant framme på kanten, och soldaterna förvandlas till vandrande vålnader och skelett. Arenan lyser upp och publiken jublar. Detta är bäst hittills.

Sedan fortsätter det på den nivån. Vi får mer allsång i form av Master of Puppets, vi får gitarrister som skuttar runt som grodor på scen, vi får Lars Ulrich som dyker upp bakom James Hetfield längst fram på scen med kepsen bak och fram och ett hånflin. Hela publiken hoppar, sjunger, headbangar och vrålar. Kylan känns inte alls längre. Jag har nästan glömt den trötta starten.

I många fall med äldre band så brukar kvaliteten börja sina mot slutet av konserten på grund av trötthet och fysik som, så att säga, inte är tjugo längre. Men med Metallica känns det som att det bara blir bättre ju längre vi kommer, som att de trampas igång av sig själva och sedan bara susar iväg. 

Setlisten är bra. Den är godkänd. Det är nog inte helt enkelt att välja setlist från den enorma repertoar de byggt upp genom åren. Alla kan nog säga att de saknade någon specifik låt (i mitt fall Fade to Black), men alla är nog också väldigt nöjda i det stora hela. Det var en förväntad mix av gammalt och nytt, inte alltför förutsägbart, och några wildcards. Som det ska vara.

Mellansnacken då? Mja, där är jag faktiskt inte nöjd. Efter tre decenniers karriär så kan jag tycka att fansen förtjänar mer än stadssmicker och ”how are you doing tonight?”. Några ljusglimtar dyker upp, exempelvis när James ber publiken – aka ”the Metallica family” – snacka ihop sig lite och välja nästa låt. Men jag förväntade mig nog mer. Vi behöver inget trams eller långa sentimentala historier, men någon slags personlighet kan alltid förvandla en konsert från okej till bra.

Efter att ha tackat för sig, bugat och bockat och lämnat scenen, så återvänder bandet till en enorm svensk flagga – till publikens jubel – och river av tre extranummer. Spit Out the Bone är oväntad, och det är bra ös, men inget toppenval. När introt till Nothing Else Matters rullar ut i den kalla luften över Ullevi så får vi dock ståpäls på armarna. Läktarna lyses upp av mobillampor, ett helt hav – nej, en ocean – av nutidens tändare seglar med till Hetfields mest intima låt på ett nästintill magiskt sätt. Det här är ett moment jag längtat efter att uppleva, och de gör mig inte besviken.

Precis som önskat och väntat avslutar de sedan hela kvällen med Enter Sandman. Ett alldeles utmärkt val som betyder fullständigt ös i publiken: alla sjunger med, hoppar och vrålar. Outrot toppas med färgglada fyrverkerier som lyser upp natthimlen till fansens jubel, och jag tror inte att någon som lämnar arenan gör det besviken.

 

Metallica kanske lever på gamla meriter. De kanske glider lite på en räkmacka genom 2000-talet tack vare hårt slit på 80-talet. Men i rättvisans namn så har de fångat räkorna och byggt mackan själva, och om miljoner fans efter trettio år fortfarande inte tröttnat på smattret som är Seek and Destroy … Ja, då har de byggt en jävligt bra macka som de förtjänar att trycka framför TVn på äldre dagar. Det är de liksom värda.

Sammanfattningsvis så är en sak glasklar: Metallica må vara gamla och grå, men de åldras precis lika värdigt som sin musik. Vissa saker är odödliga, och Metallica är en av dem. 

 

BILDER - METALLICA

 

BILDER - GHOST

 

BILDER - BOKASSA

 

 


SKRIBENT: Kimmy Keelyn (kimmy.keelyn@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Cathrin Linné (cathrin.linne@rockbladet.se)
KONSERT: Metallica
ARENA: Nya Ullevi / Göteborg
DATUM: 2019-07-09

 

LÅTLISTA - METALLICA

  1. Hardwired
  2. The memory remains
  3. Ride the Lightning
  4. The God That Failed
  5. The Unforgiven
  6. Here Comes Revenge
  7. Moth Into Flame
  8. Sad but True
  9. Halo on Fire
    (Staten och kapitalet)
  10. Frantic
  11. One
  12. Master of Puppets
  13. For Whom the Bell Tolls
  14. Creeping Death
  15. Seek and Destroy
    Extra:
  16. Spit Out the Bone
  17. Nothing Else Matters
  18. Enter Sandman


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar