Machine Gun Kelly checkar in oss på Hotel Diablo

För några månader sedan släppte Machine Gun Kelly sitt fjärde album som faller under namnet Hotel Diablo. Ett album om äkta sekvenser där varje låt står för ett nytt mentalt tillstånd. Han sjunger om mental ohälsa och checkar in oss alla på rehab som söker tröst i musiken och behöver det som mest i livets mörkaste stunder. Hans texter handlar ofta om tunga droger, destruktiva förhållanden och svår uppväxt utan att dölja något.

Introt består av ett maffig instrumentell inbjudan till hans kognition, dörrarna öppnas sakta och MGK möter fansens enorma jubel. Han värmer upp med Breaking News 2 och levererar sylvassa rader medan skärmarna i bakgrunden visar olika animationer och bilder från det senaste albumet. Låtarna levereras med en ren perfektion och det märks att Hotel Diablo betyder mycket för honom, en slags terapi för allt han gått igenom under de senaste åren och konserterna gör han för att överleva. Fansen är hans stora familj världen över.

Glass House har sina starka referenser till Linkin Park, Lil Peep och Mac Miller. Att äntligen få höra den då han sjunger rakt från hjärtat i kombination med smärtan i hans intensiva blick - oslagbart. Sedan bränner bandet av några covers, bland annat Shout At The Devil från The Dirt som släpptes tidigare i år. Det är roligt att se MGK sitta bakom trummorna när det väl händer.

Mitt i spelningen förändras Machine Gun Kellys humör, han ber vakterna om att stänga dörrarna längst bak eftersom det ser ut som en tråkig gymnasielokal. Det är inte så konstigt egentligen med tanke på vilka fullsatta arenor han vanligtvis spelar inför. En stor sal med svarta väggar och en liten bar längst bak är det som finns tillgängligt i huvudstaden. Han vill leverera den bästa upplevelsen för alla som samlats ikväll helt enkelt.

"This is for my number one fans" och See My Tears drar igång från debutplattan, kvällens absoluta höjdpunkt enligt mig. Låten representerar allt han står för, en varelse som kämpar precis som oss genom livet. Under I Think I'm Okay tar han sig ut i publiken, sjunger halva låten ute på golvet och samhörigheten är total. 5:3666 handlar om bristande självkänsla, missbruk av kokain och ensamhet. Skärmarna blinkar i takt med musiken och visar klockslaget då tankarna är som mest intensiva. Den sekvensen kommer finnas kvar i mitt medvetande, att han orkar sjunga om det för oss på Arenan är oerhört mäktigt. Till I Die avslutar i en perfekt symbios, stor moshpit i kombination med brutalt mangel på scen som vilken metalkonsert somhelst. Machine Gun Kelly vägrar att ingå i en konkret kategori, han tänjer på alla tänkbara gränser till det maximala överallt.

Det är helt okej att vara utmattad, känna sig mentalt instabil under någon kväll och faktiskt våga visa känslorna inför alla. Vi förstår varför han blev förbannad på vakterna och polisen. Han måste inte bete sig enligt generella förväntningar jämt, vi finns där för honom oavsett vad. Hoppas bara att det inte dröjer alltför länge tills nästa spelning, vi behöver upplevelsen så ofta det bara går. EST för evigt och från Hotel Diablo checkar vi aldrig någonsin ut ifrån.

 

SKRIBENT / FOTOGRAF: Joanna Hemmingsson (joanna.hemmingsson@rockbladet.se)
KONSERT: Machine Gun Kelly
ARENA: Arenan / Stockholm
DATUM: 2019-09-17


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar