Rival Sons betygsätter Rival Sons

Vi börjar med att prata ringar med bandledaren och gitarristen Scott "Mr. Fuzzlord" Holiday. Och inte vilka ringar som helst utan numrerade Rival Sons-ringar. Undertecknad har nummer 11 och intervjuns fotograf, tillika en av de som rattar communityn Rival Sons Fans Scandinavia, Anders Larsson nummer 6 vilket är den första fansringen efter det att bandet fick sina. Scott har nummer två men har inte på sig sin ring idag, han har två olika uppsättningar smycken han brukar använda på scenen. Sångaren Jay Buchanan har nummer 1 (han var också den som hade idén till ringen tillsammans med den tyske juvelaren Black Baron). Trummisen Michael Miley har 3, basisten Dave Beste 4 och keyboardspelaren Todd Ögren-Brooks 5.

BEFORE THE FIRE (2009)

- Jag känner mig rätt bekväm med vårat skivskapande. Vi skulle inte ge ut något som åtminstone inte var en åtta för att vara helt ärlig. Det här albumet ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Jay var inte var med i bandet ännu när vi skrev låtarna till skivan, Miley och Robin Everhart var med, men det var ganska mycket mitt band som jag hade satt ihop och jag skrev de flesta texterna. Dave Cobb, våran producent under alla år, bidrog med både en del texter och musik. På ett sätt är detta ett av mina favoritalbum för att det så mycket ur mitt egna perspektiv. Det innehåller låtar som reflekterar min egna tro som Pleasant Return och Flames Of Lanka. De återspeglar min religion och vad jag tror på (Scott är Gaudiya Vaishnavism-präst, en del av Hare Krishna rörelsen) Musikaliskt återspeglar det väldigt mycket var jag befann mig vid den här tiden. När Jay kom in i bandet gjorde han den här skivan så väldigt mycket bättre. Mest anmärkningsvärt Memphis Sun, Angel och Tell Me Something. Egentligen alla låtar men speciellt dessa. On My Way är första tagningen på sången, vi tog inte ens en andra tagning. Det är en låt som står ut; den låg mig mycket nära och kändes väldigt viktig i mitt liv. Så kommer min blivande låtskrivarpartner in och gör en helt fantastisk version av den. Mycket bättre än vad jag, den tidigare sångaren eller någon annan skulle kunna sjunga den. Han gjorde den bättre än den egentligen var och gjorde det i en enda tagning. Så av den anledningen och inspirationen som han gav så ger jag det här albumet en nia.

- Hela skivan spelades faktiskt in först med en annan sångare (Thomas Flowers) under gruppnamnet Black Summer Crush. Lucky Girl, I Want More och Memphis Sun släpptes på en promo-CD 2007. Vi fick ett avtal med någon på E! Network. De använde musiken utan att prata med oss så vi var tvungna att gå tillbaka till dem och säga "You fucked up, you gotta pay for this!" Så de betalade oss en hel del pengar och vi använde dem för att öppna upp albumet igen och låta Jay sjunga in låtarna med oss.

BETYG: RB-Betyg-9_10

 

RIVAL SONS - EP (2010)

- Det här är första skivan då vi faktiskt är Rival Sons. Här började vi skriva tillsammans alla fyra.

Jay plockade in några av sina låtar som han hade gjort innan som singer/songwriter, bland annat Torture.
- Ja, jag tror inte han gav ut Torture i sin katalog men det är definitivt en låt som han tog in. Versionen som han hade var mycket mer av en blues och singer/songwriter. Vi gjorde om den och jag bidrog en del men det är absolut hans låt. Det var första gången i studion som det klickade direkt mellan Jay och mig. "Jag har den här grejen, lyssna på den, vi gör en låt av den direkt!" Det var Sacred Tounge. En väldigt känslosam sak som jag spelade upp och han sade direkt "Jag tror jag kan göra något med de här delarna." Han spelade in några saker i sin telefon, kom tillbaka in i studion och vi arrangerade den. Det tog ungefär 30 minuter sedan satt vi tillsammans så här nära varandra som vi gör nu och gjorde den där tagningen. Vi fick några arrangemang från Dave Cobb och hade den direkt. Jag tycker att allt på den här skivan är viktigt. Det är inget fett, allt är protein och starkt. Det är en väldigt bra skiva.

Ni lirar rätt mycket från den här plattan fortfarande?
- Vi spelar Torture i princip varje kväll, vi spelar ofta Get What's Coming och Sacred Tounge hittar sin väg in i andra ballader. Soul återkommer konstant i setlisten. Sleepwalker och Radio är mindre spelade men de dyker upp då och då. Vi spelar Sleepwalker mindre numera för att vår förre basist (Robin Everhart) kom upp med idén till den.

Jay spelar ju munspel på Sleepwalker, vilket är ovanligt.
- Det är nog den andra anledningen till varför vi inte spelar den så ofta. Inte för att vi inte gillar den, jag tycker att den låten är fantastisk men om Jay inte har med sig sitt munspel på turnén så betyder det att han inte vill spela den.

På senaste höstturnén i Europa, som gjordes efter denna intervju, framfördes Sleepwalker inte mindre än 11 gånger och det var första gången sedan 2012 den fick plats i setlisten. Tyvärr fick vi inte uppleva denna pärla i varken Göteborg eller Uppsala. 

BETYG: RB-Betyg-9_10

 

PRESSURE AND TIME (2011)

- Välkommen till Earache Records-åren. Jag tycker att det är ett hemskt albumomslag, en riktig nedgradering när det gäller omslag för oss. Men vi fick arbeta med Storm Thorgerson vilket är coolt och jag älskar Storm men det här kunde blivit ett bättre omslag än de förra för det här är löjligt haha. Det var kul att jobba med honom och jag tycker att skivan var en stark insats av oss och exakt vad vi ville göra. Dave Cobb övertygade här precis som vi alla gjorde. Det här är ett starkt album, det är inga dåliga låtar på det. Det är åtminstone en nia.

BETYG: RB-Betyg-9_10

 

HEAD DOWN (2012)

- Det här är ett av mina favoritalbum av de vi gjort. Sammanhängande i ett långt format, den är superdjup och sträcker sig åt många håll. Personligen gillar jag den här plattan bättre än den förra. Det är stort steg framåt, jag tycker vi visar att vi är ett mycket större band och mer målmedvetna. Det är vårat mest ambitiösa album hittills.

Ett betydligt snyggare omslag än det förra.
Jag tycker det här är det bästa omslag vi har haft. Vi kommer från det här skräpet som jag tycker är hemskt (Pressure and Time) till Jason Holley's på det här. Jag visste att han inte skulle misslyckas med det. Jag önskar att jag hade varit mer tydlig med Storm vad vi ville åstadkomma vilket jag var den här gången. Jag älskar det. Backdropen på den här turnén var vacker. Personligen tycker jag att den här skivan är så bra, den förkroppsligar vad jag tycker rock 'n' roll borde handla om idag. Jag är superstolt över den här och ger den en tia.

Jag såg någon som hade tatuerat det här omslaget på ryggen, ett perfekt tatueringsmotiv!
- Ja, jag såg den tatueringen också, den är helt sinnessjuk. Galen!

BETYG: RB-Betyg-10_10

 

GREAT WESTERN VALKYRIE (2014)

Det här omslaget är verkligen något helt annat.
- Det här är ytterligare ett omslag som inte är så bra. Det kändes dock rätt konceptuellt vid den här tidpunkten, det var exakt vad vi ville göra. Vi hade alla ändrat stil men det var varken prestige eller pretentioner i det, det kom naturligt hur vi utvecklades och klädde oss. Vi började se annorlunda ut, även hemma och privat. Vi klippte oss, saker började se mindre flamboyanta ut och istället mer rena och stilfulla. Det var vad vi ville göra, även om vi inte hade varit i ett band. Vi plockade in en ny basist (Dave Beste) och imagen av bandet såg lite annorlunda ut. Jag hade sett en hög 1920-tals mugshots;  "De här är helt jävla fantastiska! Människorna i de här fotona ser ut som modeller." Vi hade en vän som hjälpte oss med artwork och fotografering. Han hade en gammal Speed-O-Matic kamera där du får en bild per sida på en metallplatta, så vi fick välja en av dessa till omslaget. På innerkonvolutet gjorde vi de här autentiska mugshotsen som ser ut exakt som de gjorde på 20-talet. Det kändes först inte så karaktäristiskt för oss men det här är sjukt överdrivet karaktäristiskt. Det här ser ut som en bank-kupp där alla har en roll, hjärnan bakom - Jay, musklerna - Miley, mannen med pistolen - Dave och jag är den lömska killen hahaha. Stilistiskt är det här nog vår bästa platta, den är nog till och med bättre än Head Down.

Kommer ni någonsin spela Destination On Course live?
- Vi har inte spelat den live men vi spelade den tillsammans i studion. Den låten hade jag flera år före albumet, jag hade den till och med innan bandet startade. Det var en låt som jag hade skrivit ungefär så här men vi lade till Jays otroliga sånginsats till den och det melodramatiska arrangemanget. Kör-sektionen i låten är något som jag satte ihop tillsammans med Dave Cobb men förutom det så hade jag alla de där verserna och refrängen. Den ligger mig väldigt varm om hjärtat, är superbelåten med den och hur Jay gjorde sången. Hela albumet var vår mest konsista och kompletta vid den här tidpunkten. Pressure and Time var kort och direkt, Head Down var bred där vi gjorde många olika saker och den här skivan är en blandning av dessa. Som ett perfekt äktenskap.

BETYG: RB-Betyg-10_10

 

HOLLOW BONES (2016)

- De personer som gillar den här mest kanske blir upprörda men det här är inte en tia för mig. Artworket av Martin Wittfooht är ett att våra finaste omslag och vi kommer troligtvis arbeta med honom flera gånger. Jag såg den här målningen när vi var halvvägs med skivan, Jay hade letat upp den. Det kändes rätt direkt när vi såg den, det var innan vi kommit upp med titeln Hollow Bones eller någonting.

- Jag tycker fortfarande att det här är en fantastiskt äventyrlig skiva för oss där vi klev långt utanför oss själva. Det är många chansningar som tas här. Ur våran katalog så tycker jag det här är en av de svåraste plattorna att ta till sig, vilket också visade sig bland fansen och allmänheten. Det var också det album som det arbetades minst med från vårat skivbolag. De tappade verkligen bollen här. Vi var ute på turné med världens största band, Black Sabbath, och de hade verkligen kunnat kapitalisera på det. Enligt min åsikt så svek de oss ordentligt och arbetade inte som man borde ha gjort. Och som ett resultat av det bytte vi ut hela vårat team. Huvuden rullade på grund av den här plattan och hur den behandlades. Skivan i sig var ett vackert album och en av de svårare att göra. Det är den med kortast speltid trots att det inte är en EP, vår EP har kanske till och med längre speltid. Men låtarna här är superviktiga och underbara. De tog oss ner på djupet ordentligt, speciellt Hollow Bones Pt. 2. Jay gjorde ett jättebra jobb med All That I Want. Thundering Voices var ett stort steg framåt för bandet. Det är riktigt bra låtar här.

BETYG: RB-Betyg-8_10

 

FERAL ROOTS (2019)

- Jag har sett intervjuer med alla mina favoritartister och det jag älskar med exempelvis John Lennon, under sin storhetstid, är att han inte höll igen. Det finns en stor del av mig som alltid vill ha mer ödmjukhet. När jag ger mina egna plattor så många nior och tior så kan det verka som jag har huvudet upp i röven fullständigt, jag förstår det. Men det är inte alls så. Det jag verkligen gillade med John var att han trodde på sin konst. John kunde också verka vara ett rövhål men det var han inte. Han trodde på sin musik och sitt band och de var bra, de var duktiga på vad de gjorde. Förstår ni vad jag menar? För honom att vara överdrivet ödmjuk, det blir irriterande på ett sätt. "Kom igen, skulle du säga att Rubber Soul är en sexa?! Är du helt galen, det är en tia. Den är perfekt!" Men han sa inte det, han sa att det var deras bästa platta hittills.

- Och jag tycker att våran senaste skiva är den bästa vi har gjort. Våran bästa insats hittills. Jag kan ta upp flera anledningar till varför. Sättet vi skrev den på var annorlunda mot alla de andra skivorna. Vi spenderade mycket mer tid tillsammans, Jay och jag spenderade 8 månader tillsammans för att skriva låtar. Vi höll till i södra Tennessee, i ett gammalt övergivet båthus. Det konceptifierade plattan på ett sätt. Vi gjorde upp eld och skrev låtar framför den. Vi hade tända ljus därute i mitten av ingenstans och diskuterade fram hur det här albumet skulle påverka folk och i vilken riktning vi ville styra. Efter det sketchade vi fram en massa idéer kring hur albumet skulle se ut både musikaliskt och konceptuellt. Sedan åkte vi hem för de återstående sju månaderna och fortsatte spela in och skickade musik mellan varandra fram och tillbaka. Vi ändrade lite på varsitt håll och skickade tillbaka. (Scott bor kvar i Long Beach, Kalifornien medan Jay flyttat till Franklin, några mil utanför Nashville).

- Så vi fortsatte att skicka grejer fram och tillbaka tills vi hade en hel katalog med låtar som vi verkligen gillade. Sedan tog vi bort saker som vi inte riktigt trodde skulle hålla vid gallringen och lade till saker som vi ansåg vara nya och viktiga. När det sedan fanns tid introducerade vi låtarna för resten av bandet och gick in i studion i en vecka. Sedan fortsatte vi att skriva och ändra saker följt av ytterligare en vecka i studion och sedan samma sak igen. Vi spelade in i blott 3 veckor. Så vi tvingade oss själva att göra lite som vi gjorde med de här andra skivorna vilket var att försöka fånga en prestation i stunden. Så att du hör något som är spännande och entusiastiskt och inte överarbetat, överinspelat och trött. "Det är perfekt men det finns ingenting på det, det finns ingen stake i det, det finns ingen het sås på det." Ingen kan säga det om våra inspelningar, man kan säga andra saker för att kritisera dem, speciellt de tidigare plattorna. Men inspirerande, entusiastiska och energifyllda - de har allt det för det är så vi gjorde dem. Och den här skivan har det också. För att vi gjorde den på det sättet. Vi hade arrangemangen och vi hade låtarna men vi lämnade tillräckligt med utrymme för killarna att ha kul med dem och testa nya saker. Många av de här låtarna var ändå skrivna akustiskt med Jay och mig på gitarr och bas. Så låtarna var tvungna att komma till liv med våra musiker Michael Miley och Dave Beste och med influens från vår producent Dave Cobb.

- Låtarna är vassare och mer fokuserade tack vare tiden vi tog på oss. Men själva inspelningen är inspirerad och utan förberedelser med tanke på mängden tid vi lade ner i studion. Vi är ett bättre band, vi är bättre musiker, vi är bättre låtskrivare. Vi har mer erfarenhet, vi har inte stannat (i utvecklingen) och det är receptet för att bli ett bättre band.

- Jag tycker det är vårat bästa omslag, det är jäkligt vackert. Den här gången blev vi vänner med Martin (Wittfooth) under processen. Det kändes som ett nära förhållande med honom. Han och Jay kom också väldigt nära varandra och hade många diskussioner kring vad Feral Roots var för något och konceptet omkring. Feral Roots handlar om att återvända till ursprunget och dina basinstinkter. Med all teknik, masskonsumtion och den här lavinen av information som vi blir begravda under. Det finns en idé att gå tillbaka till ursprunget och få oss att bli mer rena och mer som vi verkligen är. Det är som i H.G. Welles' The Time Machine när han reser långt fram i tiden med tidsmaskinen. Det som händer är att när han kommer ut så har allt gått tillbaka till naturens ursprung. Så han går från full teknologi tills allt är överväxt och förhistoriskt igen.

- Det är inte en konceptplatta och vi försöker inte göra något bisarrt påstående. Det är bara ett koncept i låtarna om att återvända till din instinktsfulla och mest grundläggande natur. Det är känslan vi har idag som reflekterats i musiken. Vi ville vara väldigt tydliga med att vi inte kommit till Atlantic Records för att ändra på bandet och bli mjuka eller förändra vårat sound. Det är som en gammal känsla som folk alltid har haft "Ok, de har lyckats nu och gått vidare till det här skivbolaget. De kommer blir något skitband nu och vi kommer att förlora vårat band." Jag förstår det, jag har varit med länge nu. Och jag har vänner som gjort det, gått till ett stort skivbolag, blivit softa och usla. Men vi har mer integritet än så. Vi ändrar inget som vi inte själva vill ändra på.

Det är kanske det svåraste som musikartist - du vill utvecklas och gå vidare samtidigt som du vill behålla din identitet och ditt sound till viss del?
- Ja, band resonerar ofta så. Du vill inte fjärma dig från din publik. Några av de största artisterna i musikhistorien gjorde det. De svek dem fast det var bra skivor. Killar som Miles Davies, han förlorade hela sin publik till en viss grad. Med sina Outside Records som Live-Evil och Bitches Brew. Du hade de här fansen av jazz standards, som lyssnade på de här plattorna och sa "Vad fan är det här? Det är inte lyssningsbart! Jag gillar när Miles spelar standards. Den här skiten är bara kakafoni och ljud." En av de största musikerna som någonsin har levt främjade sig från sin musik.

- Du vill behålla fansen. Du gör inte musik för enbart dig själv, du vill att andra ska gilla det och lyssna på det. Om jag inte ville att ni skulle lyssna på det och uppskatta det så hade jag inte gett ut det. Jag hade bara spelat in det och njutit av det själv och skitit i alla andra, det är ändå bara för mig. Men det är inte sant för vi gör musik för folk att uppskatta. Jag vill att ni ska njuta av det och må bra och komma på konserterna.  

BETYG: RB-Betyg-10_10

 

BETYGSDIAGRAM

 

 

SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anders Larsson (bongosson@gmail.com)

 

Övriga artiklar i intervjuserien där artisterna betygsätter sina egna skivor:

Horisont
The White Buffalo
Blackberry Smoke
Kadavar
The Vintage Caravan
Spiders


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar