Nuclear, 1349, Vltimas, ABBATH-Klubben, Stockholm

När Abbath äntligen kommer tillbaka till huvudstaden invaderas Klubben, Fryhuset av många förväntansfulla fans. Detta är kvällen då han tar revansch och den chilienska scenen slås på fingrarna av den norska med ett svidande resultat.

Nuclear

Det är första gången chilienarna kommer till Sverige, men det hade inte gjort någon större skillnad. Gruppen är en svajig mix av death och thrash, som mer liknar utspunnen lättmjölk, än brinnande metal. De två första låtarna är intressanta, men vid tredje låten tappar musikerna det och fortsätter i en nedåtgående spiral. Instrumenten överröstar sången och stundtals påminner riffen mer om thrash än death. Ett gnisslande som tänjer på gränserna och när growlandet övergår i viskningar börjar gäspningarna. Fjärde låten höjer dock betyget lite, att höra någon growla på spanska är underhållande till en viss grad. Men det räcker långt ifrån till att skapa någon slags känsla eller intresse. Trots försöken är det sista låten som är en cover som blir kvällens bästa. Några få gungande huvuden bland publiken är alla reaktioner Nuclear lyckas skrapa ihop. Namnet till trots så slår bandet inte ner som en atom. 

 

1349

Klubben fylls på med anhängare när 1349 äntligen kliver upp på scenen. Tempot är högt och atmosfäriska fingerdanser signerade Archaon (gitarr) får åhöraren att spärra upp både ögon och öron. Ravn är en oförutsägbar frontman trots att hans ansiktsuttryck förblir oförändrat stilla, tills sista låten. Med en energi som osar av äkta, norsk black metal predikar han för sina sympatisörer och pekar ut någon stackare i publiken som får möta hans vrede. Att I am Abomination har femton år på nacken märks inte och budskapet är tydligt för den som kan förstå. Skinnpiskaren Frost är allt annat än kylig och gasar på Black Metal-tåget, som knappast kommer tappa fart den närmaste tiden. Det enda som skaver lite är att ljusteknikern tydligen inte läst på om genren och gång på gång lägger på ett vitt ljus som fräter på mystiken. Dødskamp och Through Eyes Of Stone från senaste albumet The Infernal Pathway är utan tvekan kvällens höjdpunkter. För den som söker efter en äkta norsk musikalisk massaker, med extra allt är detta rätt band att tillbe.

 

VLTIMAS

Med ett förflutet som frontman i hyllade Morbid Angel har David Vincent en viss status, lägg därtill Rune Blasphemer Eriksen (Mayhem) och du har redan där en stark kombination. Something Wicked Marches In är ett stabilt album, som tyvärr inte kommer till sin rätt live. Musikaliskt är det enbart engagerande när Rune visar varför han kan räknas som en av de främsta gitarristerna. Men när det kommer till sången så tappar underskriven intresset ganska omgående. Det finns en oskriven regel om att inte jämföra med hur det var förr, när musiker byter uppställning eller grupp. Men allt mellanprat om att alla låtar är baserade på antingen drömmar eller verkliga händelser som vi ska tro på, gör att texterna låter lika påhittade som de är istället för tvärtom. Saknaden efter hur det lät 1998 när Formulas Fatal To The Flesh släpptes, färgar av sig på spelningen. Några decennier i branschen är inte alltid en garanti för kvalité vilket visar sig under denna kvällen. Det finns guldkorn på setlistan som Marching On och Monolilith, men uppträdandet i sig lämnar mycket kvar att önska. Stundtals verkar det som om musikerna tränats av en koreograf. Headbangandet och de synkroniserade rörelserna är allt annat än spontana och påminner mer om en tröttsam förvirring. Istället för att lyfta fram de få saker som fungerar, erbjuds åhöraren endast tröttsamma ekon.

 

ABBATH

ABBATH behöver inte någon större introduktion. Både band och musiker kastar sig över musiken med klorna redo och huggtänderna blottade för att gripa tag i varje ton. Trots lokalens storlek känns det intimt och rått, precis som det ska vara. Att stå längst fram känns rejält i kroppen när massorna knuffas för att komma närmare den musikaliska upplevelsen. Nyaste alstret Hecate från Outstrider (2019inleder kvällen. Abbath tar varje chans att djupdyka rakt ner i det mörka, bottenlösa och skräller till som en underjordisk jordbävning. Ukri Suviletho får trummorna att smattra som om morgondagen aldrig skulle infinna sig. Det dröjer inte länge innan instrumenten exploderar och bromsspaken rycks bort när Ashes Of The Damned skanderas ut. To War! och Winter Bane krossar inte bara på skiva utan även live och när slutet närmare sig känns det som om varje ben i kroppen manglats sönder. Revansch är inte rätt ord för att beskriva kvällen med ABBATH efter tidigare framträdanden. Det är något som gör fysiskt ont i hjärtat efter att ståpälsen fått arbeta sig svettig.

 

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Mattias Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)
EVENT: Nuclear, 1348, Vltimas, Abbath
ARENA: Klubben, Fryshuset/Stockholm
DATUM: 2020-02-15


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar