Sabaton bjuder på en HET tillställning

Med sitt artilleri och pyro som förslår så värmer Sabaton publikens hjärtan och kärleken besvaras med allsång och jubel. 

Kvällen på Hovet börjar tidigt för fansen, som rekordsnabbt fyller arenan i hopp om att få några av dem mest åtråvärda platserna, längst fram vid scenen, som i vanlig ordning är inramad av taggtråd, pansarvagn och flygplan. Innan Sabaton själva äntrar scenen håller dock både Amaranthe och Apocalyptica ställningarna för att värma upp publiken. Undertecknad missar tyvärr Amaranthe men hinner åtminstone se Apocalyptica. Det finska symfoni-metalbandet, framförallt kända för sina cello-tolkningar av Metallica, har senaste tiden verkligen varit i ropet, inte minst tack vare deras samarbete med Sabaton på “Angels Calling“. Så, det är ingen tvekan om att det finns ett intresse för Apocalyptica, och det ska också nämnas att det är väldigt trivsamt och snudd på episkt att sitta hemma i vardagsrummet en vanlig kväll med just Apocalypticas musik i bakgrunden. I kvällens format kommer dock inte bandet helt till sin rätt. Det som stärker Apocalyptica är intimiteten och närheten till publiken. Något som tyvärr uteblir i en stor arena, där den stämning som varit önskvärd istället flyger över huvudet på publiken. Under tolkningarna av “Seek And Destroy” och “Nothing Else Matters” blir det förvisso trivsamt, men inte mer än så. 

När Sabaton själva gör entré är det helt andra bullar. Den självklara “Ghost Division” inleder givetvis kvällen med en explosion, följt av ett eldinferno i efterföljande “Great War” som får fansen framme vid kravallstaketet att svettas och skrika sig hesa redan från start. Man blir tidigt varse att konserten kommer bli en HET tillställning. 

Om jag ska lägga korten på bordet så kan jag ärligt säga att jag inte diggar senaste albumet “Great War“, där titelspåret är den enda låten som egentligen fastnat. Därmed blir det något av en dipp under låtar som “The Attack Of The Dead Men” och “The Red Baron“, även om stämningen fortfarande är god. I liveformat lyfter även “82nd Second All The Way” till nya höjder vilket är ett välkommet inslag. Även Joakim Brodens harmlösa, spontana och ganska korta men charmiga mellansnack pressar alltid fram ett leende ur mungiporna. 

Konserten når en annan nivå när förbandet Apocalyptica kommer tillbaka ut på scenen och gästar under ett antal låtar, inklusive den mäktiga redan nämnda “Angels Calling“. Tillsammans med Sabaton kommer Apocalyptica fram på ett helt annat sätt än vad de gjorde under sin egna spelning, där deras cellos blir en bitig krydda till Sabatons musicerande. Under “Carolus Rex” har de karolinska uniformerna åkt på, pyrot spottar upp mot taket, handklappen är på plats, Brodens mäktiga basröst ekar över lokalen, gitarrspelet från Chris Rörland och Tommy Johansson svept in i hörselgångarna och Hannes Van Dahls effektiva trumspel toppat med Apocalypticas cellos samt publikens öronbedövande jubel vet inga gränser. 

Stämningen kan egentligen inte bli bättre, men i extranumren är gåshuden tillbaka i “En livstid i krig” som står för kvällens maffigaste allsång samt “Swedish Pagans” som sitter som en knytnäve i solarplexus. Kvällen avslutas med att Darren Edwards, från Warner Music, kommer ut på scenen och överraskar bandet med en guldskiva, något som berör både band och publik. Oerhörd värdig avslutning på en mäktig kväll fylld av show. 

 

 

 

RB-Betyg-8_10

SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Joanna Hemmingsson (joanna.hemmingsson@rockbladet.se)
KONSERT: Sabaton
ARENA: Hovet / Stockholm
DATUM: 2020-02-15
BÄST: Allsången i “En livstid av krig”
SÄMST: “The Red Baron”.

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar