Oblivious – intervju med Böris, Jocke och Isak

Det blev väldigt få TV-apparater utkastade genom fönstren men desto fler ord och skratt när jag tillbringade en stund med tre pratglada fjärdedelar av Oblivious. Vi pratade om allt från Oblivious start till det sammanhängande konvoluttemat på deras senaste album. Det allra första embryot till Oblivious föddes redan 2002 men av den sättningen är det bara Böris kvar. Sedan årskiftet 2004 finns dock tre medlemmar från bandet Oblivion kvar; Böris, Isak och Jocke. Det är dessa tre fjärdedelar jag fick tillfälle att intervjua. I början hade bandet förutom basist även en andra gitarrist, totalt fem medlemmar. I förbifarten erkänner Isak att han egentligen gillar namnet Oblivion mer än Oblivious men det var hård konkurrens om namnet. Bland annat fanns det norska vikingametalband vid samma namn och det var inte riktigt den stilen eller associationen de var ute efter.

Namnet Oblivion byttes till Oblivious 2009 och samma år släpptes den första skivan, Goons and Masters, på förlaget Transsubstans. Ett andra album, Creating Meaning, släpptes på samma förlag 2013. Releasefesten för albumet blev även en avskedsfest för gitarristen Sven och basisten Per. Inför tredje albumet, Out of Wilderness, kom Andy in som ny basist. Det blev dock ingen ny andra gitarrist utan Böris har sedan dess axlat allt gitarrspel.

När fjärde albumet, När Isarna sjunger, hade släppts lämnade Andy bandet och Linus kom in och tog över basistrollen. Linus är även medlem i Nocturnalia, ett band som Oblivious även turnerat med. Samstämmigt berättar alla tre om hur mycket Linus bidragit och lyft dem när det gäller refränger, sångfokus och kör. Något som, enligt bandet själva, särskilt kommer märkas på nästa album. Linus har också breddat basspelandet och har infört mer riff och ibland ett lite mer gitarrliknande spel. Böris berättar om hur han ibland nästan vill stanna upp i sitt eget spel och bara lyssna på en del ackord Linus lägger. Alla tre är glada över Linus förmåga att både backa upp resten av bandet och leka och ta ut svängarna.

Turnén med Nocturnalia nämns som en mycket trevlig turné trots att båda banden hade temporära basister. Det blev trots det en lyckad turné och en fin tid för banden tillsammans. De upplevde en stor gemenskap att dela buss och annat som görs tillsammans på en gemensam turné när man trivs med varandra. Det här var ett tag sedan och apropå Andy som inte längre spelar i Oblivious nämns att han spelar i Captain Jack’s Army. Plötsligt kommer då kommentaren: Alla har väl spelat i Captain Jack’s Army?!?. Böris har det. Jocke har det. Isak har det dock inte. Jag frågade då Isak om det är så att han plockar sina medlemmar från Captain Jack’s Army. Med glimten i ögat var han dock mer inne på att det är de som försöker sno hans medlemmar.

En sak som alla var överens om hade förändrats mycket över åren var låtskrivandet. I mycket beroende på att det dröjde en tid innan första albumet. Det är nu en mycket smidigare process och ibland kan de nästan se redan på ansiktsuttrycken vad de andra tycker om något de presenterar. Detta gäller särskilt Böris och Jocke som spelat så länge tillsammans även innan Oblivion/Oblivious. Skämtet att de skulle kunna spela ihop i totalt mörker kom upp och de svarade att det hade i princip hänt i replokalen ibland när det varit något belysningsproblem. Det talas ofta om vikten av samarbetet mellan basist och trummis. Isak poängterar dock en stor nytta live med det täta samspelet mellan Böris på gitarr och Jocke på trummor. Det har också hjälpt upp då just basist är den roll i bandet som bytts ut några gånger.

Nya låtar uppstår på olika vis. Det är inte helt ovanligt att Isak nynnat ihop något på jobbet som han spelat in på telefonen. Ofta spelar han sedan detta för Böris och undrar hur det skulle bli på gitarr. Ibland sätter till exempel Böris och Jocke sig och jammar tillsammans. En del låtar har uppkommit ur något som Jocke spelat på trummor och försökt beskriva för de andra. Böris och Jocke förstår vandra så väl efter alla år att Böris ofta kan realisera vad Jocke menar även med utgångspunkt enbart i trummorna. De andra i bandet poängterar att Böris är väldigt duktig på att ta fasta på muntliga idéer och göra något av dem. En del låtar har helt enkelt uppstått ur en trumidé som sedan tolkats vidare.

Efter att ett låtembryo fötts ses alla fyra för att bygga ihop en hel låt av det. Ibland kan låtar föda andra låtar, ibland till och med utan att själva bli en färdig låt. En icke namngiven låt hade nästan blivit en hel låt när de skulle göra ett soloparti. Solopartiet som uppstod var dock så bra att de i stället ville bygga en ny låt kring det. En ny låt skapas kring solopartiet och den ursprungliga låten blir liggandes ett tag. Oblivious kastar dock inte bort gamla saker så lite senare tar de fram låten och samma sak händer igen. Ytterligare en låt föds ur solopartiet och originallåten hamnar återigen på hyllan. Som nämnts så slänger Oblivious väldigt sällan något och ofta spelar de in även partier de inte tänker använda och sparar. Rätt vad det är så lönar det sig. En låt på senaste skivan uppstod ur en demoinspelning inför första skivan, fyra album tillbaka.

När vi pratar om samarbete så nämner de också att bandet är väldigt värdefullt för alla involverade. Det är förvisso inte så att alla hoppat av sina jobb och heltid kastat sig ut i musikbranchen men bandet är ändå något värdefullt för dem alla. Detta gör också att de verkligen vill göra saker tillsammans och komma överens och ge och ta för att lyckas med detta. Att bandet är för viktigt att riskera är nog också en viktig anledning att det hållit i femton år.

Från studio- och replokalsarbete gled vi över till livespelningar. Oblivious spelade på Festival of the Midnight Sun i somras. Den tillsammans med flera andra festivaler de spelat på, exempelvis Rårocken, har varit trevliga upplevelser och något de gärna skulle göra mer. Just sommarschemat är oftast den luftigaste delen av året. Vi pratade också lite om livepublik i olika länder. Oblivious tyckte sig se att danskar på det hela taget är rätt lika svenskar men att de går mer på konserter. Kommer man ned till till exempel Tyskland syntes dock, i Oblivious upplevelse, en tydlig skillnad. Svenskar kan vara väldigt avvaktande, inte vilja vara först att ställa sig framme vid scenen och liknande. Tyskarna är generellt mer sugna på att gå och kolla på ett nytt band och är ofta lite mer stödjande, kommer fram till scenen och lever med mer i konserten. Även om konserten inte visar sig vara precis det de tänkte sig har de en större tendens att hänga kvar och se spelningen och ta nå’n öl. Oblivious har också upplevt att det är vanligare att folk både kommer och köper prylar och pratar med bandet. Intressant nog är det här något jag hört även andra band säga om just tyskar.

Vi gled tillbaka till studioarbete och albuminspelningar, närmare bestämt skivförlag. De två första albumen gavs ut på Transsubstans medan de två senare gavs ut på Gaphals. Gaphals omtalades som att ha hjälpt dem att utvecklas genom att utmana dem. Gaphals och Kaj Sivervik hade åsikter och frågade om låtarna de presenterade och sporrade bandet att välja bland dem. Alla tre beskrev det som ovant. Det var som om någon kom in på deras planhalva och spelade. De är dock överens så här i efterhand att det var en nyttig process att gå genom materialet en gång till med en extern influens. Det märktes även på skivan efter, den senaste. Där blev det en betydligt snabbare process trots lösare tyglar från Gaphals. Det blev tydliga förändringar i materialet, bland annat en saftigare ljudbild.

Apropå förändringar i branschen sade Oblivious själva att de var ett för ungt band för att riktigt ha upplevt skivförsäljningseran. Samtidigt konstaterade de att det nog säljs mer skivor än vad folk tror, både utomlands och i Sverige. CD-försäljningen lever fortfarande och LP-försäljningen går uppåt. Alla var överens om att alla de olika musikformaten har sina olika fördelar och att debatten kring formaten för ofta blir märkligt polariserad. Folk bestämmer sig för att ett format är bäst och så är det så. Då slits inte LP-skivor och vare CD-skivor eller strömningstjänster är praktiska eller så räknas enbart fysiska produkter, i alla aspekter. Det är dock lite bökigt att ha med sig en bärbar CD-spelare och skivor för att inte tala om att cykla med en bärbar grammofonspelare på pakethållaren. Särskilt om man ska veva den samtidigt. De köpare som förlorats är troligen de mer slentrianlyssnande för de lyssnar nu på strömningstjänster för att det är smidigt. En fördel med med strömningstjänster är dock att man måste göra någon form av aktivt val när man börjar lyssna. En slentrianlyssnare förr lyssnade på radio och lyssnade på det som kom på radion medan strömningstjänsten ändå kräver att man själv väljer någonting aktivt.

Jag har alltid tyckt att Oblivious shower är intensiva och när vi började prata om scenspråk så är det något som är väldigt improviserat hos Oblivious. För Isak är att stå på scen med bandet bland det bästa han vet. Därför kommer mycket glädje, energi och adrenalin som behöver få utlopp och tar sitt uttryck i ett intensivt scenspråk. Självklart är delar av det planerat eller medtaget från en tidigare show för att det fungerade bra men på det hela taget är det mycket improvisation i stunden. När Oblivious planerar låtlistan för en show så jobbar de på att få en dynamisk låtföljd och de försöker undvika låt-paus-låt-paus-struktur. I stället vill de ha en varierad låtföljd och även lite mellansnack för att lyfta showen. Något de aktivt undviker är att ha mellansnacket skrivet i detalj. Det finns poänger eller detaljer som ska sägas men själva utförandet blir dock improviserat och på så vis mer levande. De berättar gärna något om vad en låt handlar om eller blev till. Både Jocke och Böris instämmer med Isak om att det är mycket glädje i spelningarna som kommer ut och får ta sig uttryck när de spelar. Det är glädje som kan lyfta både bandet och publiken och göra vardagen lättare efteråt.

En sak jag var tvungen att fråga om när jag nu hade nästan hela bandet framför mig var en jämförelse de hade gjort i en annan intervju, att de var lite som Creedence Clearwater Revival och Black Sabbath. Det var inte något som jag själv spontant hade kopplat till bandet. Framför allt Creedence kändes lite avlägset. De förklarade att det de främst hade tänkt på då var melodikänslan från CCR och John Foggertys förmåga att snickra ihop låtar. Därtill har CCR varierat och inte bara varit mjukislåtar utan även en del tunggungiga låtar. Därför blir de även en symbol för att inte stagnera eller fastna i ett litet fack. När det gäller Black Sabbath var det mer tyngd och riff från Black Sabbath de tänkte på. Något de också nämner, apropå stilar och fack, är att de inte vill hamna i det lite machostinna matandet en del band har. Det är inte deras grej.

Särskilt senaste skivan, När isarna sjunger, men även de andra har texter med ett ideologiskt innehåll och det var också något jag gärna ville ta upp med bandet. De beskriver själva När isarna sjunger som en ilsken uppgörelse med högertroll och normalisering av extrema beteenden som extremister, på alla håll, försöker få till. Det är inte heller ovanligt att texter faktiskt kommer ur något självupplevt. Så även om den slutgiltiga texten kan tolkas mer generellt så var det en egen upplevelse som sådde fröet till texten. Isak säger också att han verkligen gillar att skriva och finner glädje i det, både längre löpande texter och det korta låtformatet.

När vi pratar om att skriva musik uttrycker Böris hur enkelt han tycker det är att jobba i Oblivious, fortfarande efter alla år. I många band och projekt fins det någon person som inte kan vika sig. Självklart är inte alla i Oblivious altid nöjda med alla beslut men man ger och tar och ser till vad som är bra för bandet. De säger också att det egentligen inte heller är något roligt att få genom ett beslut bara för att. Ett beslut som bara man själv uppslattar kan känns bra i stunden men inte i långa loppet. Ibland har det också visat sig väldigt tydligt att ett beslut som man kanske inte höll med om visar sig vara det rätta när man hör den färdigmixade versionen av låten. Likaså har ibland låter som kanske inte känns så pepp visat sig roliga att lyssna på och då även att spela live.

Så många pratar om galna saker som händer på vägarna så även Oblivious fick frågan om de hade någon berättelse som kanske kunde varit med i extramaterialet till Spïnal Tap. De bjöd inte bara på en utan två historier, båda i Polen.

På det hela taget gillar de Polen för det är en bra publik om än inte så köpstark. För några år sedan skulle de spela på ett MC-event, som huvudband på en festival. De kommer dit, hotellet är skitfint och allt verkar finfint. Det är visserligen polska Outlaws som arrangerar men ändå, allt verkar fint. Soundcheck är klart och de väntar bara på att gå på. Det blir dags och de går ut på scen. PA:et störtdör. Det enda som hörs är lite trummor som bär lite även utan förstärkning. En viss oro infinner sig. Ett gäng bikers kommer upp på scen och tittar runt. De kliar sig i huvudet och lyser runt med ficklampor. Det går en timme och så ramlar systemet i gång. Och dör igen. Skit. De får ett annat PA att testa med men det går inte ens igång. Till slut får de igång allt i mono med någon enstaka högtalare som ställs längst fram på scen, framför monitorerna som nu bara var prydnad. En mikrofon, ingen körsång här inte. Publiken är dock taggad hela tiden, stannar och är glada efteråt. En lätt surrealistisk känsla när de hårda knuttarna med sina knivar och knogjärn förvandlas från hårdingar till försiktiga människor som kilar omkring och försöker fixa tekniken. När de väl fått i gång något som i alla fall låter kommer en koloss till biker bort och kramar om Isak med värsta björnkramen.

Ett annat tillfälle då allting tog tvära kast, mer än en gång var en spelning vid Warsawa. De anländer till spelstället. De bjuds öl och blir anvisade var resten finns. *Drick lite nu och drick mer sedan när giget är klart* får de höra av arrangören. Han har till och med köpt in svensk öl – fast Norrlands guld av all svensk öl. Första vändningen kommer efter giget då de ska göra upp det sista och arrangören drar av för all ölen. Jocke tröttnar och säger ifrån att det där faktiskt inte är juste. De skulle sagt vad som gällde från början, inte bara bjuda vilt. Motvilligt räknar arrangören då bara av hälften av ölen. Stämningen blir dock lite lätt obekväm. Då får de reda på att det är hos arrangören de ska bo.

Ingen är väl toppenglad på någon men vad ska de göra? Arrangören hoppar in på passagerarsidan för att visa vägen. I förbifarten nämner han att han bor hos sina föräldrar. Alla som inte var klarvakna och nyktra blir det genast. Plötsligt ser de framför sig att trängas med arrangören som de blivit lite ovän med och dennes familj i någon lägenhet. De åker genom hela Warsawa, ut i förorterna, ut genom förorterna och ut på landsvägen. Nu byts oron över hur och var de ska sova mot en oro om vart tusan de är på väg. Är det nu hämnden kommer för att de tjafsade om betalningen? Kommer de finna sig ståendes vid landsvägen mitt i Polen långt utanför Warsawa?

De håller dock god min och det finns lite färdproviant med i bilen så de dricker lite öl och försöker hålla sig lugna. De vill ju liksom inte försämra stämningen ytterligare. Plötsligt blir de tillsagda att svänga av och uppför en mindre väg. Strax stannar de utanför grindarna till ett gated community som skriker lyx. Vi ska in här.* säger arrangören. De åker in och ser de fetaste villorna de någonsin sett, övervakningskameror, galler, grindar och hela kitet. Det visar sig att arrangörens föräldrar är före detta diplomater. När han säger att de ska bo hos honom och att han bor hos sina föräldrar menar han att de ska bo i hans egna hus på föräldrarnas ägor. Huset som inte på något vis är störst är fyllt med lyx som ett enormt vardagsrum och bubbelpool. Sängarna är bäddade och klara när de kommer fram så det är bara att slappna av och stupa i säng.

När de kommer upp på morgonen får de reda på att arrangörens föräldrar vill träffa dem. Väl över i föräldrarnas hus som är det _stora_ huset får de värsta brakfrukosten. Arrangörens far visar sig vara gammal jazzmusiker, störtskön och börjar snacka gitarrer. Arrangören kommer ned i sin morgonrock och hans mamma retas med honom för att han vaknat sent. När Böris går ut för att röka kommer pappan ut och tänder en pipa.
– Sverige var det, va’?
– Ja, svarar Böris
– Var i Sverige?
– Linköping, Östergötland
– Ja, just det. Det är ju där Norrköping ligger, säger då pappan.
Det visar sig att han haft med handel att göra och väl känner till gamla hamnstäder, till exempel Norrköping. När Oblivious till slut lämnar deras hem för att åka mot färjan till Sverige skickar de med mat och mamman visar på en karta hur de ska åka för att undvika vägtullarna. En sådan helvändning från den tryckta stämningen efter öltjafset kvällen innan.

Vi rundade av med några ord om framtiden. För tillfället finns ingen turné eller spelningar inplanerade. Däremot jobbar Oblivious på sitt femte album som kommer att släppas med vårtema på konvolutet. Helt i enlighet med de två föregående som hade höst och vinter. Det är också skönt med lite andrum och att låta arbetet med skivan ta den tid det tar. Konvolutbilden kommer även denna gång skapas av Mattias Frisk som de mötte via Gaphals.

Reporter: Kristoffer “Illern” Holmén
Intervju: Böris, Isak och Jocke från Oblivious

Oblivious, bandfakta
Isak: sång, rytminstrument
Böris: gitarr och körsång
Jocke: trummor och körsång
Linus: basgitarr och körsång
Skivbolag: Transsubstans (album 1 & 2) och Gaphals (album 3& 4)

Facebook: Oblivious official
Apple Music: Oblivious
Instagram: Oblivious Sweden
YouTube: Oblivious Sweden


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar