Skivpanelen listar nu albumen från Juli 2020

Rockbladet har nu skapat en ambulerande Skivpanel där de kommer recensera upp till 6 album varje månad. Och i den andra upplagan har de valt ut de senaste alstren från banden Thundermother, U.D.O., Primal Fear, Mantar, Tokyo Motor Fist och Ambassadors Of The Sun.

Title1Data1
Band: Thundermother
Album: Heat Wave
Skivbolag: AFM Records
Releasedatum: 2020-07-31
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 7.7 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
Thundermother är makalöst bra live, och detta alster andas verkligen just detta element. Nu äntligen har de hittat hela vägen hem. Skön mix av rockens alla inspirationer, där första halvan går i old style och den senare delen är mer modernt producerad. Favoriter är Dog From Hell och Driving In Style. JUBEL! Denna fullträff är det bästa som stockholmsbandet har släppt sedan Road Fever. Det poppiga AC/DC soundet biter sig fast och med Guernica Mancini har bandet en jättetillgång. Heat Wave, Into the Mud och Purple Sky är i topp av beviset för att 2020 inte bara blir hästskit över inställda planer.Här har vi ett band som kommer söndra och härska när konserter blir tillåtet igen. Heat Wave är ett energiskt album, med snygga och tajta kompositioner, livliga melodier och ett flertal låtar, exempelvis ”Back in 76” och ”Loud and Alive” som kommer göra sig fullständigt lysande live. Två tummar upp!
Fredrik BlidTony AsplundMattias Hedeby
Kompetent kött-o-potatis-rock men med ett både större och bredare sound än tidigare. Sleep är ett stort kliv utanför comfort zone och i alla fall inget jag hade väntat mig. Ambitionen är om inte världsherravälde så i alla fall att bli ett arenaband och det lovordas. Karriärens hittills bästa album?Utveckling spikrakt uppåt. Mer krispig sång och gitarrer med mer accentuerade anslag och solon. Åskmorsorna måste vara ett kärleksbarn av AC/DC och Joan Jett! De har en uppsjö träffsäkra melodier, riff och hooks som krokar i en direkt. Dog from hell, Heat wave samt skönsången i magiska Sleep rockar mest! Ovädrets moder levererar stöddig rock med skön attityd i sången. Jag vill åka raggarbil, dricka långburk med nedvevad ruta och slå sådär fränt på taket. Den kvinnliga kvartetten levererar fräsch rock’n’roll på ett proffsigt sätt!

 

Title1Data1
Band: Ambassadors Of The Sun
Album: Orbiting A Dead Star
Skivbolag: Ambassadors Of The Sun distributed via Dalapop
Releasedatum: 2020-07-10
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 8,7 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
Mörkt, mystiskt, tungt och välljudande, är min kortfattade sammanfattning. Riffen och melodierna sitter om en smäck i den mäktiga ljudbilden. Bandet är nytt, men kvartetten kan verkligen sin sak och har lång erfarenhet inom denna metal-genre. The Masochist och So Long åker in på mina listor. Magiskt! Debutskivan är ett potpurri av intryck. Blanda Ghost, In Flames och Opeth, garnera med Kadavar för årets viktigaste verk. Tunga, intelligenta och svängiga riff möter rätt melodier. Den episka Diciple välter vilken kiosk som helst. Lägg sedan till Cinnabon och 1-9 och nästa musikexport blir ett faktum.Ett band från Dalarna som gjort allting rätt. Det är såhär man slår igenom! Psykedelisk rock, stooner och death-metal blandas friskt med en precisionsrik musikalitet och som lyssnare vill du bara ha mer och mer. Bättre debut än såhär måste vara omöjlig att få till. Imponerande!
Fredrik BlidTony AsplundMattias Hedeby
Progressiva toner som fått ta sin tid att skapas där kvartetten lyckats ta fram ett eget sound. 9 minuters öppnaren Diciple är särskilt fenomenal på en rakt igenom välkomponerad platta där Dozers Fredrik Nordin visar bredd i röstomfånget. Hoppas innerligt att detta inte stannar vid ett sidoprojekt.Herrejävlar vilket album! Ett släpp i årets toppskikt. Med tunga ändock dynamiska kompositioner ger oss Ambassadors of the Sun något utöver det vanliga. Allt på skivan finns där för att det helt enkelt behövs. Only killers - no fillers! Sveriges nya stora metal-band!Ambassadors of the Sun är en ny supergrupp från centrala Dalarna. Debutskivan är en tekniskt melodisk skapelse som är både tung och vacker. Tunga riff blandas med komplexa trummor, lugna partier och ett jävla ställ. Det verbala är ömsom en gonattvisa ömsom en väckarklocka.

 

Title1Data1
Band: U.D.O.
Album: We Are One
Skivbolag: AFM Records
Releasedatum: 2020-07-17
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 3,8 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
Svårtsmält album, där blåssektionen får mer plats är riffiga gitarrer. Svårt att imponeras av denna ikons nya album. Inledningen påminner av Marsch-musik kombinerat med Metal, inget för mig. Vid halvtid börjar de arta sig, men det räcker inte. Ljuspunkterna är Mother Earth och We Strike Back.Vilket dravel! Udos röst definierade hårdrock på 80-talet men detta är provocerande slätstruket och en saxofon i balladen Neon Diamonds är skivans höjdpunkt. Texten i titelspårets refräng får jordens sämsta nödrim att skina som poetiska fullträffar. Allt låter som en radiosändning från en OS-invigning. Sen börjar Udo rappa!Dirkschneiders ACDC-röst dansar med symfonier på denna platta och resultatet blir betydligt bättre än vad man förväntat sig. Episka symfonier, säckpipor, barnkörer och en närmast övertänd Udo sveper tillsammans bort alla tvivel i världen med attityd och berörande låttexter om bland annat miljöförstöring. En platta som hör hemma i skivsamlingen.
Fredrik BlidTony AsplundMattias Hedeby
Det finns bra exempel när metal och symfoniorkestrar gift sig, som Metallica’s S&M men då har det varit hårdrockslåtar som arrats om. Här känns istället både riff och Udo’s taggtrådsröst forcerat påklistrade till ett pretentiöst Disney-soundtrack. Nu vänder vi blad och väntar in nästa riktiga album.Fast U.D.O har återförenats m 2 av sina gamla Acceptvänner samt addat symfoniorkester blir detta tyvärr ännu ett exempel där man har alla möjligheter men lyckas sulla bort tillfället. Bra budskap men det känns krystat och konstlat. Vissa ljuspunkter, men anpassningen för symfoni-samarbetet förstör.

We are One känns fladdrig och jag får tyvärr inte ihop det. Stundom filmmusik stundom symfoni och sången, nja. Vissa partier känns stora och pampiga men i min mening saknas ”det där”. ”Less is more” eller hur var det nu Yngwie?

 

Title1Data1
Band: Mantar
Album: Grungetown Hooligans II
Skivbolag: Brutal Panda Records
Releasedatum: 2020-06-26
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 6.7 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
Intressant och argsint power-duo från Tyskland som mixar friskt mellan hardcore, doom och black metal. Magiskt vad bara två personer kan åstadkomma. Välbalanserat, blytungt, rivigt, ska bli intressant att se live någon gång i framtiden. Låtar med det lilla extra är 100% och Who You Drivin’ Now.Vilket ös! Musikhistoriens kanske fulaste skivomslag lurar dig helt. I vinylspåren gömmer sig en råa och smutsiga toner som jag gärna lyssnar på med vändande sidor. Skivjäkeln växer ju för varje spelning men just nu leder Puss och Can I Run tätt följda av inledande The Bomb. Min smak, på riktigt!Frisk blandning av eget material och säregna covers. Skitigt, intensivt, trovärdigt, samtidsbejakande och förvånansvärt starkt och bra.  
Fredrik BlidTony AsplundMattias Hedeby
ROCKBLADET.se 5 out of 10
Sludge-duon är en intensiv upplevelse både live och på platta. Så också i denna hyllning till några av gruppens grungeförebilder. Med pressade stämband och desperation i uttrycket lyckas man svärta ner redan mörka sånger ytterligare, bäst i L7’s The Bomb. Dock en klassisk mellanplatta i väntan på nytt eget material.Industriell grunge? Det känns som om Trent Reznor och Kurt Cobains avkomma flirtar lite m Venom. 100% och Ghost Highway är direkta favoritlåtar. Det är bra gung, men det saknas något. Det känns som om musiken är producerad för större scener än vad bandets kostym tillåter. Grungelåtar i ny tappning signerade Mantar 2020. Svängig blandning av punk, rock’n’roll och grunge där Hanno låter arg och vrålar på med rassligt hes och skrikig röst. Bar överkroppsfest kl 03.29 i nån sunkig replokal, ja tack!

 

Title1Data1
Band: Primal Fear
Album: Metal Commando
Skivbolag: Nuclear Blast
Releasedatum: 2020-07-24
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 5,8 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
ROCKBLADET.se 5 out of 10ROCKBLADET.se 5 out of 10
Låtarna Halo och Raise Your Fist väcker minnen från fornstora dagar. Men sen då? Inte mycket nytt under metal-himmelen. Skivan känns skriven för mycket på autopilot. Man kör på etablerade formler istället för att bryta ny mark, saknar rena och skära överraskningar. Knappt godkänt, bättre kan ni!? Primal Fear anno 2020 görs väldigt bra. Det finns många godbitar här med spår av känslor från Helloween men med en modern känsla. Mustash-feelingen i The Lost & Forgotten skadar ju inte heller eller den episka och långa avslutningen Infinity men det är Afterlife och Howl of the Banshee som vinner.Nja, det här var dessvärre en besvikelse. Inte för att Primal Fear egentligen gör några fel, men jag saknar lite energi och kreativitet, då denna platta överlag mest känns som en anonym repris på gruppens tidigare alster.
Fredrik BlidTony AsplundMattias Hedeby
Trumsmattret sitter som det ska, melodierna är starka och Scheepers visar upp en imponerande intakt pipa. Visst finns några mediokra fillers men tuffingar som The Lost & The Forgotten med sitt sågande riff och My Name Is Fear är heavy metal-godis som lyfter helheten. Roligare än sentida Helloween-album.Med tongångar som i princip har den standardiserade tyska heavy-metal-stämpeln för upplägg och teknik levererar PF ändå något sånär njutbart. Varningar flyger dock för klyschor och dussinmetal, men det finns lite sköna grejer på albumet - speciellt i When I Am Gone, Raise Your Fist och Infinity! Powermetal, ja powermetal. Skönt gung där man vill stå på en lerig åker med knytnäven i skyn och vråla. Asså inte jag men säkert många andra. Sköna gitarrslingor och sing along-refränger utgör Metal Commandos grundrecept. Detta är säkert jättebra men tyvärr tilltalar det inte mig.

 

Title1Data1
Band: Tokyo Motor Fist
Album: Lions
Skivbolag: Frontiers Records
Releasedatum: 2020-07-10
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 4,3 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
ROCKBLADET.se 5 out of 10
Sömnigt och för enformigt AOR-album med få ljuspunkter. Genren brukar bjuda på glammig och energifylld 80-talsfeeling. Men detta alster saknar framför allt attityd och tempoväxlningar. Den är förvisso välproducerad, men kommer på sin höjd spelas på efterfesten där några få lyckats hålla sig vaken. Jag slits mellan high-fivandet i Top gun och slo-mo bilderna av ”svanen” i Karate Kid. Alla applåderar och 80-talet blir fulländat. TMF gör ledmotivet till detta scenario. Om det ens är meningen vet jag inte. Youngblood och Lions blir vinnarna men jag lyder en väns råd att lyssna på föregångaren istället.Ojämn AOR-platta där vissa låtar griper tag och andra går in genom det ena örat och ut genom det andra. Det melodiösa soundet andas 80-tal och nostalgiker är nog framförallt den målgrupp som albumet riktar sig till, men nya fans blir svårare att fånga. Ett typiskt ”6/10”album, det är med marginal godkänt men inte mycket mer än så.
Fredrik BlidTony AsplundMattias Hedeby
ROCKBLADET.se 5 out of 10ROCKBLADET.se 5 out of 10
80-talets smetigaste sida visas upp med platt ljudbild och mjäkig sång. Yrkesskickligheten är det inget fel på men jag hade hoppats att sådant här begravts för gott tillsammans med Baywatch och rosa, midjekorta kavajer. Bara konstatera att AOR/Melodic Rock och jag inte klickade denna gång heller.Hoppades på next level med tanke på förra plattan från dessa erfarna herrar. Tyvärr fastnar de i nåt. Man undrar varför har de duplicerat Def Leppard till den grad att de låter mer DL än de själva gör just nu? Även Extreme hörs i materialet! I titelspåret Lions skönjes dock tidigare toppform.Jag är på en spritfest i Ljusdal där majoriteten av gästerna bär varseljacka och foppatofflor. Fulla och glada mumlar vi med i de svängiga refrängerna mellan klunkarna av kurantgroggarna. Lions är en melankolisk och melodiös hårdrocksplatta från 1987, nej jag menar 2020.

 

 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar