Machine Gun Kelly – En symbios mellan ren glädje, ostabil melankoli och sporadisk djup introspektion

Att byta genrer kan skapa nya möjligheter för att nå ut till nya fans, Machine Gun Kelly har tagit fram gitarren och styrt upp ett samarbete med Travis Barker för sitt nya album. Han vill inte bara vara en rappare, utan försöker även att ingå i i andra alternativa genrer med Tickets To My Downfall. Han har redan vunnit sin första VMA för “Bloody Valentine”-videon och MGK är nominerad för en Billboard som avgörs i slutet av oktober.

Tickets To My Downfall visar att albumet kommer innehålla oerhört många personliga referenser till MGKs egna subjektiva upplevelser. Vänner behövs bara när det är som bäst i princip, när han slutade med sin medicinering och försökte läka sig själv med kokain och marijuana då fanns ingen där helt plötsligt. Depression och mental ostabilitet är en farlig kombination som Tickets To My Downfall utgör definitionen av. Ett konstant äventyr som förvandlas till en överlevnadsstrategi oavsett vad det än involverar.

Kiss Kiss och Drunk Face är årets mest positiva låtar med ett relativt negativt budskap. I korthet, att vi aldrig lär oss av våra misstag och att vi fortfarande är relativt unga för att kunna komma med ytliga bortförklaringar. Nästa sommar ska allt förändras, då ska vi sluta med droger som normen skriker om och skaffa ett mer stabilt förhållande. Tills dess är allt fortfarande tillåtet, en av albumets stabilaste låtar både musikmässigt och textmässigt. Denna kan nog Bandit Rock spela för de flesta utan större protester från allmänheten eftersom det resonerar med den yngre generationen utan tvekan. Temporärt välmående framför medvetna långsökta normativa metoder som kanske kan fungera bättre, ändå väljer många spontana verklighetsflykter för att fylla hålet som växer inom bröstkorgen för snabbt.

Forget Me Too där Halsey gästar handlar om ett destruktivt förhållande, att två individer inte kan leva utan varandra trots att de driver varandra till vansinne. Båda vill glömma att förhållandet ens existerade, men det går inte hur mycket de än försöker. Minnena som skapats tillsammans tär mer än vad någon vill erkänna, att hata är inte optimalt för känslorna går inte att bedöva bort vad själen känner fortfarande.

Machine Gun Kelly berättar om sina sista stunder med sin far under Lonley. Om första och sista gången han hörde sin far ta sitt sista andetag genom telefon, han önskar att han kunde byta plats med honom. Att faktiskt få se sin far sexakt om förut, det tär på den mentala ohälsan mer än någon vill erkänna. Det säger allt om hur Machine Gun Kelly faktiskt känner sig, mental ohälsa drabbar även de bästa och förklarar väldigt mycket. Alkohol och droger är konsekvensen av den sekvensen, att försöka ersätta sorgen med substanser som temporärt får honom att må bättre bara för att inte behöva må fruktansvärt konstant. Sorgen av plötslig död läker aldrig helt, förtvivlan som skapas kort efter oavsett tidpunkt kommer att jämt följa med genom livet.

Plattans sista låt involverar exakt alla känslor, att försöka kämpa med att hålla sig nykter samtidigt som att försöka uttrycka exakta känslor för sin dotter är inte det enklaste. Play This When I’m Gone är nog albumets starkaste låt utan tvekan, ett löfte om genuin ångest och att besöka platserna för att framkalla minnen som en gång skapats när Colson är ute i värden och turnérar. Ett konstant frånvarande med en låt som ständigt påminner om de finaste sekvenserna tillsammans.

Tickets To My Downfall står för att han accepterar sina brister, försöker bli en bättre människa oavsett hur lång tid det än tar. Nästa sommar är evigheter bort, längtar verkligen tills jag får uppleva dessa punk-låtar live på någon arena i Stockholm under nästa år som kommer att framkalla oerhört många minnen.

Betyg:

Recensent: Joanna Hemmingsson (joanna.hemmingsson@rockbladet.se)


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar