Skivpanelen listar nu albumen från Augusti 2020

Rockbladet har nu skapat en ambulerande Skivpanel där de kommer recensera upp till 6 album varje månad. Och i den tredje upplagan har de valt ut de senaste alstren från banden Deep Purple (UK), Biffy Clyro (Skottland), Blues Pills (SE), Avatar (SE), Atria (Iran) och Volcanova (Island).

Title1Data1
Band: Deep Purple
Album: Whoosh!
Skivbolag: Earmusic
Releasedatum: 2020-08-07
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 5.8 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
ROCKBLADET.se 5 out of 10
Gubbarna kan än. Det sköna soundet mellan gitarrernas sound tillsammans med orgelns magiska bröl är lika välarrangerat nu som då. Bra balans mellan rockrökiga låtar, No Need To Shout, och mer stilfulla spår som Step by Step får mig att drömma bort till ett soligt SRF. Bra men saknar den riktiga käftsmällen. Mina forna hårdrocksidoler satsar nu på Åhlens hissmusik. Man ska inte dra igång ett drev mot de gamla rockikonerna men detta är jävligt lamt. Om jag tar i så att venen i pannan nästan brister kan jag lyfta fram Nothing at All och And the Address men mest för att de påminner om ett bra Deep Purple.  I ”Throw My Bones” tar Deep Purple in sitt sound i 20-talet och man nickar instämmande och tänker att gubbarna trots allt fortfarande är att räkna med. Innan albumets slut har du dock också serverats omotiverad orgelmusik i experimentet ”Step by Step” samt en Little Richard-imitation i ”What the what”. Intressant…men kanske inte karriärens bästa stund.
Fredrik BlidTony AsplundMattias Hedeby
ROCKBLADET.se 5 out of 10
Man kan omöjligt begära en ny In Rock 50 år senare, trots tre Mark II-medlemmar kvar. Jag har egentligen inte så mycket att anmärka på här men jag går inte riktigt längre igång på ett nytt släpp från dessa giganter. Klanderfri mogenrock som puttrar på säkert och stabilt men aldrig riktigt vill lyfta.Åldern tar ut sin rätt. Vi saknar de höga tonerna och de aggressiva attackerna samt den explosiva virtuositet som DP är synonymt med. Trots mellanmjölksmaterialet finns ett par guldkorn, även om de lånar friskt från tidigare klassiker. No Need to Shout, What the What samt And the Address levererar hyfsat dock. Pommes med bea, gott men inte delikat.
Funkigt, pampigt, rockigt och blues. Ian’s sång är klanderfri, det säregna ljudet är stort och både orgel och gitarrsolona förhöjer låtarna. Men Whoosh! känns lite bakgrundsmusik till trädgårdsminglet med snittar och rosévin. Dock jävligt bra.

 

Title1Data1
Band: Biffy Clyro
Album: A Celebration of Endings
Skivbolag: Floor Records / Warner Music
Releasedatum: 2020-08-14
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 6.5 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
Närvaro, nerv, bländande melodier. Ja, Simon Neil har återigen skapat magi. Låtar som Weird Leisure och Opaque summerar helheten av Biffy Clyro anno 2020. Även om soundet har blivit aningen poppigare finns deras råa och hårda arrangemang kvar i låtar som Cop Syrup och End Of. Flera låtar kommer förgylla framtidens liveset.Jag var inte immun mot denna annars trista typ av alternativrock. Har ju hört det en miljard gånger redan. I ett svagt ögonblick träffades den nerv som riktar tummen mot gillaknappen. Det finns trevlig musik här och i mitt brev hem från kolonien handlar det om den snyggt komponerade Weird Leisure och The End. De arenor som Coldplay fyllt under sin karriär borde ha tillhört Biffy Clyro, just saying. Med det utrett kan man nu konstatera att Biffy återigen skapat stora refränger med en sylvass inlevelse och med känslorna utanpå. Ingen ny ”Ellipsis” kanske men det händer nog bara vart tionde år. På detta album förtjänar ”Cop Syrup” extra mycket kredd, given som en aspirant till årets låt.
Fredrik BlidTony AsplundMattias Hedeby
Det finns fragment av det här jag kan uppskatta, som riffandet och den guppiga basgången i Weird Leisure och avslutande Cop Syrup. Men allt som oftast landar det tyvärr i en alltför medveten kommersiell mainstream-sörja. Mer driv och bett i framförandet hade gjort låtarna gott, nu blir det mest hissmusik.Biffy kör på vidare med sin smittande poprock. Man kommer in i hans flow fort och musiken växer efter varje lyssning. Trots detta når han inte de höjder han kunnat nå med lite ytterligare steg utanför komfortzonen. Känns som han tar det säkra före det osäkra. Det är lite väl mysigt, iaf för att vara Biffy. Trion med gedigen meritlista från Johnnie Walker’s hemvist levererar lekfull alternativ pop/rock. Dynamisk sång med brett register och sköna sångslingor. Nionde studioskivan känns genomarbetad och välgjord med sköna melodier och refränger jag försöker sjunga med till. Hatten av.

 

Title1Data1
Band: Blues Pills
Album: Holy Moly!
Skivbolag: Nuclear Blast
Releasedatum: 2020-08-21
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 8.0 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
Trots att halva laget är utbytt finns signumet kvar. Sjukt härligt, hårt och svängigt album som andas 70-tals bluesrock på speed. Perfekt dynamik och tempoväxlingar där låtar som Proud Woman och Low Road höjer pulsen, och man får en härlig mysstund till Wish I’d known och Longest Lasting Friend. Ett feel good-album. Här framhävs Woodstockkänslorna i en modern tappning. Jag fastnade för Kiss my Past Goodbye och den stämningsfulla Wish I’d known men allt faller på plats när Janis genom konstgjord whiskeyandning återupplivar Cocker i den mycket kraftfulla California. Mina stjärnprydda platåskor tar fram 1969 i 2020. Albumtiteln är även en bra sammanfattning av Elin Larssons sång, som är kapabel till att både balsamera ditt inre samt ge dig en redig smäll på käften. I övrigt har Blues Pills en glödhet fingertoppskänsla för melodier som håller ett stadigt grepp om 2020, utan att tappa taget om 70-talets rötter. Bandets bästa album hittills.
Fredrik BlidTony AsplundMattias Hedeby
En välkommen tillbakagång till första plattans sound kryddat med soulen från Lady In Gold. Finns mycket gott att vältra sig i här; den analoga och murriga produktionen, styrkan i det organiska låtmaterialet, de vitala gitarrerna och Sveriges vassaste rock ’n’ roll-pipa. Sprudlande hippierock för 2020-talet. Med sin dragiga och fartiga bluesrock ger oss Blues Pills den medicin som behövs. Det är fullt ös från start och man rycks med direkt. Skönt gung som är rotat i rockhistorien med allsköns musikreferenser med en stämma full med pondus men ändock härligt lidelsefull som både smeker och slår an hårda toner. Elin’s sång känns hämtad från tiden då det var svart/vitt ute. Med tryck i stämbanden ligger sången som grädde över den bluesiga kakan av rock’n’roll. Skivan har en skön mix av snabbhet och lugn som skickar mig tillbaka till en rökfylld jazzklubb fast i nutid.

 

Title1Data1
Band: Avatar
Album: Hunter Gatherer
Skivbolag: Century Media
Releasedatum: 2020-08-07
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 7.3 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
Blytungt, fett, intressant och modernt. Dessa ord summerar skivan i stort. Låtar som Colossus och When All… kör över lyssnaren fullständigt. Balladen Gun är helt klart intressant, sticker ut på något konstigt vis. A Secret Door och Child är två riktigt modernt skapade låtar. Mycket bra jobbat, men någonting saknas. Jag får inte nog av detta snygga, spännande och varierande verk. Mjuka och melodiösa toner vårdas med samma bestämda omsorg som hårda och brutala. Många stilar blandas och ändå låter det skitbra. Pungsparken Silence in the Name of Apes tar oss genom Colossos, Justice och Gun och vi har augustis vinnare! Det teatrala uttrycket är kvar, men till skillnad från föregångaren är det nu musik och inte fiktion som står i centrum. Tack för det! De hårda tongångarna låter sig inte nedslås och dynamiken sitter fint, när vi bjuds på allt från musikaliska krigsförklaringar som tunga ”Colossus” till ömma ballader som stämningsfulla ”Gun”. Avatar is back.
Fredrik BlidTony AsplundMattias Hedeby
Starka melodier, läckra arrangemang och visslingar som cementerar sig i skallen blandas med nattsvart galenskap. Colossus är ett blytungt metal-monster där Johannes Eckerströms Ozzy-klagande röst ger välbehagliga rysningar. Ett av Sveriges mest underhållande liveband visar hög nivå även på skivfronten.Allt från det sköna tuggande och matande riffet i öppnaren Silince in the Age of Apes, sköna gunget samt visslingarna i A Secret Door, stilfulla och nakna Gun till avslutande skruvade och tunga Wormhole befäster Avatar sig som bästa elev i klassen och får med sig guldstjärna hem. Deras bästa album hittils! Tung och melodisk metal med sång bitvis i klass med Corey Taylor. Melodiösa partier med smattrande trummor, skriksång/growl och snabbhet gör mig glad och förväntansfull. Men mer och mer avtar min nyfikenhet. Det blir för osammanhängande, för mycket olika stilar och Avatar tappar mig helt.

 

Title1Data1
Band: Atria
Album: Reincarnation
Skivbolag: Atria
Releasedatum: 2020-08-08
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 6.2 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
ROCKBLADET.se 5 out of 10
Högt tekniskt kunnande måste man verkligen säga om detta iranska band. Första halvan av deras alster är sjukt tungt och tight, får starka vibbar av en kombo mellan Meshuggah och Arch Enemy. Favoriterna är Blind Angel och Maze of Flames. Slutet är lite väl ojämn för att kunna få ett betyg i övre skalan.Mycket bra ös signeras helt oväntat Mellanöstern. Titelspåret visar vägen mot en fantastisk halvtimme och den hårda inramningen till trots känner jag mig helt avslappnad av musiken. Jag bara lövar Underworld och min absoluta vinnare Maze of Flame som är en fantastisk keeper. Det får blir mer av detta. I Iran har ”satanistiska” band dömts till både fängelse & piskrapp. Att lyfta fram band från just Iran känns därmed som ett rättvist ställningstagande. Synd bara att Atria bjuder på ett ganska fantasilöst album, där man köttar på utan att egentligen tyckas veta varför. Vissa spår låter bra, men helheten är enformig och ett passande inslag till ”Har du hört den förut?”. 
Fredrik BlidTony AsplundMattias Hedeby
ROCKBLADET.se 5 out of 10
Ett metalband från Iran, bara den bedriften borde egentligen hyllas till skyarna. Men det är något med Salman Kerdar’s röst som har samma effekt på mig som Volbeat-Poulsen’s sång - ett ont skavande som gör att jag har svårt att ta till mig musiken. Det kompromisslösa Meshuggah-manglet uppskattas dock.Djentig och något progressiv Metalcore av hög kvalitet från Iran överraskar med stiliga ljudlandskap. Popcornsynten i Rise Again är riktigt mysig och passar perfekt in med deras aggresiva riffande. Trots att de följer sina likar i genren hörs att de komponerar och framför sin musik med stort hjärta. Tungt jävla ställ från Iran. Jag kör en pansarvagn 180 och lättar inte på gasen, och det gör inte Atria heller. En rejäl käftsmäll som jag vill ha mer av. Det är mycket av allt på ett snyggt sätt. Growl blandas med skriksång & melodiska refränger på en matta av tunga riff och tekniska trummor.

 

Title1Data1
Band: Volcanova
Album: Radical Waves
Skivbolag: The Sign Records
Releasedatum: 2020-08-21
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 7.2 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
Fuzzig stonerrock när den är som bäst. Powertrion från Island har en go känsla för genren och det finns ett stort antal låtar som får mitt 44-åriga hjärta att bulta lite extra. Inte fy skam med Cow-Bell på Super Duper Van. Älskar det lena introt på I’m Off som går över till totalt mangel. Största favoriten blir Mountain. Väntar redan på nästa alster.Stonigt med för radio ovänliga låtlängder uppskattas från det här hållet. Väldigt trevliga riff och bra tryck och Got Game är riktigt bra. Jag gillar även att få bidrag från Island till min musikvärld. Jag tror att det är premiär för det. Volcanova kommer att gå långt i genren om de har råd att fortsätta.Ännu ett debutalbum som vittnar om att framtiden är ljus. Stoner-rock när den är som bäst, med en dynamisk och mäktig instrumental massa som slungar sig genom dina hörselgångar med besked, förstärkta av gåshudsframkallande körsång och även en och annan medryckande melodi. Det här är ett band att hålla ögonen på.
Fredrik BlidTony AsplundMattias Hedeby
Både humor, retrovurm och den ungdomligt hungriga attacken för tankarna till en annan isländsk powertrio; The Vintage Caravan. Men Volcanova går mer mot en fuzzmarinerad desert rock med både det rätta groovet och variationen som kulminerar i trippiga Stoneman Snowman. En imponerande albumdebut.Volcanova bjuder på sköna Black Sabbath-doom vibbar som blandas med blues och några stänk stoner. Med en ofta blytung bas, skönt groove och lite krydda av psychadelica formar de en skön stämning som funkar riktigt bra. I Stoneman Snowman och Mountain toppar de sin form, går dock något på autopilot ibland.De tre Isländska skäggen levererar tung, fuzzig och svängig stonerrock på en hög nivå. Denna debutskiva ger en skön livekänsla med lekfulla texter. Livet är inte så svårt och jag vill stå i en dimmig och mörk lokal och bara gunga med till Islands svar på Dozer.

 

 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar