Bokrecension: Partners In Crime Vol. II

Kissarkeologerna har gjort det igen och snokat reda på och grävt fram detaljer som tidigare legat i träda eller som helt enkelt varit bortglömda på något band på någons vind. De har hittat lock att lyfta på som inte tidigare funnits vetskap om och på så sätt funnit unik information som tillsammans med tidigare upptäckter likt detektiver lett dem till nya insikter som de tacksamt delar med sig utav. Carl och Alex spinner vidare på succéupplägget i första Partners In Crime-boken och de gör det bra, riktigt bra.

Där Partners In Crime del 1 var som en delikat middag, har Carl och Alex som nästa middagsbjudning nu kokat ihop ytterligare en lyxmeny. Det är samma lyxkrog som för drygt ett år sedan, fast nu känns det som de om möjligt är ännu mer bekväma med formatet och de rätter, eller ja… ämnen, som de företagit sig med. Det har doftat gott inför släppet som alla har sett, läst och hört. Jag kan meddela att det smakar ännu bättre!

Kiss tillkomst beskrivs som aldrig förr. Carl och Alex tar oss tillbaka till New York och får följa både Ace och Peters karriärer innan vi även bjuds på ett mastodont-kapitel om 1973 året då Kiss formas. Man skulle kunna tycka att för mycket information om händelserna hur Kiss kommit till och utvecklats avmystifierar Kiss-sfären, men det känns till stor del faktiskt mer tvärtom. Trots att vi får veta mer om deras förehavanden så är det de fina detaljerna i historien som adderar till känslan av att befinna sig mitt i Kisshistoriens skeende i ett nära euforiskt tillstånd där man glupskt slukar varje ord. Den målande beskrivningen av 1970-talets första hälft i Kiss nyfödda universum gör att man kan ta på stämningen, höra musiken och nästan kan känna lukten av luften i staden som aldrig sover när man tar in vad som skrivs. Ibland är det lätt att det blir faktastapling när man presenterar detaljer, så icke här. Det är en fröjd att läsa och få vara med och uppleva denna svunna tid med författarna som våra guider.

Deras genuina och ärliga intresse framgår bäst genom deras egna reflektioner om var de var, hur de upplevde något när det hände och hur de numer ser på samma sak. Visst må författarna vara anal retentive (LOL) – dvs petiga – men det är just de små detaljerna som är underhållande och ofta mest intressanta att få påtalade. Speciellt påtagligt blir det när några av de större fynden såsom när inspelningen av giget på The Daisy 16 Juni 1973 uppdagas och när gamla Coventry-VHS-tapen fån 1973 in en skakig sekvens under några få bildrutor avslöjar ett osminkat Kiss som repar på 257 Church street. Man lever sig både in i hur det föregav sig 1973 för bandet och hur Carl och Alex upplevde händelsen när de fick uppleva dessa nya upptäckter. Härligt.

När de gör djupgående analyser av gamla kissvideor, Destroyer, Smashes, Thrashes & Hits gör jag ett återbesök till dessa för att återuppleva dessa i en ny vinkel. Musiken låter som förut, men inget är sig längre likt då man har historierna bakom och påpekade delikata detaljer i såväl videos och musiken själv som nu faller i en helt ny ljussättning.

Att man belyser Ace studiobygge från himmelen eller helvetet, Ace In the Hole, beroende på hur man ser det samt vad Ace och Frehley’s comet pysslade med på 80-talet är ju bara rent guld. Vi får tacka Arthur Stead speciellt i o m att han kom i kontakt med de eldsjälarna Carl och Alex som fick honom att förstå det intresse som ändå finns om inte bara Ace utan främst musiken och även de som var med och skapade allt.

Jag kommer själv ihåg när man slukade allt i hårdrocks- och metalväg som nådde mig i pojkrummet på det glada 80-talet och i mångt och mycket var Carl och Alex liknande själar, dock hade (och har) de klart uppenbart ett mycket större hjärta för Kiss.  Att vi delar samma upplevelser blir uppenbart när de berättar om Okej, Poster, Kerrang!, MTV och dagstidningar (samt t o m ett ex av tyska Bravo som omnämns i boken) som var våra knapphändiga källor till vad som hände i musikvärlden på den tiden. Det är ändå skönt att höra att dessa orakel med doktorsexamen i ämnet Kiss och tyngre musik ändå har varit med och upplevt samma fascination och eufori men ändå frustration på samma grunder. Lika men ändå olika, men igenkänningsfaktorn är hög både i känslor, musik och historia. 

Egentligen saknas inget i upplägget eller boken. Möjligtvis lite mer kommentarer under de inledande kapitlen från författarna och mer bilder, kanske. Det har varit ett nöje att få läsa igenom en så välskriven bok och att få avbryta för att spela upp Animalize, Destroyer, Carnival Of Souls etc under tiden man läste. Youtube har även fått fler spelningar på såväl Coventry och The Daisy spelningarna samt videos från 80-talet. Det har varit en härlig tid, men jag höjer ett varningens ord för de som plockar upp boken – se till att ha tid för att kunna läsa en bra stund för det är väldigt svårt att sluta när man väl har börjat. Jag får nog t o m plocka upp första boken igen för att stilla mitt sug redan nu!

I epilogen nämner författarna att “Kanske är detta det sista vi skriver tillsammans om Kiss. Kanske inte. Oavsett vilket känner vi att vi satt en sorts punkt för det som intresserar oss allra mest“. Framtiden är alltså oviss. Vad jag kan säga är dock att Partners In Crime Vol. II likt första boken lämnar en törst efter mer detaljer, mer dissekerande av fler nya kiss-arkeologiska fynd och mer anekdoter från våra Partners In CrimeCarl och Alex. Jag är ändå tveklöst säker på att författarna peppras tätt med frågor om del 3 redan nu. Och eftersom alla goda ting är tre och att det alltid finns plats för bra böcker om musik, speciellt om Kiss, så är väl chansen trots allt förhållandevis stor… eller?

 

 

SKRIBENT: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)

FAKTA – PARTNERS IN CRIME VOL. II

Releasedatum: 30 Oktober, 2020
Alex Bergdahl – Författare, poddare, Kissarkeolog
Carl Linnaeus – Författare, rockjournalist, Kissarkeolog


FacebookKiss-Partners-In-Crime


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar