Eleine om nya albumet: “Naturligt så har det blivit lite mörkare och tyngre”

Det symfoniska metalbandet ELEINE släpper sitt tredje fullängdsalbum – Dancing In Hell – den 27 november. Två singlar (As I Breathe och Ava of Death) har redan släppts och två till är på väg . Den tredje singeln – titelspåret Dancing In Hell – släpps 30 oktober. Rockbladets reporter har redan fått möjlighet att lyssna på hela albumet och bestämde sig för att boka in en intervju med bandets frontfigurer och grundare, Madeleine Liljestam och Rikard Ekberg. Vi kopplade upp oss på Skype och tog ett långt och trevligt snack om den kommande plattan och mycket annat. Rockbladet fick bland annat höra hur bandet tycker att musiken har utvecklats och hur de ser på sina texter, och så fick Rockbladet ta del av såväl roliga minnen som kloka tankar från bandets två frontfigurer. 

 

 

Hur har det nya albumet – Dancing In Hell – vuxit fram? 

Rikard (R): Det är som all annan musik för oss, att vi pratar mycket om vad vi själva har varit igenom. Vad vi har upplevt och vad vi ser. Vi är väldigt empatiska så vi ser väl också lite vad andra går igenom. 

Madeleine (M): Det var ju så det började. Hösten 2018 så gick vi igenom lite förändringar i Eleine. Kort därefter kände vi att vi äntligen kunde få landa och börja få skapa. Det var mycket som hände det året. Vår första egna headline-turné i England till exempel, det var jättemycket att preppa bara där, och vi hade Arch Enemy-turnén samma år på sommaren. Det var ett intensivt år, och vi hade varit igenom så jävla mycket grejer. Sen när vi liksom landade under hösten och vintern så kände vi att det bara började flöda. Det var som om det började rinna ut ur oss, och det var så skönt att bara låta det få göra det! Det är som terapi, för man går ju igenom så otroligt mycket. Vad som har varit och vad som precis har hänt. 

R: Det låter ju lite “high and mighty” när man säger det, men vi har ju märkt att många får hjälp via vår musik. Till exempel var det så att ett av våra fans skrev till oss när vi hade släppt Break Take Live (2016). Han berättade att han kom ut ur ett drogberoende tack vare den låten. Den inspirerade honom och gav honom så mycket styrka och självförtroende att han kunde komma ut ur det där. Det är så fantastiskt hur mycket musik kan läka, och liksom vara en vän som kan vara där och stötta dig, och Dancing In Hell har verkligen pinpointat det där.

 

Men vem gör vad i låtskrivarprocessen, för det är ni två som skriver alla låtar eller hur? 

M: Det kan vara lite olika. Ibland är det så att Rikard börjar med ett riff eller har en melodi, ibland är det jag som har en melodi, och ibland har det faktiskt bara varit så att vi vet vad vi vill förmedla. Ibland räcker det att man har en mening, och så vet man att “när jag har den här meningen, då vet jag precis vad låten kommer att handla om”. Sen börjar man direkt få känslan av hur musiken ska reflektera det. 

 

Brukar ni veta redan från början hur ni vill arrangera låtarna, eller provar ni er fram ?

M: Det varierar ju. Jag menar om du (Madeleine vänder sig mot Rikard) börjar med ett riff, då brukar ju du höra en version av det och jag hör kanske låten på ett annat sätt, men ibland är det perfekt synkat. Processen är ju väldigt intressant, för den är ju aldrig riktigt likadan.

R: Det är ju ofta lite av en upptäcktsfärd. Vi har ju Memoriam till exempel som blev över 6 minuter lång, men den känns absolut inte tråkig eller repetitiv. Jag har precis klippt färdigt musikvideon till den, och när jag tittade på den tänkte jag att “det här kändes ju inte som sex minuter!” Det är ju förstås mycket positivt. 

 

Hur tycker ni själva att er musik har utvecklats sen den förra fullängdaren?

R: Den är mer Eleine, skulle jag ju vilja säga, för att förutom på All Shall Burn och Dancing In Hell så är det jag som har gjort alla symfoniska arrangemang. Innan så jobbade vi med en kille som heter Daniel Beijbom, och då skrev jag grunderna och skickade iväg till honom, och så skrev han arrangemanget.

M: Naturligt så har det blivit lite mörkare och tyngre. Det känns som att det bara blev så, för det reflekterar ju verkligen vad låtarna handlar om, och allt som vi känner att vi har gått igenom. Jag är säker på att om vi hade jobbat på det här sättet med till exempel Until The End (2018) så hade den haft ett mörkare sound också, men det är väl det fina med att vara musiker att vi skapar av det som känns bra, och vi utvecklas. Det känns bra att det här var nästa steg i alla fall, att det blev lite mörkare och tyngre. 

R: Och i och med att jag skrev allt symfoniskt arrangemang nu så kan man ju också dyka ner i det där lite mer, så jag tror att det är det som gjort att vi låter tyngre och mörkare. Det har varit en naturlig process. Det har varit ett konstant utvecklande och vi har kommit till en bra punkt nu.

M: De är mer mörka, symfonierna, och jag gillar ju det. Jag sa till dig (Madeleine vänder sig mot Rikard) att “så som det låter nu, det är så jag hade velat ha det från början!”  Det känns verkligen som att Eleine har vuxit in i vad Eleine är för någonting! Vi har verkligen landat lite i det.

 

Låttexterna har ni ju redan pratat lite om; att ni inspireras av sånt som ni upplever och ser runt omkring er…

R: Det är klart att det är bägge delar. Vi sätter alltid mycket av oss själva i våra låtar, i våra texter. Texterna är fruktansvärt viktiga för oss, för det är ju också ett sätt att uttrycka sig på. Jag älskar elaborerade texter och målande beskrivningar som inte är cheesy, lökiga liksom. Som inte är mitt på näsan på dig, för det är bara skittråkigt. 

M: Det i sin tur gör ju också att folk faktiskt kan relatera. Det är ju en otrolig komplimang när våra fans känner sig stärkta av vår musik. Det är en komplimang som man måste ta tillvara på och värna om. Enemies kan ju till exempel vara allting från fysiska personer i verkligheten till dina inre demoner. 

R: Ja, det här märker vi ju av väldigt mycket, och särskilt på Patreon. Sociala medier är fantastiska för man kommer i kontakt med folk från hela världen, men det kan vara svårt att hinna med allt flöde i alla sociala medier. Det som skrivs till oss på Patreon blir mer direkt och det som skrivs där är fantastiskt fint. 

M: Det som skrivs där blir ett kvitto på att det vi delar med oss av, det stärker även andra. 

 

Ja, och jag har förstått att ni har väldigt hängivna fans…

R: Vi har jättefina fans. Jättefina! Det är klart att alla artister får skit från folk nån gång, men det är ju ingenting man går runt och bölar över. Som artist kommer du att stå i strålkastarljuset, och det betyder också att folk kommer att kritisera dig. Det är man förberedd på, men den här plattformen som artister har, den är det väldigt viktigt att man faktiskt värnar om. Det är viktigt att man använder den till att sprida ett positivt budskap som bygger människor och kanske ger dem ett mål. För oss är det ett trevligt sätt att använda plattformen.

 

Är det någon låt som var extra rolig att göra på nya plattan, eller som ni känner er extra nära på något vis?

M: Alla låtarna är ju ens bebisar! Jag älskar dem allihop, men det är väl Die From Within som man känna är ett litet steg närmare. 

R: Den är väldigt nära hjärtat. Den handlar ju om förlust, och den var fruktansvärt svår och jobbig att skriva, och även att framföra. Vi repar ju nu inför releasefesten. Sen… Where Your Rotting Corpse Lie, den är ju rätt rolig!

M: Den är ju jävligt rolig! (skratt) Den är ju en sån typisk låt som man tänker “det här känns gött, det här kör vi på!” Den är ju rätt svängig ändå för att vara en sån tung låt. Den svänger och man kan verkligen känna det i kroppen och det tycker jag är roligt när man står på scenen.  

R: Lite skön och svängig black metal!

 

Ja, den låten gillar jag själv väldigt mycket, men det är ju många riktigt bra låtar. Jag tänker att det är bra att ni har släppt skivan liksom lite i portioner, så att man har kunnat få nya favoriter en i taget. Annars kan det ju nästan bli för mycket att ta in på en gång när det är många starka låtar. 

M: Vad roligt att höra! Ja, nu när vi kom in på det ämnet så kan vi ju ta Until The End-plattan till exempel. Vi släppte två singlar och sen kom plattan. Där finns låten From The Grave som har vuxit på Spotify och iTunes. Alla fans älskar den, och den låten känner jag såhär i efterhand att jag hade velat lägga mer fokus på. Den har ett så jävla bra budskap!

R: …och ett fett gitarrsolo! (skratt)

M: Den skulle vi ha släppt som egen singel, men vi lärde oss från det också. 

R: Vi gjorde en långärmad t-shirt!

M: Ja, vi har gett den en t-shirt och en kaffemugg i alla fall. (skratt)

 

Hittills har ni ju släppt två singlar från nya plattan. Hur har de mottagits, tycker ni?

R: Väldigt bra! Och båda de som har släppts nu kommer ju att bli såna där “total killers” när man spelar live! Jag menar, Ava of Death, den är så massiv, den är så groovy! Och As I Breathe, den kommer ju liksom att bli ren slakt att spela live! Men jag har ju skapat det så jävla avancerat på den ena gitarren, och givetvis är det ju jag som spelar den! (skratt) På hela plattan är det jag som spelat in bägge gitarrerna, och på vardera gitarr så är det fyra lager på gitarren, alltså totalt åtta lager av gitarrer. Att spela det fyra gånger, snabbt, rakt efter varandra… Det var  fan mord alltså! (skratt)

M: På den här plattan finns det ju utmaningar, men det är så himla kul och det har blivit en sån bra utveckling för oss alla. Vi har ju pushat varandra. Som Where Your Rotting Corpse Lie… När den var färdigskriven sa jag att “det här blir min helveteslåt”, för den är så jävla hög och det är vissa grejer man måste göra rent tekniskt för att det ska gå. 

R: Hög utan att vara skrikig. Skrika kan man ju göra, men hög på ett kvalitativt sätt. 

M: Jag är i alla fall otroligt nöjd och tacksam över all feedback vi har fått! Det finns fans som skriver att “jag tyckte att den förra singeln var det bästa ni hade gjort, men nu tycker jag att den här singeln är det bästa ni har gjort!” Det är så gulligt! 

R: Det är en väldigt fin komplimang och ett jättebra betyg! Vi släpper ju singlar för att vi känner att det är så många starka låtar på den här plattan att vi inte vill att någon låt ska drunkna. 

M: Det är kul för oss, men det är kul för fansen också! Särskilt nu under det här året, vi vet hur mycket våra fans har lidit. Vi kör fyra singlar totalt, och alla får en egen musikvideo. Vi sprider ut dem över hela hösten. Två släppta hittills, och två kvar.

 

EPn “All Shall Burn” som ni släppte för något år sedan gav ju också lite försmak… 

M: Ja, det kändes fint att kunna ge fansen någonting mellan plattorna, och för oss själva var det också väldigt roligt. 

R: Den är som en brygga mellan Until The End och Dancing In Hell. Om man tittar tillbaka på första plattan så är det ett megastort hopp till Until The End, och mellan Until The End och Dancing In Hell är det också ett megastort hopp. Vi tänkte “varför inte bara sätta en brygga emellan?” På så sätt kunde vi ge någonting till fansen, och samtidigt hålla oss aktiva. Och så kunde man lägga ut lite extra och göra en cover.  

M: Det var kul att få göra en cover som vi faktiskt har velat göra rätt länge. Sen var det kul med de symfoniska versionerna, att få visa en annan sida av låtarna. Det fanns recensenter som sade att när de hörde de här symfoniska låtarna så förstod de vad vår musik handlar om, och det var verkligen kul att det blev så fint mottaget. Det är ju också därför vi lyfter fram det här lite extra på Dancing In Hell nu, med den symfoniska versionen. 

R: Nu när man tittar på Enemies-videon så har den ju tre miljoner visningar på YouTube. Det är ju helt makalöst! Den har ju vi gjort själva. Jag minns hur jag satt till två, halv tre på natten innan den skulle skickas in, för att jag tyckte det var fel på colour-gradingen. (skratt)

 

Hur kom det sig att det blev just en Rammstein-cover på EPn?

R: Rammstein har ju varit med oss hela våra vuxna liv!

M: Nja, ända sen tonåren va? (skratt)

R: Jo, men man är väl vuxen när man är tretton, eller?! Tror man i alla fall. (skratt) Men de har ju varit där vid sidan om hela tiden. Det här var vårt sätt att säga tack till Rammstein, plus att jag har lite tyskt påbrå, så det var extra kul. Och den är ju extremt uppskattad i Tyskland! 

 

Jag får en känsla av att man får höra mer av Rikards growlande på den nya plattan. Kan det stämma?

M: Att han är mer delaktig? Ja, jag får nog också samma känsla. Det är ju faktiskt någonting som reflekterar vad låtarna handlar om, så det kommer väldigt naturligt. Det är roligt för i de två singlar som har släppts nu så finns det ju inga såna partier, så då får man höra “Men det är ju inget growl! Hallå, var är growlet?” Men det kommer!

R: Det är growl i Ava of Death. Jag säger “Ava of Death”! (skratt)

M: Ja, men överlag så var det inga såna låtar. Det kändes inte rätt, det passade inte in. 

R: Många gör den här klassiska tropen, att tjejen sjunger det goda och killen growlar det dumma. Det är så tråkigt och så förutsägbart. Visst, om du känner att det är rätt så kör på det, men du behöver inte göra det! Det är inte så vi gör i alla fall. Vi använder det för att förstärka. Jag tycker att mitt growl är ett teatraliskt growl också, det är där för att tillföra någonting. 

 

Jag tycker att era röster matchar varandra så otroligt väl, och det gäller nog oavsett om du growlar eller inte, Rikard!

M: Vad kul! Jag kände det i All Shall Burn, att “fan, det låter ju rätt trevligt ihop ändå!”, men sen tänkte jag att det behöver ju inte världens duettplatta heller. Men är det någonting som sen skulle vilja ha längre fram så är det ju lite mer clean-sång för att det ger en annan känsla.

R: Vi har ju planerat att ha rensång från mig redan från första plattan, men då sa vi att vi inte skulle lägga ut alla korten direkt, plus att då kändes det ändå inte rätt. Det känns som att det kommer att komma mer i framtiden. “When the mood strikes!”  

 

I början av året när all livemusik var tvungen att ställas in så var ni ute på en väldigt uppskattad turné i Europa, som ni var tvungna att avbryta. Jag antar att ni hade rätt kul innan ni var tvungna att åka hem. Kan ni berätta någonting om den turnén?

M: Ska jag beskriva det med ett ord så var det succé. Det var många som fick möjlighet att se oss för första gången men det var tyvärr så många ställen vi inte fick komma till. Vi har ju pandemin som påminner oss varje dag om att turnén blev avbruten, men jag vill inte att de spelningarna vi genomförde ska komma i skymundan, för det var fruktansvärt bra gig och vår fanbase växte enormt. Jag är glad att vi fick de tre veckorna.

R: Vi var ju ute på turné, så det var ju det bästa i hela världen. Det är ju verkligen det vi lever för. Det var ju förkrossande att behöva blåsa av resterande gig, men det var ju nödvändigt. 

M: Det var läskigt när vi förstod alla skulle hem, för dagen innan vi skulle kunna åka hem så stängdes gränsen till Danmark, och det var ju där vi hade tänkt köra. Sen kom vi på att färjorna säkert gick fortfarande, så tio minuter innan sista giget stod vi i telefon och kollade med färjorna. Vi åkte direkt dit sen, sov på restauranggolvet och sen var vi hemma. Men vi har pratat många gånger om vilken läskig känsla det ändå var. Det är som vår manager Christian (Hallworth) sade: “Tänk er alla som är i krig, för dem är det så. Det är inte lika självklart att få komma hem.” Man får lite perspektiv. 

R: Om man då tar det i skala också så var ju våra omständigheter extremt förmildrade. Som jag sade i början så är vi väldigt empatiska människor, och att då ha fått smaka på en sådan förmildrad situation ger ännu större perspektiv på hur det faktiskt kan vara. Nu är vi mitt inne i pandemin och det är klart att det känns jobbigt för alla, men man ska komma ihåg att man är i det här tillsammans. Saker och ting kommer att lösa sig, det kommer en punkt där det blir bättre. 

 

Har ni vågat börja planera några nya turnéer eller ligger allting bara på is just nu?

M: Vi har ju planer, men just nu är det mycket att man får vänta och se. 

R: Vi var ju redo att sätta i nästa växel. I början av året sa jag till och med till gruppen att “jag känner att 2020 är året för Eleine”, men sen blev det ju bara en smocka rätt i huvudet. Samtidigt så ska man ju inte bromsa i en uppförsbacke, man ska ju bara köra vidare. Vi får vara produktiva och kreativa under ytan, för när det väl öppnar upp igen så kommer ju alla att springa ut ur porten samtidigt. Alla kommer att springa ut, men 99 procent har ju inte förberett det som kommer. Det är det vi gör. 

 

Ja, och nu har ni kunnat använda lite tid till era singelsläpp och musikvideor, och sen har ni någonting som heter RM Duo också, vad jag förstår? 

M: Vi har det bandet, RM Duo, och så har vi ett rock- och metalcoverband tillsammans med Jesper och Anton från Eleine. Vi kallar oss Holy Fack med “a”. De här banden har ändå gett oss möjlighet att spela på lite begravningar och någon vigsel till exempel, och vi ska spela på lite julbord som är Covid-19 anpassade. Det ska bli jättekul att få lira lite med grabbarna, även om det bara är ett par datum i december. Det är ändå gött att få ha det. 

R: Och det är gött också att få bygga upp det lite nu. När man sen nån gång i framtiden är hemma från en turné med Eleine så kan man säga: “Åh vad tråkigt att vara hemma från turnén. Äh, vi kör lite Holy Fack!”

M: Nu har vi ändå ett bra slut på året. Vi har releasefest i november och  ett bra december med lite kul julbord och sådär. Det blir väl tråkigt som fan i januari, men då har man ju i alla fall de här minnena att leva lite på. 

R: Precis! Skivan släpps ju den 27 november, och sen har vi releasefesten dagen efter. Det blir riktigt bra!

 

Apropå minnen, är det någon av era egna konserter eller turnéer som ni tycker har varit särskilt minnesvärd?

R: En som sticker ut väldigt mycket för mig är när vi spelade på Loud N Metal Mania i Japan. Det var så jävla häftigt, det var ju ett så stort mål att få åka till Japan. Jag älskar ju Anime och hela det där. Alltså, så som man tänkte sig att Japan skulle vara, så var det. 

M: Åh, det är ju så himla många bra gig som har varit! Sabaton Open Air, när vi spelade där 2018… Det var så jävla kallt! Alltså, det blåste och regnade samtidigt!

R: Men du hade ju overall på dig?

M: Nä, jag hade ju inte det. Då hade jag ju en sån där tunn klänning. Det var kallt, men det var ju ändå ett av de bästa gigen för det var så satans mycket folk! Alla var ju lika blöta och kalla men alla bara stod och vrålade och var så sjukt mycket på G. 

R: Sungen stod snett till höger om mig, och när vi kom av scenen vrålade han bara “fy faaan vad bra ni är”! (skratt) Även vår UK turné var riktigt givande och gav oss många “lifelong fans”. De kom ju till Södra Teatern när vi lirade uppe i Stockholm. Men den mest givande turnén måste jag nog säga var den första turnén. 

M: Ja, med Moonspell 2016! Eller den med Arch Enemy 2018?! Nä, jag kan inte välja! (skratt) Men det som gav så mycket med Arch Enemy är ju att Arch Enemy har jag lyssnat på sen jag var tonåring. När jag hörde dåvarande frontkvinnan Angela (Gossow) growla tänkte jag “kan hon så kan jag!” Att få uppleva hur det är att turnera med dem… De var så jordnära! Det är någonting jag alltid vill ha med mig, att man inte får tappa sin ödmjukhet.

 

Ni har nämnt ett par band som ni har lyssnat mycket på, men hur väcktes ert intresse för metal från första början?

R: Det talar till mig! Men jag gillar allt möjligt skulle jag nog vilja säga. Jag är uppvuxen med 50- och 60-talsmusik, sen när jag kom in i tonåren blev det hundra procent grunge. Sen var nog Dio bland det första jag började lyssna på, blandat med till exempel Metallica

M: Jag var tretton och hörde Dimmu Borgir. Jag har lyssnat på Queen och annan rock under hela min uppväxt, men med Dimmu Borgir kändes det som att jag blev insugen i en mörk, underlig skog. Det var så jävla häftigt! Då kände jag att “metal är rätt trevligt”. Sen var det Arch Enemy, Iron Maiden… Sen fortsatte det bara, och då kände jag att “det är det här jag vill göra!” Det händer att folk säger “Men hallå, var med på Mello istället, det är där det händer, det är där man tjänar pengar!” Då svarar jag att “Nej, det är lugnt! Jag gör hellre det som känns bra!”

R: Det finns ju så många uttryck i metal, det är ju så otroligt brett. Jag tror att det är det som talar lite extra mycket till en också, att man inte behöver gå på en smal gång, utan det är väldigt brett. 

 

När började du spela gitarr då, Rikard? 

R: Jag började spela gitarr när jag var fjorton, femton år. Jag har alltid haft ett bra öra, så jag kunde plocka grejer på gitarr innan det, men när jag var ungefär femton började jag spela.

M: Och så lär du ut till andra nu! Vi har ju börjat rätt mycket med lektioner, redan innan pandemin. Jag har ju mina sångelever också, och jag älskar att kunna stärka andra människor och se hur deras självförtroende växer, men det är så härligt att se det här stora leendet när de går ut från Rikards lektioner!

R: Mina lektioner handlar mer om att hitta sitt eget sound, och det är där många har problem. Jag är ju helt självlärd, och jag lär mina elever hur de ska tänka för att kunna utveckla sig själva. Det gäller att hitta sitt eget sound så att man kan utvecklas vidare och bygga på det där. Känns det bra när du hör det, och känns det bra överlag, så kör på det!

M: Det är lite samma här. Jag har en teknik jag lär ut, och den baseras till exempel på hur du ska jobba som människa. Det gäller att få eleverna att förstå att de måste lita mer på sig själva. Lita mer på vad du hör och vad som känns bra. Det är så lätt att låsa sig i musikteori annars. Man kanske kan de här skitsvåra skalorna, men hur kul är det att lyssna på? Det är ju ingen känsla överhuvudtaget. När jag själv lyssnar på musik så vill jag känna någonting! 

 

Jag håller helt med dig där! 

M: Eller hur? När allting är sådär perfekt, perfekt, perfekt och allting är pushat längst fram i mixen, då blir jag så trött och uttråkad. Då lyssnar jag mycket hellre på gammal sjuttiotalsrock där de byter takt hela tiden för att de inte visste vad en metronom var. Hellre det så att det känns levande!

 

Har du någon favoritgitarr då, Rikard? 

R: Ja för fan, det är ju Schecter! Jag är ju en Schecter-artist, men det säger jag inte för att jag känner att jag måste, utan för att det verkligen är så. Det är väl lite samma där; de talade till mig. Vi spelade in den första plattan, och studion fick in en Schecter Hellraiser, och jag lirade på den och kände att “Whoa! Vilken satans gitarr!” Sen tyckte de i studion att jag gjorde ett så pass bra jobb på plattan med den att de gav mig den gitarren, och det var ju jävligt nice! Ja, och sen rullade det bara vidare. Björn Olsson plåtade mig på ett gig, jag tror det var på Babel i Malmö, och så postade Schecter den bilden på sin Instagram. Efter det kom jag i mer kontakt med dem på Schecter, och de tyckte att “det är klart att du ska vara en Schecter-artist! Här har du två gitarrer!”  Det var så fantastiskt! De gör verkligen bra gitarrer. Snygga gitarrer, bra gitarrer, bra ton, håller bra. (Här slår Rikard om från sin mjuka skånska dialekt till en reklamröst med klämkäckt stockholmstugg.) “Och på tal om att hålla bra. Ja, jag har ju Richter Straps också, dom som håller gitarren på min kropp!” (skratt) 

Det jag ville komma till är att man tittade på såna artister när man själv var yngre. Man tänkte “Wow, de här artisterna som är på Schecter eller Gibson eller så, hur har de kommit dit? Hur har de gjort för att kunna bli erkända av det märket?” Sen sitter jag plötsligt där, jag som inte har gått en enda gitarrlektion, och jag är sponsrad av Schecter! Det är mindblowing. Jag säger alltid det att “Stay true!” Var sann med dig själv och var sann med dina tankar. Känns det rätt så gör det. Gå på din magkänsla. Folk kommer att notera det och lyfta fram det, och dig. 

 

Nya albumet släpps ju den 27 november. Då kommer albumet att finnas på vinyl och CD och så blir det någon sorts box?

M: Ja, kassett kommer att finnas också! När jag var liten då var det kassettspelare som gällde, och så tänkte man “tänk om jag en dag har min egen musik på en kassett!”  Jag är ju inte uppvuxen med vinyl på det sättet. Vi snackade om det där och vinyl var ju självklart att ha, men så sade vi att “kassett måste vi ju också ha!” Jag älskar det. Jag har en kassettspelare här bakom mig, den fick jag av underbara fans när jag fyllde år. Jag älskar att sätta i kassetten där och spola tillbaka, det här soundet som är… Jag gillar ju black metal, så jag gillar att lyssna på black metal på kassett för det är riktigt såhär skitigt. Vi snackade också om att vi vill ha någonting där man kan beställa allt som finns; vinyl, kassett, signad CD… Men så sade vi att det måste vara någonting mer i lådan, och då kom vi på en limited edition bandflagga och patch. En collector’s edition. Det är en fin låda i sig, där ska jag själv samla kort och så. Vi var sjukt nöjda med artworket, det kändes helt rätt och det var fint att se det komma till liv. Men sen testade jag att göra det i svartvitt, för gillar jag ju som sagt black metal, och det är mycket svartvitt där. Då tänkte jag att det var jävligt snyggt i svartvitt också, så då ringde jag till skivbolaget och frågade “kan vi släppa både och?” Jag förklarade att “Jo, du vet… Alla som jag själv som gillar Old School black metal som Bathory, och så går en sån person in i en skivbutik och får se det här svartvita omslaget… Fullfärg, det tycker alla om, det är klart vi ska ha det, men se det här svartvita som en blinkning till alla de här Old School black metal-fansen.” Han fattade den grejen, så vi körde på det.  

R: Vi fick precis hem backpatchen också! Vi tog vävda patchar – så Old School som det bara kan bli!

 

Era fans kan så klart hitta er i sociala medier, men så finns ni på Patreon också? 

R: Det vill vi gärna belysa lite extra, vi vet inte vad vi hade gjort utan Patreon. Det har ju hjälp extremt mycket i de här tiderna!

M: Både ekonomiskt och när det gäller att hålla igång kreativiteten. Man bör ju göra uppdateringar med jämna mellanrum och det gör att man håller sig igång. Man får en anledning att resa sig upp på morgnarna. Det känns tufft att inte veta att vi har något gig framför oss. Det är “the not knowing” som är det värsta. Jag kan vara utan gig så länge jag vet när nästa gig är, och att det verkligen blir av. 

R: Precis som våra “Patrons” känner att de är lite mer “close and personal”, så känner vi likadant. Det är ju en väldigt personlig grej, det där. Vi bollar ju idéer med dem om kommande merch och så vidare. Vi hade ju till exempel en t-shirt, “From The Grave”, där de fick rösta mellan tre olika modeller. Det är en skitkul grupp! Tänk dig själv att vara tonåring och få chansen att snacka direkt med din favoritartist, som faktiskt svarar! Det är ju inte som att betala för att vara med i en fanclub där man bara får ett nyhetsbrev. 

M: Om jag hade kunnat få vara med när jag var tonåring, med mina favoritband, fy fan vad glad jag hade varit! (skratt)

R: Vissa missförstår den här Patreon-grejen och tror att folk ger en  pengar utan att man gör någonting, men det är ett jobb det också. Bara att vara artist är ett stort jobb, men Patreon är ju det här extra också, den här kontakten med fansen. Det är ett gediget arbete. 

M: Sen är det ju kul, för av alla de här femtioelva tusen bilderna man tar under en turné eller när man repar så lägger man kan kanske ut någon på sociala medier, men på Patreon kan man visa alla de där lite roligare bilderna. De som är lite mer personliga, lite mer intima. Det är kul som fan, de lär ju känna en på en annan nivå. Och ja, vi finns på de flesta sociala medierna. Facebook, Instagram, YouTube och så Patreon

 

Har ni någon hälsning till era fans, gamla som nya?

M: Ja, vi är tacksamma för våra fans. Jag vet seriöst inte om folk förstår på riktigt hur mycket jag menar det när jag säger det. Den tacksamheten som vi känner går faktiskt inte att beskriva med ord. De är det bästa som finns! De är drivmedlet till allt man gör.

R: Ja, och det gäller ju inte bara 2020 utan även alla år sen vi startade. 

M: Ett stort tack för att ni supportar oss!

 

Då ska jag låta er få fortsätta er kväll, men det var jättekul att få prata med er, och jag hoppas att det inte dröjer alltför länge innan man kan få se er spela live igen!

M: Jag tyckte det var ett väldigt trevligt snack Tamara, och vi håller verkligen tummarna för det!

 

SKRIBENT: Tamara Chastain (tamara.chastain@rockbladet.se)

BANDFAKTA – ELEINE

MEDLEMMAR

Madeleine “Eleine” Liljestam – Sång
Rikard Ekberg – Gitarr/ sång/ growl
Anton Helgesson – Bas
Jesper Sunnhagen – Trummor

 

Här kan du se officiella videon till Ava of Death:

 

Här kan du se officiella videon till As I Breathe:

Här kan du se officiella videon till Dancing In Hell:


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar