Skivpanelen listar nu albumen från September 2020

Då är det återigen dags att summera senaste månadens album. Vår skivpanel har sonderat albumsläppen för September 2020 och det en intressant lista, eller vad säger ni om Stryper (US), All Them Witches (US), The Hawkins (SE),  Heathen (US), Cult Of Lilith (IS) och Prehistoric Animals (SE).

Title1Data1
Band: The Hawkins
Album: Silence is a bomb
Skivbolag: The Sign Records
Releasedatum: 2020-09-04
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 7.8 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
Ett av årets bästa album. Hög energi, starka melodier, härligt sväng, helt enkelt en stenhård käftsmäll. Silence Is A Bomb är verkligen ett album som definierar bandet till 100%. Tänk er allsången på låtarna Cut Moon Bleeds och All My Birds Are Dead på en framtida arena någonstans i världen. Wow vad magiskt. Rivig rock på sånt där Hivigt sätt som ger en härlig feelgood känsla. Precis som med Gothenburg Sound har den här musikstilen en mycket svensk karaktär och den görs jäkligt bra med mycket positiv energi. Snyggt tajming till stundande coronahöst med må-bättre musik. Heja Sverige! Fisherman Blues. Mums!Tidigare har Hawkins lidit av att de är bättre live än på skiva. Nu rör det sig dock åt rätt håll. Albumets första halva är egentligen ganska trög, med flera korta intetsägande utfyllnadsspår, men så smäller det plötsligt till rejält & man njuter av originell spelglädje & låtar som ”All My Birds Are Dead” & ”Fisherman Blues” är Hawkins bästa hittills i karriären.
Tony AsplundMattias Hedeby 
The Hawkins ger oss explosiv och högenergisk rock med en pondus som klarar av att fylla mindre som större arenor. De har strukturerat sina alster lite vassare och sparat något på krutet sedan förra skivan dock utan kompromisser. Pulshöjare: Stones, Stranger in the Next room och All my Birds Are Dead. Desperat och svängig rock’n’roll/punk i en energisk kostym. Den andra skivan från Arboga-bandet som startade 2013 andas energi och lekfullhet. Johannes gälla sång lyfter den redan stabila grunden till ytterligare en nivå. Skivan är en både fyndig och varierande sann rock’n’roll platta.

 

Title1Data1
Band: All Them Witches
Album: Nothing as the ideal
Skivbolag: New West Records
Releasedatum: 2020-09-04
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 7.2 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
Var går gränsen mellan segt eller perfekt avvägt tempo? ATW:s nya album testar verkligen mina gränser. See You Next Fall är ett perfekt exempel. Men efter flera lyssningar med stegrande volym på stereon, då fattar jag grejen. Denna platta ska upplevas som ett volymmässigt crescendo, då nås den maximala potentialen. Magiskt bra!! Det är riktigt bra i sina stunder. The Children of Cayote Woman har en härlig mörk ökenkänsla över sig. Lite Pink Floyd känsla i Rats in Ruin där melankolin precis har konverterat till bestämd självmordsdrift. Den är verkligen episk på alla sätt. Jag kommer definitivt att lyssna mer på det här.Tänk er blues och country i en psykedelisk atmosfär, med en sked av Tool som influens. Där har ni All Them Witches nya album, som bjuder på allt från korta suggestiva instrumentala låtar till 9-minuters spår, fyllda av experimentell dynamik och ljuvlig melankoli, framfört med fin-fin inlevelse.
Tony AsplundMattias Hedeby
Snyggt bluesiga stoneraromatiska toner m inslag av country som sprider en skön värme i hela kroppen. De gör det snyggt! Dröm bort med melankoli i instrumentala Everest vidare till spöklika och transframkallande See You Next Fall via western i Children of Coyote Men till tunga 41 och riviga Lights out! Mys! Mysteriös kalfjällsrock. Sjätte fullängdaren från Nashville-bandet är både flummig och tung med ett psykadeliskt lugn. Lite industricountry möter stoner under hippie-eran. Tänk att något så händelsefattigt kan bli så händelserikt. Jag tänder brasan och höjer glaset, skål!

 

Title1Data1
Band: Cult Of Lilith
Album: Mara
Skivbolag: Metal Blade Records
Releasedatum: 2020-09-04
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 6.8 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
Stenhårt, teknisk briljans, stresshögt tempo, isländskt vredesmod. Tänk dig kombon av dödsmetal, en trummis på speed deluxe, blandar det med moderna klassiska metal-element, då får du Cult of Lilith anno 2020. Den mest psykedeliska låten Comatose, med de enorma tempoväxlingarna fångade mig direkt. Intressant!! Riktigt trevligt isländskt bidrag ur den hårdare skolan. Musiken är progressivt och fantastiskt varierande och jag riktigt älskar det. Det går verkligen inte att gissa sig till vad som händer härnäst i låtarna. Jag jublar när dödsmetallen plötsligt bryts av en stund mot spanska medelhavstoner. En segrare.Letar ni efter årets argaste album? Här har ni den. Vanvettigt bas och gitarrspel, brutala kaggar och monstruös sång, paketerat i en förpackning som dryper av hat och ilska (och lite flamenco på ett hörn, tro det eller ej) mot världens orättvisor. Kanske lite väl mycket testosteron i längden, men perfekt album för den som vill ge utlopp för sina känslor.
Tony AsplundMattias Hedeby 
Isländska progressiva dödsmetallare m symfoniska inslag debuterar på fullängdare. Ibland dyker det upp latino-toner och ibland passager baserad på klassisk musik. Dock hamnar de ofta i introverta mangelpassager i var och varannan låt. Le Supir De Fantome - en metal-opera-crossover-komposition av rang!Ytterligare en debut och ett band från Island. Mardrömmen är en teknisk taktbytande skapelse som påminner om Opeth tidiga alster. Progressiv döds där kvintetten lyckas hålla intresset uppe genom hela skivan tack vare dynamiken och den tunga komplexa grunden.

 

Title1Data1
Band: Heathen
Album: Empire of the blind
Skivbolag: Nuclear Blast Records
Releasedatum: 2020-09-18
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 6.2 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
ROCKBLADET.se 5 out of 10
Dags för Bay Area-thrashens division 2 band, Heathen, att släppa sitt femte album. Tunga riff, stilfulla thrash-solon. Ok fundament, men dålig fantasi. Saknar groovet som brukar vara kitet som golvar mig. Trots lång och trogen Thrash-tjänst innehåller detta alster för mycket klichéer och saknar helt hjärta. Härligt med rivig Bay Area thrash igen. Heathen når inte ända fram till toppen med Empire of the Blind men ändå strömmar toner fram här som smeker min musiksmak som silke. Det är polerat men ändå gör musiken det den ska med mig. Rede fine mist blev segrande låten och jag rusar till Sound Pollution.Ett närmast bortglömt thrash-band som kämpar på i skuggorna av band som Testament och Exodus. Det är ett fylligt sound innehållandes många coola riff och framförallt de instrumentala spåren gör albumet lyssningsbart. Sången och låttexterna känns dock oinspirerande, som en långdragen repris av tidigare verk, vilket också sänker betyget.
Tony AsplundMattias Hedeby
Heathen visar oss gräsrots-thrash m felfri prodd! Idel kvalitativa alster serveras och det smakar mycket gott! Instrumentala A Fine Red Mist, stämningsfulla Shrine to Apathy och sköna Sun in My Hand sticker ut lite extra. En nypa extra dynamik i övriga låtar hade gett albumet epitetet thrash-klassiker. Heathen, ett Bay Area-band från mitten av 80-talet som återuppstod efter en tid i dvala 2001. Fjärde fullängdaren levererar kulspruteriff i sann thrash-anda. Firnurliga takter, riff som kapar metall och David’s rassliga sång paketerar Empire of the blind med en kaststjärna som rosett.

 

Title1Data1
Band: Prehistoric Animals
Album: Magical Mystery Machine
Skivbolag: Prehistoric Animals Music
Releasedatum: 2020-09-30
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 5.2 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
ROCKBLADET.se 5 out of 10
Stark Rush-känsla, bra melodier och välkomponerade arrangemang. Dock så spretar låtarna lite för mycket för att få bra album-feeling. Ingen tvekan om deras musikaliska kompetens, det visar de synnerligen på mitt favoritspår Into Battle. Säga vad man vill om långa låtar, episkt bra stämgitarrer. Bättre röd tråd nästa gång. Det här var inte min grej. Jag förstår den nog inte. Alldeles för mjäkigt för mitt sinne. Jag får en hemsk känsla av att Roger Pontare står bakom mig. Han får bli denna månads Freddy Krüger. Den korta A Good Start och den avslutande Into Battle med Abba-inledningen gillar jag stämningen och variationerna i.Ett färskt alternativt band som redan vid platta nummer två vågar sig på ett konceptalbum. Jag beundrar initiativet och modet. Resultatet som helhet är ok. Det finns några högteknologiska låtar som vittnar om skickligt låtsnickeri, som ”Floodgate”. I längden blir det dock lite för opersonligt och visst hörs lite väl mycket autotune?
Tony AsplundMattias Hedeby
Progressiv metal som tyvärr känns mestadels förvirrat och vilse istf en skön vandring i proggiga ljudlandskap. Bitvis sköna riff dödas ofta av utsvävande flummerier eller sång som trots sin säregna och sköna ton känns mest odynamiskt klagande i sammanhanget. Into Battle (Like My Father) överraskar. Tight som tåget tillhandahåller PreHistoric Animals en magnefik musikalisk berättelse. 70-talet möter 2020 i en teknisk, progressiv och psykadelisk skapelse. David Gillmore-gitarren gifter sig med trumspelet och sången kröner denna konceptskiva. Ett doftljus i höstmörkret med doft av Umami.

 

Title1Data1
Band: Stryper
Album: Even The Devil Believes
Skivbolag: Frontiers Records
Releasedatum: 2020-09-04
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 4.4 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
Mer Sweden Rock än så här kommer man inte komma. Bandet fortsätter sin musikaliska bana, utan några större överraskningar. Det långsammare tempot på Devider gör den tyngre, men blir lite segt. Helt ok album, inte mer än så. Bästa låtarna blir Let Him In och balladen This I Pray. Riktig skämskudde här. Det är som om ett riktigt tråkigt och dåligt Europe skrev en skiva på konfirmationslägret. Rent och skärt dravel i flera texter. Det skulle visserligen ha kunnat gjorts på 80-talet när Stryper var som mest i tv rutan men det här säger mig egentligen mindre än ingenting. Uselt.Man kan ju tycka vad man vill om det kristna budskapet, men det går inte att ta ifrån Stryper deras musikalitet. Michael Sweet kan fortfarande ta höga toner och musiken slungar dig tillbaka till 80-talet, utan att för den sakens skull kännas omodern. Tvärtom så är det just denna form av melodiös hårdrock, med ett tydligt signum, som är synonymt med seger i dessa tider.
Tony AsplundMattias Hedeby
ROCKBLADET.se 5 out of 10
Låter som samma Stryper från 80-talet fast med det höga sångregistret något sänkt. Man har skakat av gamla klassiska husmanskostmetalrecept och blandat i de vanliga Stryper-ingredienserna. Ev gångbart material på festivaleftermiddag blandat m deras "hits" på setlistan med en (eller 666) öl i hand.Låt ett känns som det svarta fåret i skivans helhetsintryck. Bandet med Jesus som idol växer tids nog in i den klassiska hårdrocks fållan. Snygga gitarrsolon ackompanjerar den pampiga mattan med sing along melodier. I smyg vänder jag korset uppochner och gör Dio’s signifikativa gest för mig själv.

 

 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar