INTERVJU: Mikael Stanne från Dark Tranquillity

De svenska hjältarna i Dark Tranquillity släpper idag sin nya skiva Moment. Den följer upp succén med Atoma (2016) och den långa turnén som supportade den skivan. Gitarristen Niklas Sundin lämnade bandet i mars och lämnade plats för Chris Amott och Johan Reinholdz att axla de 6-strängade yxorna. Rockbladet tog ett långt snack med sångaren Mikael Stanne som vi har delat upp i två delar.

 

På vilket sätt satte pandemin tänderna i Dark Tranquility?

Egentligen inte så jättemycket. Vi tajmade det ganska schysst eftersom vi började spela in en platta precis när det här hände. Planen var att vi skulle ha den ute innan sommaren så att vi kunde spela lite nya låtar på sommarfestivalerna. När ingenting av det blev av så stannade vi i studion istället och höll på och fixade. Så egentligen så stängde vi in oss där, som vi alltid gör.

Så det fick bli en vinterplatta istället?

Ja, precis. Tanken var, när sommaren inte blev av, att släppa plattan nu i höst och lagom till USA-turnén men eftersom den inte heller blev av så flyttade vi releasen. Skivbolaget frågade om vi ville släppa skivan ändå, utan att turnera på den. Det måste vi ju eftersom vi inte har en aning om när vi kan sätta igång igen. Det fanns egentligen inte något annat alternativ. Vi har ju sett band som väntar med sina plattor men det känns ju himla jobbigt.

Ni meddelade i mars att Niklas Sundin slutade i banden pga att han ville ha tid med familjen och var less på vägarna. Var det något som hade diskuterats tidigare eller kom det plötsligt?

Haha, han är alltid väldigt frustrerad. Han är en konstnärssjäl in i märgen som alltid är rastlös. Att vara borta på turné i kanske två månader och inte ha den där tiden till att fokusera på någonting är svårt. Det blir ganska stökigt och det är svårt att komma iväg för att vara för sig själv. Att skriva på turné till exempel har jag aldrig lyckats med utan det kan på sin höjd bli lite kladd på några små lappar. Överlag är det svårt att fokusera på något annat än giget. Han har väl alltid känt att han har slösat bort så många timmar av sitt liv på turné när man bara jobbar några timmar om dagen. Sedan blev han farsa för fem år sedan och då förändrades prioriteringar och han kände att det inte längre var läge vara ute på turné en längre tid eller att hänga i studion en månad. Det är ju så livet är och jag respekterar det fullt ut. Sedan flyttade han till USA och jobbar järnet där. Vi har egentligen samma kontakt nu, det är bara att han inte är med i bandet längre. Vi började då arbeta med de nya gitarristerna Johan och Chris.

Att vara less på vägarna är han inte den första artist som uttrycker. Samtidigt, just att åka på turnéer runt jorden är nog det som de flesta band runt om i replokalerna drömmer om. Är drömmen om turnerande överskattad när man väl sitter i den turnerande sitsen?

NEJ! Vi är ju väldigt olika där, jag och Niklas. Jag älskar ju det där och tycker att det är fantastiskt! Dels spelningarna och kommunikationen och känslan med kontakten med publiken och adrenalinpåslaget. Det är det som jag behöver i livet. Jag gillar att var ute och resa, träffa folk, hänga och dricka bärs och bara umgås. Jag färgas ju såklart nu eftersom vi inte har varit iväg på ett och ett halvt år och att de inte finns någon lättnad i sikte. Det är nästan så att jag saknar flygplatserna haha. Men visst blir det ibland slitigt och ibland blir det som att man går till jobbet men allt vägs alltid upp av spelningen. Så länge det är en bra spelning så spelar det ingen roll hur tidigt man fick gå upp på morgonen eller hur långt man har rest eller hur många flighter man har fått tagit bara för att komma till ett ställe. Allt det där glöms bort och man längtar bara till nästa spelning.

Förändrades inspelnings- och låtskrivarprocessen i Niklas frånvaro?

Ja, det gjorde den. Vanligtvis är det Anders och Martin som skriver det mesta men Niklas brukar komma med sina tolkningar med en gitarrists touch. Vi producerade dem och gjorde dem till demos av där jag sjöng in lite prylar. När vi kände att vi började närma oss något bra och att vi gillade stämningen skickade vi materialet till Johan och Chris och lyssnade med dem om vad de tyckte och hur vi skulle gå vidare. Det var då vi påbörjade processen. De började komma med sina inputs men det tog såklart ett tag innan vi kände att vi var på samma våglängd och att vi hittade ett sätt att kunna prata om musik. Även om vi hade känt varandra sedan tidigare eftersom vi hade turnerat ihop i tre år men att skriva musik är en helt annan sak. Men det blev ju fantastiskt och det blev något helt annat på grund av det. Dels så lärde vi oss mycket om hur vi kommunicerar och om hur vi skriver och hur vi tänker. Samtidigt var det grymt för Johan och Chris att komma in i det och hitta sina platser.

Hur länge jobbade ni med skivan?

Vi började att skriva på den redan i början på förra året. Sedan var det ju förproduktion och demos. Sedan satte vi igång i mars i år för att bli klara i början av juli.

Det var ändå snabbt jobbat!

Det var en längre process än vanligt men det är mer för att vi har haft tid till det. Det finns ju ingen anledning till att stressa och jobba fram någonting under press utan nu kör vi vårt race bara. Även om vi aldrig brukar ha någon press från skivbolaget så brukar vi alltid prata om att vi måste ha ut skivan till ett visst datum för att vi vill ut och turnera igen. Men nu fanns det ju ingenting av det och då kunde vi fokusera på ett helt annat sätt och det var rätt så skönt.

Om man ser till era tidigare släpp så har de kommit med 2-3 års mellanrum men nu är det fyra år sedan sist. Fanns det någon anledning till det eller blev det bara så?

Det blev bara så egentligen. Vi turnerade till och från i tre år på Atoma, vilket är mer än vi har gjort för någon annan skiva. Vi funderade på att börja spela in förra året men då hade vi kanske tjänat in ett halvår möjligtvis men allt drog ut på tiden. Vi tog in lite nya medlemmar och då tänkte vi att detta fick ta den tid det tog. Vi var ju tvungna att integrera de nya medlemmarna in i bandet. Vi andra som har hållit på i 30 år har ett sätt att jobba på som är ganska inarbetat liksom så det är inte lätt för någon att komma in i det haha. Vi visste ju att det här skulle komma att ta tid innan det kändes helt rätt så vi stängde av allt från turnerandet och allt runt omkring och satte oss i studion. Det var jävligt skönt och det var värt det.

Hur skulle du se att ni utmanade er själva med Moment? kan du peka på något specifikt där ni tog ut svängarna utanför komfortzonen?

En av utmaningarna var definitivt att interagera nya musiker och hålla kvar vårt sound som vi har jobbat på så otroligt länge och som vi är otroligt stolta över. Sedan var det att hitta en ny väg som inte kändes som en upprepning, vilket alltid är det jobbigaste. Det är väldigt lätt att hamna i saker som man har gjort tidigare och känna sig otroligt fantasilös. Vi jobbade tidigt i processen med att försöka experimentera med till exempel låtstrukturer och mitt sätt att sjunga. Vi försökte vända lite på allt och få det att kännas som att det är nytt. Det var det nya som var utmaningen. Det gamla kan man ju skriva när som helst men det är ingen som vill spela det och ingen som vill höra det.

Produktionen på Moment är enastående och på något sätt känner jag ett lugn när jag lyssnar på skivan trots att det är väldigt hård musik. Är det bara jag som är konstig eller är det en självsäkerhet hos er som speglar av sig i helheten i ert sound?

Jag kan helt följa det. Dels är det för att vi har hållit på så länge som band men i det här fallet kan det ha varit för att vi tog mycket längre tid på oss i studion. Vi gjorde demos väldigt tidigt så alla låtarna har vi kunnat lyssna igenom ordentligt och kunnat fixa med dem och gjort om eller tagit bort det som inte passade in. Vi hade en rätt tydlig bild av hur vi ville att plattan skulle bli till slut men sedan hur låtarna skulle bli till lämnade vi lite öppet. När vi väl gick från att skriva i studion för att faktiskt spela in på riktigt så var vi väldigt förberedda och vi visste precis hur vi skulle göra. Det var otroligt skönt för annars brukar en del saker fixas i sista sekund medan nu hade vi ett halvår på oss. Det är något vi verkligen har lärt oss av denna period och så ska vi verkligen fortsätta att jobba.

Jag är intresserad av den härliga 70-tals känslan i omslaget till skivan. Berätta lite om det?

Jag håller helt med om att det är en 70-tals feeling i det och det var lite de sakerna som jag tog fram när jag pitchade idén till Niklas. Vi ville ha mer feeling snarare än 90-tals Photoshopjobb. Det är Niklas, som har gjort omslaget, precis som de flesta andra av våra omslag. Vi brukar alltid snacka ihop oss inför en skiva om vad som är spännande och vad vi ska göra inför denna gång. Han brukar då börja med att fråga vad plattan handlar om, vilket titel har den och såna saker. Jag skickade lite texter och förklarade att jag har jobbat efter premissen att “vad är det som skiljer det förflutna från framtiden?” “Vad är det i det där ögonblicket då vi bestämmer oss för vilken väg vi ska gå?” “Varför går det så jävla fel ibland?” “Varför ser världen ut som den gör och vad är det i de där ögonblicken som gör att folk verkar ta fel beslut?” “Tänk på det som idéer som sprids och allt kan gå precis hur som helst men om man iallafall har rätt bakgrund, en sund uppväxt, en bra erfarenhet och kanske en utbildning bakom sig kanske man tar rätt beslut och hitta rätt på vägen framåt.” Då skickade Niklas lite bilder och berättade att detta var hans feeling av detta. Jag tittade på dem och hittade en bild med någon figur som stod inför en ljus monolit eller något och jag tyckte att det var coolt och att han kunde jobba vidare på den. Han ville då ha något form av landskap som öppnade upp sig. Jag ser det som att världen är konstig som den är men med rätt information eller verktyg så kan man se världen för vad den verkligen är och man kan se den på ett nytt sätt med hjälp av nya kunskaper. Sedan började vi laborera med olika idéer om att figuren skulle så liksom i en grotta. Jag skickade över lite Roger Dean omslag tillsammans med några bilder från datorspel som jag diggar och så till slut så satt det.

Wow! Spännande att vara så delaktiga.

Ja, det var jävligt kul arbete eftersom själva idén med skivan var att vi skulle hålla det lite mer analogt vad gäller synthar och effekter och inte spela in så digitalt. Det kan vi redan och vi har redan gjort det tidigare och det är inte så jävla kul. Vi ville hålla det lite mer organiskt och därför ville vi att omslaget skulle reflektera det. Så Niklas har gjort det väldigt mycket för hand och inte använt typ tusen lager i Photoshop och liknande. Det var kul. Sedan var det ju speciellt eftersom vi för första gången har tryckt skivan själva på ett tryckeri här i Göteborg och fick den otroliga känslan när man för första gången höll skivan i hand. Det var superhärligt att kunna gå hela vägen och få vara med om den processen. Att bara få se omslaget på vinyl! Vi gjorde en sån där inside-out vinyl så att den är så där matt och snygg och med svintjockt papper. Det är så jävla grymt! Det är underbart när det bara fungerar.

Ni valde samma studios och personal som till Construct och Atoma. Blev det samma sak denna gång?

Ja, bekvämligheten och tillgången att vi kan vara där såklart jätteviktigt. Sedan så försöker vi att ändra på saker och ting och göra lite annorlunda varje gång som till exempel att försöka göra det lite mer organiskt den här gången. Men det är inte bara för att det är ett vinnande koncept utan såklart för att vi gillar det och för att vi trivs där. Sedan också att jobba tillsammans med någon som mixar och som fattar oss, i det här fallet Jens Bogren som vi har jobbat med tidigare. Det kändes bara givet. Visst är det kul att gå till andra studios och så men jag har svårt att tänka mig att vi skulle spela in någon annanstans. Så fort man stänger studiodörren hamnar man i ett annat universum där det bara är våra saker som gäller. Vi är inte så jätteöppna till att använda en annan studio bara för att använda en annan producent eller så. Vi har bara inte varit redo för det. Vi gillar att sköta allting själva, det är någonting visst med det. Vi vill kunna känna att “fan, vi gjorde det här helt själva!”.

Hur kändes rösten när sista sångstrofen var klappad och klar på skivan?

Jag kände mig jävligt nöjd! Men samtidigt var det farligt med att ha så mycket tid på sig, man blir så petig bara för att man kan vara det. Man blir aldrig färdig utan man vill göra om saker och ting och så hamnar man lätt i sista sekund ändå haha Men det var väldigt skönt att till slut känna att “där satt den nog”.

Är det inte lite inspiration av Mille Petrozza jag hör i Ego Deception?

Haha, det är det garanterat! Jag kanske inte tänker på bara den låten men Mille är alltid är en inspiration. Det har han varit sedan jag hörde Flag of Hate (Pleasure to Kill 1986) för första gången. Han är en av de viktigaste för mig.

Underbart! Jag fastnade själv för Kreator när jag hörde After the Attack för första gången.

Fy fan vad grymt! De spelade här tidigt 1989 på Extreme Aggression turnén och det var första gången jag såg dem. Jag tänkte “Ah, då vet jag, då är det bara att köra.” Ett halvår senare startade vi bandet.

Det är fantastiskt med konkreta startskott. Men om vi från det går till den avslutande In Truth devided. Hur gick diskussionerna kring att ha en lugn låt som avslutning? Ni har haft det tidigare och personligen gillar jag det både på skiva och live.

Vi hade den låten hela tiden som en potentiell låt men visste inte riktigt vad vi skulle göra med den. Det viktiga var att den skulle passa in. Det fick bara inte bli en powerballad av den. Det var väldigt viktigt. Det fick heller inte bli för soft heller men till slut hittade vi någon form av jämnvikt mellan det hårda och det lite kraga och synthiga. Tidigare på Atoma hade vi två låtar som inte riktigt passade in men som vi släppte separat. Vi ville inte göra det den här gången utan vi ville få den att kännas att den tillhörde skivan. Där låg utmaningen för oss men den passade in och fick knyta ihop säcken på något sätt. Men man är lite oroligt varje gång och undrar om det verkligen kommer att funka.

Moment har 12 låtar och de klockar in på nästan exakt 50 minuter. Ä det det optimala antalet låtar och längd på den studioskiva?

Ja, det är någonstans där, 45-50 minuter. Jag älskar ju jättelånga skivor egentligen och jag älskar konceptalbum men med “döds” och “mangel” behöver man inte så mycket mer. Jag gillar idén att få mycket sagt och gjort på lagom mycket tid. Det är något visst med det. Det är skittråkigt med band som man diggar när de släpper skivor med för många låtar. Man har inte kul hela vägen och jag kan inte bara välja vissa låtar utan jag lyssnar från början till slut. Vi spelade ju in 15 låtar så vi har 3 extralåtar och 2 får följa med som bonusspår på en special CD-utgåva. Sedan kanske det blir en vinyl-EP eller singel som den tredje kan hamna på. Man vill samtidigt att allt ska vara starkt. Den var precis lite för lång för att hamna på en enkelvinyl så det fick bli en dubbelvinyl och det är ju härligt!

Hur känns det nu när skivan pressad och klar?

Det känns jättebra. Jag är superpeppad. Det ska bli så jävla kul att få ut den. De recensioner som jag har läst än så länge har varit svinbra. Men nu har vi ju jobbat med det här sedan i mars och på fredag släpps skivan och då kommer vi ju undra “Jaha? Vad händer nu då?” Just den känslan är jävligt konstig och jag är lite orolig för tomheten som kommer att infinna sig och mörkret som kommer att falla.

Är det något som ofta kommer, post-release-depression?

Ja, men vanligtvis har vi ju aldrig det eftersom då är vi redan på turné. Vi börjar samma dag som plattan kommer ut, det är tradition. Vi brukar vara i New York City på releasedagen och sedan kör vi direkt i två månader. Då får vi vara ute bland folk, vi får känna reaktionerna på plattan, testa vilka låtar som funkar bäst och allt det där. Och nu blir det “Ehhh, nähe?” Vi får väl sitta på Facebook och Twitter och snacka med folk istället för att höra vad de känner och tycker. Det känns jävligt tufft alltså.

Nu är jag mest nervös. Vi ska ju spela live på lördag och köra hela plattan. Det kommer bli grymt och det kommer att bli svinkul men nu ska vi lära oss alla låtar först haha. Vanligtvis spelar vi kanske 5-6 nya låtar inför en turné och så repar man in en massa gamla låtar som redan sitter i benmärgen men nu ska vi köra hela plattan. Det blir 12 låtar som vi aldrig har spelat live tidigare. Vi har repat en del och det går egentligen bra och det låter grymt, men det var fan ingen lek. Det ska bli spännande. Men då känner vi att vi i alla fall har någonting som vi vet kommer att hända. Vårt crew från Portugal är redan här som efter mycket om och men ha lyckats resa hit. Vi kan faktiskt tänka på det som om det vore en turné, visserligen en jävligt kort sådan men det blir i alla fall ett gig.

(Mikael Stanne på Gefle Metal Fest 160716)

SKRIBENT: Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)
INTERVJU: Mikael Stanne (Dark Tranquillity)
AKTUELLA MED: Nya albumet MOMENT
YTTERLIGARE AKTUELLA MED: Livestream
där de spelar hela albumet via denna länk.
SKIVBOLAG: Century Media
RELEASEDATUM: 2020-11-20

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar