Skivpanelen listar nu albumen från Oktober 2020

Då är det återigen dags att summera senaste månadens album. Vår skivpanel har sonderat albumsläppen för Oktober 2020 och det en intressant lista, eller vad säger ni om Amaranthe (SE/DK), Corey Taylor (US), Henrik Palm (SE),  R.I.P. (US) och AMORED SAINT (US).

Title1Data1
Band: Amaranthe
Album: MANIFEST
Skivbolag: Nuclear Blast
Releasedatum: 2020-10-02
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 6.0 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
Ett starkt album, och en rolig utveckling på GG6 och låten BOOM!, vilket är en av plattans starkaste på detta alster. Det gäller att ha de rätta redskapen tillsammans med det rätta hantverket. Och jag tycker att de börjat hitta den rätt formulan för Amaranthe-genren. De har på många sätt hittat hem.Visst försöker Amaranthe att tuffa till musiken med hårdare sångpartier men jag kommer inte ifrån känslan av poppig plast och mello-hårblås. Jag kanske i grund och botten är för skitig i själen för ta till mig denna välpolerade platta på ett sätt, som den möda bandet har lagt ner på den, förtjänar.Amaranthe är mycket bra på att få melodier och symfonier i samklang, vilket märks på episka Crystalline. Bandet har sitt sound, en mish-mash av symphonic, death & thrash, men vid det här laget behövs även en uppgradering, om bandet ska fortsätta utvecklas. Den biten hittar jag inte på Manifest.
Tony AsplundMattias Hedeby
ROCKBLADET.se 5 out of 10
valitetsprodd som vanligt, dock något enformig då man i mångt och mycket har använt samma recept som använts på tidigare plattor. Djentiga Boom! sticker ut med sin lekfullhet och aktuella lyrics. Att GG6 släpps fri och får mer spelrum än vanligt m bl a sin growl-sprint på densamma är riktigt fräsigt!Shlagermetal som i min mening spretar. Det hade räckt med nio låtar. Sjätte alstret av Dansk/Svenska gruppen är pampig, snabb och hård. Elize’s ljuva stämma ihop med det melodiska stundom elektroniska fundamentet blir behållningen för mig. Det är hitigt och sångslingorna sätter sig, men för hur länge?

 

Title1Data1
Band: Corey Taylor
Album: CMFT
Skivbolag: Roadrunner Records
Releasedatum: 2020-10-02
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 5.6 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
ROCKBLADET.se 5 out of 10
Alla älskar vi Corey i Stone Sour och Slipknot. Hans solodebut CMFT känns mer som outgivna låtar som inte passa inte något av de andra projekten. Måste erkänna att jag är rätt så missnöjd. Låtar som dock sticker ut är CMFT och Meine Lux.Efter första lyssningens uppretade WTF blev det sargade förhållandet mellan mig och Corey aningen bättre. Black Eyes Blue har skön baktakt i verserna men jag är allergisk mot dessa vidrigt mesiga radiorefränger. Corey gör ändå rätt hyfsad amerikansk landsortsrock där Samanthas Gone och HWY 666 vinner räjset.Lite country, lite Nickelback, lite hiphop. Ja, lite av allt bjuds vi på av Taylor, vars soloalbum ger ordet brainstorming ett ansikte. Det finns vare sig en röd tråd eller någon logik, allt är en gröt. Som tur vad kan jag i viss mån uppskatta gröt & det går inte att stämpla albumet som tråkigt. Rörigt? Ja. Bra? Nja, ”Culture Head” i så fall. Kul? Ja.
Tony AsplundMattias Hedeby
ROCKBLADET.se 5 out of 10
Börjar bra med grooviga HWY 666! Det är härligt att höra Corey testa nya saker som inte passar 100 hos Slipknot eller Stone Sour, men albumet spretar ordentligt och är mest bara lite mysigt. Man förväntar sig mer av en sångare av rang som Corey! Pluspoäng för balladen Home och rap-dängan CMFT Must Be Stopped. Rock’n’roll, ballader och rap. Skivan CMFT där Corey kör under egen flagg får mig att tänka på filmen Split. Jag älskar Corey’s röst men saknar den röda tråden. Det svänger och rockar men jag föredrar Mr Mask med ett påhittat bandnamn bakom. Det blir högst tre låtar som kvalar in på mitt kommande blandband.

 

Title1Data1
Band: R.I.P
Album: Dead End
Skivbolag: Riding Easy
Releasedatum: 2020-10-09
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 6.4 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
R.I.P. har inte passerat mina vägar tidigare. Men enligt beskrivning av att de ska vara ett doom/metal-band märks inte tydligt inledningsvis. Mer punkigt och hardcore när man lyssnar igenom albumet, och framför allt prodmässigt. Låtar som fastnade mest är Out of Time och Judgement Night.Portlands finest tog fram en gangstagimp till att fronta månadens fläskigaste, rivigaste opch smutsigaste sound. Jag föll omedelbart som en fura. Det här är så Hawkwind-smutsigt att det borde sättas som emoji till ordet smuts. Titelspåret Dead End och Judgement Night är att bara att stendö för! Ett doom-band som snarare låter som skval från en bortglömd CD? Något blev fel i den här ekvationen. Det som istället serveras mig är en drös av allmänna albumspår, som vare sig bjuder på spänst, spänning eller ens överraskningar. Musiken pågår, men lämnar inga avtryck. Tämligen ointressant.
Tony AsplundMattias Hedeby
Svängigt värre m amerikanska R.I.P! Som ett skitigt och lössläppt Black Sabbath som kravlat upp ur graven direkt upp på scenen och punkat till sig ordentligt tar de lyssnaren i ett starkt grepp och släpper inte taget förrän de är klara. Titelspåret Dead End och avslutande Dead of the Night är extraordinära! Amerikansk toalettborste-punk som är sådär mysigt smutsig. Fuzz röst är som gjuten till ”Gnarp soundet” och man kan nästan undra om han är Glenn’s oäkting till son. På bandets fjärde skiva är det full gas som gäller. Direkt stimuleras mitt sug efter en brölfest med hembränt och ett sexpack på huvudet.

 

Title1Data1
Band: Henrik Palm
Album: Poverty Metal
Skivbolag: Svart Records
Releasedatum: 2020-10-16
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: 7.0 / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
ROCKBLADET.se 5 out of 10
Titeln på albumet skyltar med sitt tydliga och djupa budskap. Rent musikaliskt är det genialiskt, där tyngden får mig att tänka både på Candlemass och tidigt Ghost-material. Men helhetsmässigt blir det för segt för min smak. Bästa låtarna är Sugar och Twisted Sister-covern Destroyer.Utan den fantastiska och spännande versionen av Twisted Sisters Destroyer tillsammans med duon Concrete Antichrist och Given Demon hade jag genast lagt denna platta på nja-högen. Helheten i skivan är både sävlig och rätt trist men det är ingen tvekan om att det handlar om en strålande musiker.Palm har ett förflutet i In Solitude och Ghost, något som märks även på hans solomaterial. Den skitiga ljudbilden och det excentriska uttrycket dansar tango med en melodiös grundstomme. Det är ett minst lika experimentellt album som Corey Taylors, med skillnaden att Palm vet vad han vill förmedla. Hur det låter? Förbaskat bra.
Tony AsplundMattias Hedeby
Oj! Henrik har tagit det bästa från tiden i Ghost och lagt till en personlig touch blandat med toner av 70-talsrock och doom. Det är idel härliga och kusliga tongångar som förför. Allt känns väl genomtänkt, ärligt och ändå spontant. Notera även tunga covern på Twisted Sisters Destroyer! Falusonen som gör musik under sitt riktiga namn höistar ut musik i sann alternativ anda. Spöklik kufisk och genial hård rock som töjer på det klassiska musikaliska upplägget med finess. Ur andra skivan av Henrik plockar jag russinen ur knäckebrödet och bugar för den svarta dalahästen.

 

Title1Data1
Band: Armored Saint
Album: Punching the Sky
Skivbolag: Metal Blade Records
Releasedatum: 2020-10-23
LÄNKAR: FACEBOOK | HEMSIDA | SPOTIFY | YOUTUBE |
SNITTBETYG: x.x / 10
Ninja Column 1Ninja Column 2Ninja Column 3
Jonas LööwFredrik BrolinAndré Millom
ROCKBLADET.se 5 out of 10

Svårsmält album och inget som riktigt rycker tag i mig. Riffen och tongångarna funkar ok som bakgrundsmusik när andra saker behöver ta fokus. Inte dåligt egentligen, men heller inget nytt under julgranen. Bästa låten är helt klart My Jurisdiction, men jag på något vis fick lite feeling.

Dussinhårdrocken har fått ytterligare en skiva att lägga på hög för att till slut damma igen och glömmas bort eller hamna i någon reaback i en second-hand butik. Det är inte dåligt utan det är bara en helt ointressant och oinspirerande platta faktiskt.Ett album som förmodligen kommer förbises av många, men som bjuder på några riktiga guldkorn. Klassisk 80-tals heavy-metal som inte skäms för sina Maiden-influenser och skulle göra sig utmärkta i en arena, med refrängerna i ”Fly in the Oilment” & ”Do Wrong to None”. Prisas bör även sången göras i effektiva ”Lone Wolf” & fina ”Unfair”. Inte alls illa.
Tony AsplundMattias Hedeby
Gudabenådade sångaren John Bush får ensam dra lasset då låtmaterialet ofta känns lite tunt. Bra metal med bra idéer, men man har inte fullföljt och putsat på kompositionerna och arrangemangen ordentligt. Visar dock på klassisk form till i Missile to Gun och Fly in the Ointment! Klassisk hårdrock/metal. Aromred Saint har en gedigen bakgrund med en klassisk metalryggsäck värt namnet. Den en gång tilltänkta sångaren i Metallica gör ingen besviken och paketet innehåller sköna riff och hyfsade refränger. Åttonde plattan passar perfekt som bakgrundsmusik på bilverkstaden.

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar