Intervju: Wolf Hoffmann – Accept!

Studioalbum nummer 16 – Too Mean To Die – släpps idag (29:e Januari 2021) av Metal-veteranerna ACCEPT. Det är ett riktigt starkt album som innehåller många guldkorn som kommer figurera på deras setlistor lång tid framöver när pandemin lägger sig och de släpps ut på vägarna. Rockbladet fick en pratstund med ingen mindre än självaste motorn i bandet och huvudsakliga låtskrivaren – Wolf Hoffman. Vi hade ett skönt samtal där vi pratade en hel del om nya albumet, låtskrivning, riff, klassisk musik, Wolfs solo projekt, och mer. 

 

Så nytt Accept album på gång!

Ja, där ser man! Haha.

Jag kan känna att det klassiska Accept-ljudet är framträdande men innehåller även några nya vibbar på det nya albumet. Jag gillar det.

Tack så mycket. Ja, vi har verkligen försökt att leverera vad fansen förväntar sig, men det innehåller ändå några överraskningar. Intrycket är spännande men samtidigt fortfarande bekant.

Det är definitivt fortfarande Accept. Nu när Peter lämnat Accept var du tvungen att skriva mycket mer själv? Fick du hjälp av din nya basist – Martin?

Det var en välkommen liten överraskning. Det var fantastiskt för ingen visste verkligen om den nya killen skulle vara en låtskrivare. Vissa killar är bara spelare som egentligen inte har några ambitioner att sitta ner och skriva låtar. Så jag frågade alla “Hej, om någon har några idéer – ge dem till mig, för jag vill inte skriva allt ensam.” Jag kunde ha skrivit allt och jag gjorde det nästan, men det är alltid bra att ha mer material och så mycket influenser som möjligt från de andra killarna, eftersom jag tror att det ger en viss färg till det hela. Så Martin kom fram och bidrog med 2-3 låtar och en massa andra idéer och det var jättebra.

Fanns det några idéer som du behövde Accept:ifiera, eller passade de Accept direkt?

Det är alltid lite av det som pågår. Precis så som jag spelar gitarr och att jag flyttar runt riffen lite och den typen av grejer. Längs vägen blir allt lite Accept:ifierat. Ibland gör även Marks sång en enorm skillnad, ibland när trummisen spelar det och ibland när vi byter ut delar – särskilt solo-delar – och sådant. Jag färgar alltid av mig på materialet om det var någon annans idé ursprungligen. Absolut – ja.

Ja, ni har fortfarande de klassiska Accept-harmonierna och körerna. Ni har de traditionella Accept-delarna, men ni har lagt till de här nya idéerna som kommer in också.

Ja, vilket är jättebra. Tack så mycket. Jag har hört den kommentaren från andra också. Någon sa att det påminde dem lite om Blood Of The Nations, som allmänt betraktas som ett speciellt album på ett sätt.

Hur fungerar det när du skriver låtar? Jag läste någonstans att du vanligtvis börjar med titlar, melodier och riff. Hur bygger du ihop allt?

Det gör jag alltid. Jag menar att vi alltid börjar med små steg. Ett av stegen är att skriva ner möjliga sångtitlar eller ord eller sångidéer som lyriska idéer. Sedan samlar jag naturligtvis på mig en massa riff under tiden. Sättet jag brukar börja på är att jag sitter där i veckor och månader och bara skriver allt som jag kommer på. Jag spelar in allt som intresserar mig, oavsett om det är användbart eller inte, jag oroar mig inte för det just då. Jag låter det bara flöda. Och då börjar saker och ting automatiskt hända och ibland låter väldigt mycket som Accept och andra gånger är det saker som helt klart är oanvändbara men jag spelar in ändå. Jag spelar vanligtvis upp det för Peter och sedan spelar han upp alla sina grejer för mig. Vi gjorde detta den här gången också, men naturligtvis var inte Peter med den här gången, så jag litade faktiskt lite mer på Andy Sneap som kom hit ganska tidigt för att lyssna på allt jag hade vid den tiden. Vi plockade ut en massa låtar som vi trodde skulle funka och spelade in. Så började vi.

Andy har varit din man i studion sedan Accept kom tillbaka efter ert uppehåll. Det känns som att han har tagit en position som Accepts sjätte medlem.

Ja och han har blivit en bra vän med tiden. Jag sms:ar faktiskt och håller kontakten mer med Sneap än med några av bandmedlemmarna. Det är roligt. Haha.

Han är typ av den sjätte då.

Det är han verkligen och han är fantastisk för att han ärlig om hur Accept ska låta och han kan inte bli påverkad på något sätt. Han är fortfarande det metalhead som han alltid varit och han kommer alltid att berätta den ärliga sanningen ur ett metal-fans perspektiv och inte något annat. Vad jag verkligen gillar med Andy är att han uppenbarligen inte kan köpas. Du skulle inte kunna erbjuda honom en massa pengar och få honom att göra eller spela in något som han inte gillar. Det i sig är ganska grymt för jag känner många andra som skulle göra det och säga “Fuck it, jag tar pengarna, jag bryr mig inte …“, men han har höga krav.

Så han är också ditt filter och kvalitetskontroll?

Kvalitetskontroll, stylist, stilkontroll … haha. Han är definitivt killen som jag lyssnar på när det gäller “Ska vi ta med den här låten eller ska vi inte ta med den här låten?“. Den sista låten på albumet – en instrumental låt som heter Samson and Delilah – som jag bara hade och som jag trixade fram och tillbaka med och kunde inte bestämma om den skulle vara med på albumet eller om den skulle släppas på en av mina framtida klassiska album kanske. Han gillade den och det var han som pushade för att den skulle vara med på albumet och jag sa “Om du gillar det – slår jag till!“. Jag gillar den också men det behövde inte finnas på albumet men om han gillar den så gör vi det.

Man känner att det är en av låtarna på albumet som sticker ut också av den anledningen. Den har fortfarande Accept-soundet och en instrumental låt som ger albumet ett perfekt slut. Den summerar lite att du tog språnget för att inkludera den ganska bra. Den passar riktigt bra som sista låt på albumet.

Ja, det känns som en avslutslåt, som ett outro. När allt kommer omkring och du har hört runt 10 med bandet så rullar eftertexterna på vita duken när du lämnar teatern, haha.

Exakt. Så de andra riffen som inte passar Accept-soundet, ser du att de skulle kunna passa på dina soloalbum?

Nej, man måste vara beredd att kasta bort saker. Man kan inte alltid använda varje snutt man gör. Det är en naturlig del av låtskrivning. Ibland jämför jag det med att ta bilder. Du vet att när jag fortfarande var professionell fotograf, var jag tvungen att vara villig att ta några hundra bilder för att få en bra. Den som är bäst behåller du och visar för världen. Du kan inte använda varje bild och det är detsamma med låtar. Du måste vara beredd att skriva 10, 20 låtar och kanske få en som du gillar. Det är bara så det är. Inte allt är alltid bra.

Jag fattar. Men du har riff som inte passade de här låtarna, som låter Accept, som ligger i din riffbank som du kan gå tillbaka till och lägga till i Accept-låtar i dag om de skulle passa nu?

Ibland ja. Jag har skitmycket riff. Jag kan döda dig med riff! Haha. Riff är bara är en liten del av första steget i en sång. Du behöver en massa andra delar också. Jag har skitmycket häftiga riff som inte funkar eftersom jag inte hade några andra idéer som de passar med. Ibland kommer jag ihåg några gamla saker och ibland går jag tillbaka till de tidigare inspelningssessionerna och kollar igenom arkivet, men det känns alltid som lite inaktuellt vid den tiden eftersom de inte fungerade förra gången och det kommer antagligen inte att fungera den här gången heller. Det är alltid mycket mer spännande att skriva nya saker eftersom spänningsnivån är annorlunda. Om den redan har använts är den sliten och det känns som att ha på dig din brors gamla kläder eller något sånt.

Jag vet vad du menar när du säger att riffs kan döda mig – för att de är tunga, eller hur?

Haha, ja ja förstås.

Jag hörde lite av Beethoven i Symphony of Pain-låten.

Jag försöker att inte tvinga in sånt i vår musik i Accept eftersom alla vet att jag håller på med alla dessa klassiska saker hela tiden på mina soloalbum. Men jag försöker inte trycka in klassiska saker i varje album. Det är inte som “Vi måste ha en eller två låtar på varje album som har klassiska grejer.” När det händer och det fungerar automatiskt och det faktiskt ger låten något som lyfter allt är det bara “Ja, vi kan göra det!“. Men jag skulle aldrig tvinga in en klassisk idé i så jag kunde säga “Det är ett klassiskt verk!“. Det måste funka ihop. I det här fallet arbetade jag med den här låten en tid och försökte skriva riff, för jag gillar idén med Symphony of Pain – på något sätt låter det riktigt coolt. Det skulle vara så häftigt att ha en symfonisk del i den sången, så jag kom på Beethoven eftersom det är en av de mest berömda symfonierna av alla och allt bara funkade till slut. Vi bestämde oss till och med att göra texten om Beethoven, så allt bara föll på plats.

Det är en bra låt. Du har ett par låtar som berör ämnet sociala medier och människor som blir som zombier och fastnar i den världen. Jag vet att du inte är alltför mycket på sociala medier men kan du ibland känna att du själv fastnar i det när du kikar på sociala medier eller på nätet?

Ja absolut. Inte så mycket på sociala medier men jag sugs in i dessa click-bait-sajter. Du vet “Du kommer inte att tro det när du ser detta!” och när du klickar på den jävla länken hittar du aldrig det första de pratade om. Du tillbringar 20 minuter av ditt liv som du aldrig får tillbaka och tittar på något som du aldrig riktigt ville se och … Jag vet inte … Jag sugs in i det mycket. Det är galet.

Du har en lugnare låt på albumet också – The Best is Yet to Come som funkar som en slags vågbrytare mitti albumet. Jag älskar de mjukare sångpartierna av Mark såväl som atmosfären och känslan i låten som fångar att du har en hoppfull syn på framtiden. Det känns som att du ser framåt och det är bra saker på gång trots att vi befinner oss där vi är just nu med pandemin.

Exakt. Det är verkligen vad jag i ärlighetens namn tror på här i livet. Det här ligger verkligen nära mitt hjärta för jag är en obotlig optimist och jag tror faktiskt att det bästa finns runt hörnet och att det ännu inte hänt. Jag har alltid sett mer framåt och varit i nuet snarare än i det förflutna. Men det är ett bra exempel på en låt som var ifrågasatt om den skulle hamna på albumet eftersom den var riktigt mjuk med fin melodi. Det började som en instrumental idé. Så jag spelade bara in den och tänkte “Tja, låt oss se vad killarna tycker. Låt oss se hur Mark sjunger den och låt oss se hur den faktiskt funkar.” Ibland är man inte så säker och låten utvecklas eftersom på ett bra sätt och ibland blir det kass och man utbrister “Njaaaa … det där är inte vi!“, men ibland måste man bara testa. Mark reflekterade verkligen bra över den och gjorde ett bra jobb med att sjunga låten. Det är en av våra låtar där… om sångaren inte tror på den och inte levererar den så får den dö den en smärtsam död. Men jag tycker att den blev så bra och vi är alla riktigt stolta över den. Jag tycker att den är en av de bästa låtarna på albumet kusligt nog.

Så är det. När du har en sådan dynamik mellan låtarna kan man känna att det verkligen fungerar. Det är vad jag verkligen gillar i dynamiken med vinylalbum, för där du har låtarna i en specifik ordning och du måste vända på skivan för det är pausen för nästa del av albumet.

Jag gillar uttrycket du använde – vågbrytare. Jag ska försöka komma ihåg det. Det är bra. Det är ett bra sätt att se på det, det är verkligen sant. För om du har en nivå hela tiden blir det tråkigt efter ett tag. Säg att om vi skulle göra et album med tio låtar som Zombie Apocalypse med fullt ställ rakt igenom, då skulle jag personligen bli lite uttråkad. Tråkigt nog ser jag thrashband när vi spelar festivaler ibland och de börjar med full ös och de slutar i full ös – det slutar aldrig och det finns inga andningspauser. Kanske gillar vissa det, men man måste ha lite toppar och dalar också.

Det främsta exemplet på dynamik är kanske Master Of Puppets album av Metallica om du pratar om thrash. Där har de nästan tagit toppar och dalar till ett yttersta. Olika tempo och allting är superdynamiskt. Alla försöker analysera deras tillvägagångssätt där och uppnå den typen av dynamik, men det är väldigt svårt att replikera.

Ja just så. Och dynamik är svår att få till i en metal-värld. Du har inte riktigt alla verktyg och du är begränsad till viss del hur långt man kan dra det. Men varje liten sak hjälper och vi har försökt få till det under våra liveshower, då försöker vi spela lite tystare ibland och jag poängterar alltid det där. Jag säger alltid till killarna “Sakta ner det här, ta ner det så kommer vi tillbaka in det.” annars stannar vi på samma nivå hela tiden.

Det är intressant att se den dynamiken på scenen när det faktiskt händer också. Eftersom det är det som också får magin att uppstå i rummet…. Ah… nu tänker jag tillbaka på liveshower igen …

Vad är det för nåt nu igen? Haha.

Haha. Exakt. Jag såg att ni var bokade för Swedenrock i sommar. Det ser inte positivt ut just nu, men vi hoppas.

Hey hey hey. The best is yet to come. Kommer du ihåg?

Ja, jag minns. Vilka arenor saknar du mest. Bäst och värst?

När vi drar på turné så gillar jag mest arenor med medelstor kapacitet. När de är för små har du intimiteten, men många gånger är du så begränsad på scenen att du inte kan sätta upp hela scendekoren och allt det där. Även om pubar är kul ibland så tycker jag inte att de är idealiska. Festivaler är alltid fantastiska och även fantastiska för egot eftersom du har 50000 människor där ute och tittar på hur cool jag är. Haha. Men samtidigt när scenen blir så stor och publiken är så långt borta så tappar du lite av intimiteten och publikkontakten. Allt är bra på sitt sätt, men det finns en fin skara medelstora arenor som jag verkligen gillar.

Om du ser tillbaka på dina spelningar, har du någon komisk favorithändelse som har hänt på scenen?

Det har jag. Jag måste berätta, vi spelade på München-stadion kanske för 5-6 år sedan och det var en av de här spelningarna som var ganska högprofilerade med många stora band på lineup:en. Jag tror att även att Metallica var där. Vad hette den? Något liknande Monsters Of Rock men inte det … det var … något. Hur som helst, det var en stor festival. Vi hade bara en 40 min spelning men min gitarr ville inte fungera. Den slutade funka vid den andra låten och det tog evig tid att fixa den så jag tog min andra gitarr och så slutade den funka också. Så där är jag med ingen gitarr och jag måste starta alla låtar, det var så vi repade det och jag drar igång många av låtarna. Så Uwe, vår andra gitarrist, gav mig sin gitarr. Så nu hade han absolut ingenting och han stod i princip bara på scenen utan gitarr och bara klappade i händerna och uppmuntrade mig medan jag spelade på hans gitarr. Det var ganska skrämmande. Roligt nog älskar publiken ofta dessa stunder eftersom de är mänskliga och spontana och det är bara bra kul. Självklart har jag denna otroliga otur att något aldrig går fel på spelningar där det inte spelar någon roll, det går alltid fel när det verkligen betyder något. Haha.

Haha. Med pandemin och allt, finns det några projekt eller samarbeten som du har dragit igång? Eller är du i fullt Accept-mode?

Fullt Accept-mode just nu, men nu när albumet är klart börjar jag tänka på vad jag ska hitta på med mitt liv just nu. Det kan fortfarande vara flera månader av ingenting tills vi kan turnera igen. Så jag kan faktiskt gå in i studion igen bara för att spela in några saker för framtida bruk. Kanske några nya låtar, kanske några instrumentala grejer. jag vet inte. Jag tänker att så länge jag spelar in något och så länge jag jobbar med något är det inte slöseri med tid.

Tänker du göra ett nytt Wolf-album med klassisk musik? Och om du tänker göra det, gör du då tolkningar av klassiska stycken eller kommer du kanske skriva dina egna klassiska låtar?

Jag kommer antagligen aldrig skriva mina egna klassiska låtar. Jag tror inte att jag är tillräckligt bra för det. Jag skulle kunna skriva några klassiska låtar men jag skulle aldrig göra något som Beethoven eller Mozart.

Men jag menar att det kan vara där du kombinerar världarna och du lägger till din Wolf-metal-ton utöver de klassiska klingande symfoniska grejerna.

Det skulle kunna bli några mer symfoniska grejer som Headbangers Symphony-albumet, som var klassiska bitar som förvandlades till metal-låtar. Ja, jag kan nog göra lite mer av det inom en snar framtid. Jag antar att det är dags. Jag vill inte vänta ytterligare tio år på nästa album så borde nog dra igång snart.

Det såg ut som om ni hade jättekul när du spelade med symfonin. Det kändes verkligen som att det också var din grej, så dessa världar verkar verkligen fungera tillsammans.

De gör det, de gör det. Det var fantastiskt och det är fantastiskt att få arbeta tillsammans med dessa stråk-spelare, symfoniska ljud och sånt. Det är så mycket mer färgstarkt än bara ett metalband. Jag menar, missförstå mig inte. Jag gillar att spela metal med killarna, det är alltid fantastiskt och mycket energi men färgerna på en symfoniorkester … wow – du kan inte överträffa det. Det är ganska häftigt.

När det funkar är det som magi. Du hade rätt människor som gjorde rätt saker. Det var riktigt roligt att höra och se.

Tack tack. Ja och för mig var det väldigt viktigt. Du har en orkester och du knappast kan höra den och bandet spelar som de alltid gör, men orkestern försöker hitta ett sätt att höras lite i bakgrunden nästan som fyllnadstoner från ett keyboard. Du kan se orkestern men du kan inte riktigt höra vad de spelar. Du ser bågarna röra sig och du ser dem försöka tävla med metal-bandet. Det har alltid varit en sorglig syn för mig. Så jag försökte att hålla en jämn nivå med de symfoniorkestern så att de kan höras med vad de spelar men också att jag skrev några viktiga delar för dem och inte att de bara skulle vara där för att lägga en ljudmatta under. Jag ville att de faktiskt skulle ha några viktiga roller att spela.

Tack, man vill ju höra orkestern också. Din fru hjälpte till med Accept i början av bandets historia. Hjälper hon till i den andra vågen av Accept nu också?

Ja, roligt nog, hon är nyligen pensionerad efter nästan 40 år och hon har hittat någon som hon gillar och som vi litar på som kommer att ta över management av Accept. Men hon är naturligtvis fortfarande involverad, som där hon hade idén till albumomslaget och hon har alltid varit en superkreativ person. Och naturligtvis är hon fortfarande kvar och involverad naturligtvis men inte i den utsträckning som hon var tidigare.

En sista fråga, fotograferar du nåt nu när du har lite extra tid?

Inte riktigt för att jag tror att jag är ganska pensionerad från den världen. Jag tappade intresset lite när den digitala tidsåldern tog fart. Jag antar att min iPhone är så jävla bra nuförtiden att jag verkligen inte känner för att ha med mig all den här utrustningen, men vem vet kanske får jag en dag suget igen och gör en fotoresa. Det måste vara något väldigt speciellt men bara att promenera genom grannskapet och ta bilder … njaaaa.

Tack för en trevlig pratstund Wolf och lycka till med det nya albumet.

Tack du också.

 

 

SKRIBENT: Tony Asplund (tony.asplund@rockbladet.se)
INTERVJU: Wolf Hoffmann (Accept)
AKTUELL MED: Nya albumet Too Mean To Die 

SKIVBOLAG: Nuclear Blast Records
RELEASEDATUM: 2021-01-29


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar