Alice Cooper hyllar Detroit med album och utvalda gäster

Det var med blandade känslor jag tog mig an Alice Coopers senaste alster. Skivan gjordes med temat att hylla inspirationer och samtida artister från den tidiga tiden i Detroit dit originalbandet flyttade för hitta mer publik (och där Alice även är född). Det var lovande om man gillar den typen av musik. Samtidigt var förra skivan, Breadcrumps, i samma tema. Å andra sidan deltar en en hel eskader av gästartister tillsammans med Tommy Henriksen från nuvarande band och de fyra överlevande medlemmarna i originalbandet. Å tredje sidan har Alice redan haft en sådan här period med bra album i mitten av 2000-talet.

Albumet innehåller fyra kategorier av låtar; nya låtar med Alice Cooper & c:o , nya covers av Alice & c:o och nytagningar av låtar från EP:n Breadcrumbs – både egna låtar och covers. I mitt tycke är den intressantaste kategorin de nya egna låtarna även om det varierar vad jag tycker om dem. Social Debris släpptes som singel med en video inför släppet. Det här var en rätt schysst låt som gjorde mig nyfiken på de nya låtarna redan innan jag hört dem. Låten är som förväntat garagerockig i stil. Texten är ur perspektivet av en lite paranoid person som inte passar in i samhället och enligt Alice i flera aspekter en illustration av hur de kände sig i början när folk tittade på dem och undrade vad de var knäppgökar och om de eventuellt var olämpliga för samhället.

$1000 High Heel Shoes är en svängig låt i lite oväntad soulig stil och inte alls garagerockig, med mjukare ljudbild och blåskomp. Alice har å andra sidan inte varit någon som vare sig hållit sig till en enda stil genom årtiondena eller enbart inspirerats av en enda given genre. Som han själv sa’ så kan man väl inte göra en hyllningsskiva till Detroit utan något i motownstil. Personligen tycker jag den är ett skönt brott i stil och jag har alltid gillat att Alice varierar sig och inte låser upp sig. När skivan går över i Hail Mary är vi tillbaka i det mer garagerockiga och en av mina favoriter på plattan. Tempot är högre än $1000 High Heel Shoes och Social Debris. Det är riktigt bra driv i låten, bra sväng i bas och trummor. Drunk and in Love har ett lägre tempo och närmast bluesigt upplägg. Här brassar Alice och Joe Bonamassa även på med lite munspel. Låten har ett skönt lugnt tunggung som trots det drar i en och suger med en i låten. Man skulle kunna tro att låten handlar om en partajande rockstjärna men huvudpersonerna är två fattiga utslagna från samhället som bor i inte så mycket mer än varsin låda och tröstar sig med vin när de kan. Det betyder inte att de inte känner kärlek minst lika intensivt som någon annan.

Med låten Independence Dave är tempot högt igen. Visserligen tar låten små andningspauser med tydliga långsammare anslag men överlag rusar låten på i ett av de högre tempona på albumet. Jag hade dock klarat mig utan körerna av stilen som en bekant brukar kalla “fotbollskörer”. Det är trots det en bra låt. Enligt Alice handlar låten om en fixare och är musikaliskt inspirerad av Paul Butterfiields Born in Chicago. Alice är för övrigt ett butterfieldfan och det var Pauls munspelande som fick Alice att själv ta upp munspelet. Kanske inte så konstigt att vi även här får lite munspel av Alice. Jag har lite kluvna känslor inför I Hate You. Implementationen är kanske inte riktigt super i genomförandet. Den ger mig dock posiitva vibbar av The Stranglers och texten är faktiskt riktigt rolig. Texten är upplagd så att de olika musikerna hånar varandra. Det i sig vore kanske inte så kul om det inte vore för att låten framförs av de fyra överlevande originalmedlemmarna; Alice själv, Dennis Dunaway, Michael Bruce och Neal Smith samt Rick TedescoGlen Buxtons plats. Pikarna som fälls träffar faktiskt de olika medlemmarnas gimmickar och karriärelement. Jag hade nästan glömt bort det då det är helt andra medlemmar nu men originalbandet hade verkligen små shtick som bland annat Dennis Dunaway hållit liv i även efteråt. De passar även på att ge hädangångne Glen en känga men avslutar med att i kör deklamera att mest av allt hatar de tomrummet han lämnade efter sig. Det påminner mig om en intervju med Monty Python efter att Graham Chapman hade dött. De övriga medlemmarna skämtade hämningslöst om den döde men samtidigt väldigt kärleksfullt på sitt egna surrealistiska vis.

Med Wonderful World går tempot ned igen. Det är en skön låt där Alice får sjunga på lite olika vis men återigen så hade jag klarat med mig utan de lite gutturala körerna. Kör platsar fint och melodierna är det inget fel på men lite renare kör hade lyft låten. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Shut up and Rock, låten har bra driv, lite V8 på motorvägen vilket kan passa med en motorstad som tema. Även här är dock de där lite gutturala körerna med som i alla fall jag tröttnar snabbt på. I kategorin nya covers hittar vi Rock & Roll i original av Lou Reed och Our Love Will Change the World i original av Outrageous Cherry vilka även släpptes som singlar. Man kan förstås ha invändningar mot inkluderandet av en new yorkartist som Lou Reed på en sådan här skiva men Alice och gänget gör om den i en detroitrockig stil ganska långt från originalet. Som någon uttryckte det kör över originalet fullständigt men kärleksfullt. Därtill finns anknytningen Steve Hunter som spelade både i studio och live med Lou under sjuttiotalet och även med Alice när han och resten av originalbandet lämnade varandra. Steve Hunter spelade även in musik med Alice under den första halvan av åttiotalet. Steve har sedan även återkommit och spelat live under 2000- och 2010-talet med både Lou och Alice och deltar även på det här albumet. Därtill har Bob Ezrin producerat musik med både Alice och Lou och även denna skiva. Själva covern, detroitartist eller ej, är mycket rockigare än originalet och har ett helt annat tempo och riv. Stilen på låten, som öppnar albumet, är i linje med plattorna The Eyes of Alice Cooper och Dirty Diamonds från mitten av 2000-talet (liksom allt kallat garagerockigt i texten).

Our Love Will Change the World låter väldigt glad och peppig och lyckades som singel uppröra en del fans just med sin stil. Det var inte deras Alice. En del verkade inte tyckte det var tufft nog. Det fick mig både att fundera på om det hört något från första halvan av åttiotalet och vad som är min Alice, om man ens kan ha en sådan. Nog för att jag förknippar rock och hårdrock med Alice men mycket mer än några faktiska musikstilar förknippar jag Alice med stämning och texter; surrealism, skräck, etik, humor av en viss typ – ibland flera element i en och samma låt. För mig är det inget problem att Alice gör en soft och glad låt, särskilt när texten inte rimmar med första musikintrycket – om man faktiskt lyssnar på texten eller följer med i texthäftet (pluspoäng för texthäfte). Texten är kaxig och den där förändringen av världen via jagets kärlek känns mer surrealistisk än en flower-power-och-allt-blir-blomsterängar-text.

Lite synd tycker jag det är att fem av de femton låtarna är nytagningar på låtar från Breadcrumbs och en tidigare utgiven singel. Jag hade klarat mig med Breadcrumbs och en tiolåtars Detroit Stories men jag förstår att de ville ta med några av detroitlåtarna från Breadcrumbs. Det gick även ett rykte att planeringen egentligen inte såg ut så här. I alla fall delvis kan albumet vara ett resultat av tvärt avbruten turné och direkt hemfärd för att alls komma hem och sedan effekterna av pandemin. Den första låten i den här kategorin är Go Man Go. Låten är lite punkig och har ett snabbt tempo. Låten är lite dynamisk men jag kan bli lite trött på det evinnerligt upprepade Go Man Go.

Nästa låt är Detroit City 2021. Återigen förstår jag att man av temat vill ta med den men den känns samtidigt lätt onödig. Vi fick en hyllningslåt vid namn Detroit City redan på The Eyes of Alice Cooper i mitten av 2000-talet. Det var en riktigt bra låt och en av mina favoriter. Den har ett bra driv, nämner och hyllar ett antal jämnåriga artister med Alice och retas lite med några “ungdomar” och hyllar motor-hårdrocksstaden Detroit. I Detroit City 2020Bredcrumbs justeras musik och text och leker lite med låten. En tredje version som är snarlik den andra, njae, jag vet inte riktigt. Lite *meh*, faktiskt. Hanging on by a Thread släpptes som en singel under titeln Don’t Give Up med Alices konsertband. Det var väl inte det bästa de släppt men en fin gest när den kom och som så uppenbart handlade om att hålla ut under pandemin, om hur det tär på oss mentalt och hur en del av mår så dåligt att till och med självmord kan verka vara en väg ut. Låten avslutas med en uppmaning att inte ge upp och att våga söka hjälp. En fin låt men kanske hade den inte behövt vara med här igen även om den här framförs av nya medmusikanter.

De två återinspelade covers är MC5:s Sister Anne och Bob Seegers East Side Story som också får avsluta albumet. Alices version av Sister Anne är lite renare och rakare än originalet men har roligt nog med Wayne Kramer från just MC5 på gitarr. Även här får vi lite munspel. Covern av Bobs East Side Story har maffigare ljudbild och lite mer riv och tempo men ändå trogen originalet. En modernare version helt enkelt. Hade det inte varit för återanvändandet av existerande låtar kunde det här varit en åtta eller mer men nu blir det bara en sjua i betyg. Alice lägger sig dock inte till ro och har redan annonserat att en ny skiva ska skrivas och spelas in med nuvarande konsertband. Förhoppningsvis lyfter det igen då.


Skribent: Kristoffer Holmén
Artist: Alice Cooper
Album: Detroit Stories
Releasedautom: 2021-02-26
Från originalbandet Alice Cooper: Alice Cooper – sång, munspel, körsång Dennis Dunaway – bas, sång, gitarr Neal Smith – trummor, sång Michael Bruce – gitarr, sång
Från Alice Coopers ordinarie band: Tommy Henriksen – gitarr, körsång, rytminstrument, effektprogrammering Sheryl Cooper – körsång Calico Cooper – körsång
Gästartister: Johnny “Bee” Badanjek – trummor, körsång Larry Mullen Jr – trummor Paul Randolph – bas, körsång Jimmy Lee Sloas – bas Steven Krayn – gitarr Rick Tedesco – gitarr Steve Hunter – gitarr Joe Bonamassa – gitarr, munspel, koskälla Garret Bielaniec – gitarr Wayne Kramer – gitarr, körsång Mark Farner – gitarr, körsång Tommy Denander – gitarr, klaviatur Matthew Smith – gitarr Bob Ezrin – klaviatur, körsång, rytminstrument, effektprogrammering James Shelton – klaviatur The Motor City Horns Walter White – trumpet John Rutherford – trombon Keith Kaminski – saxofon Sister Sledge Debra Sledge – körsång Camille Sledge – körsång Tanya Toilet – körsång Carla Camarillo – körsång
Producent: Bob Ezrin med bistånd från Tommy Denander och Tommy Henriksen


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar