Rockmorsan – Prolog

När Rockbladet frågade mig om jag ville skriva på den nya sajten var jag tvungen att ställa mig framför spegeln.
Rock? Jag är en 35årig småbarnsmorsa, i höst får jag mitt tredje barn. Jag utstrålar inte direkt rock.

Visserligen är jag tatuerad över hela ryggen, men jag och Jonas på Rockbladet känner inte varandra så pass bra att han kan ha sett den.
Jag vet faktiskt inte ens om han vet om att jag har den. Kanske har jag snackat om den på fyllan nån gång. Men en tatuerad rygg gör ingen kvinna till en rockare.

Mina övriga rockattribut är sparsamma. Jag har nitbälte, DrMartens, ett par rock t-shirts och svarta jeans. Och så har jag såklart bra musiksmak. Det måste varit där valet föll på mig. För rock har jag aldrig utstrålat. Trodde jag, tydligen. Vid en närmare undersökning bland mina vänner säger alla att jag är rock. Själv känner jag mig mer grunge, sliten, rackig och lite schavig. Men så känner nog alla småbarnsmorsor. Självinsikt är tydligen inte ett av mina starkaste kort. Jag kanske måste ändra inställning och inse att jag är rock utan att anstränga mig.

 

 

Och det är väl bäst att jag inte erkänner att jag i skrivande stund lyssnar på Cypress Hill, Hits from the bong. Jag är ju småbarnsmorsa, då kan man inte lyssna på sån där drogliberal musik.
Nej, rock ska det vara.
Från och med nu.
Så hej och välkomna till min plats.
Min rockplats.
Rock On. Eller nåt.