INTERVJU: Blowsight – Bandet med stor potential, eller?

BLOWSIGHT är ett punk/rock/pop-band som har varit igång sedan sommaren 2003 och trots flera låtar med stor ”potential” är det förvånansvärt få individer här i Sverige som hört talas om bandet.. Jag träffade killarna i Rålambshovsparken i Stockholm för att växla några ord och även om vi möttes för en intervju så var det (iaf för min del) lite vemodigt när vi avslutade kvällen.

(BLOWSIGHT / Källa: www.blowsight.com)

Linda: Hur och när startades Blowsight?

Seb: Den 1:a augusti 2003..

Nick: Den 3:e september hade vi första giget och Fab sa alltid att det tog ungefär en månad för oss att repa så det stämmer säkert rätt bra. Du och jag hade gått på en del rockklubbar och kollat på samma band. Hamnat vid samma bord några gånger och kände väl varandra vid första namn vid det här laget. Vi var bland annat på Fear Factory, Machine Head, Pantera, SlipKnot. Och sen.. Fan det är så jävla länge sen, haha.

Seb: Jo, men vi började väl lira lite grann. Jag kom ihåg att jag drog över till dig. Till din lilla studio du hade och kollade in vad du höll på med där.

Nick: Precis! Sen hittade Flavia, som var basist då, några av låtarna som jag hade lagt upp på en sida på nätet som hette mp3.com. Vi mötte upp henne och hennes kille Mike, som blev våran manager där ett tag. Hon hade precis kommit tillbaka till Sverige efter att ha varit iväg och spelat med Drain. De hade splittrats och hon ville hitta på något nytt så hon kontaktade oss. Sen behövde vi en trummis. Sebbe och Fabbe hade spelat ihop förut..

Seb: Yes, vi hade spelat i ett band som hette Selph, med ph.

Nick: Vi kände varandra lite sådär halft, jag och Fabbe.

Fab: Just det ja, du var polare med min gamla sångare.

Nick: Sen kände väl du, Fabbe, att ditt band inte hade samma mål med musiken som du hade. Det slutade med att Fabbe ringde och vi bestämde att vi skulle provspela lite och det funkade riktigt bra. Vi började spela i banduppsättningen som blev där och tänkte nog inte så mycket mer på det.

Linda: Namnet Blowsight.. Vad betyder det?

Nick: Namnet Blowsight är en anspelning på ordet owersight. Det låter som en direkt översättning från svengelska, men det betyder överseende. Blowsight är då ett ord som snarare innebär att man intar ett mer destruktivt sätt att tackla problem än att vara överseende.

Linda: Hur är ni som personer? Lite kortfattat..

Seb: Mao är en väldigt lugn och cool kille. Jag skulle nästan klassificera hans personlighet med min egen. Stabil. Har koll. Organiserad och ordningsam. Skäggig. Rocker. Hahaha.

Mao: Ja, vad ska jag säga om dig nu? Att du är längre? Haha. Nej, Seb är väldigt lugn, stabil och organiserad.

Fab: Nicke är jävligt kreativ. Allting ska vara kreativt och han har alltid små idéer om allting. ”Om jag bygger upp det såhär så låter det såhär” osv. Han har livlig fantasi. Är jävligt artistisk och autistisk. Nej, men vad ska man säga..?

Seb: Han är mångtalanterad eller vad säger man? En jävel på att måla och skissa. Det är han som gör alla bilder och serier. Både flash och teckningar.

Nick: Fabbe är en jävligt drivande person. Han får till exempel mig att få arslet ur vagnen och någonting som jag har märkt mycket mer på senare år är att han är väldigt optimistisk. Det är väldigt mycket ”gilla läget”-stuket. Och bland annat när jag hade det lite halvkärvigt för några år sen så blev jag smittad av hans positivitet. Det var jävligt skönt. Helt klart den bästa trummisen jag har spelat med. Han har lite kort stubin och vi är väl kanske de i bandet som kan bli jävligt osams för att vi missförstår varandra. Vi har blivit mycket bättre på det. Vi har två helt olika sätt att uttrycka oss på och där har det kärvat förut, men vi har börjat lära oss det där genom våran mentor Sebbe. Lite av en translator.

(BLOWSIGHT / Mao, Nick, Fab och Seb. Fotograf: Linda Hasselblad / Rockbladet)

Linda: Hur skulle ni beskriva Blowsight’s sound?

Seb: Jag tyckte att punk/rock/pop beskrev det rätt bra.

Nick: Ja, i alla fall för den eran. För den skivan som vi är aktuella med nu är det mer.. Vad ska man säga? När det är punkigt så är det det punkigaste vi har gjort. När det är hårt så är det det hårdaste vi har gjort. Och när det är popigt så är det jävligt mycket mer ”catchy” än vad vi tidigare har gjort, men det är något som är typiskt för just Blowsight. Det är en hel del 8:a bitars blipp blopp ljud också på den här skivan.

Seb: Är det inte rock’n roll-metall över det hela också?

Nick: Jo, vi är inne och flörtar lite med glam-eran. Fabbe är uppvuxen med bland annat Mötley Crüe så det har inspirerat en del. En rentav scizofren mix när man pratar om det såhär, hahaha. Nej, men det speglas naturligtvis av den musik vi själva lyssnar på. Det är allt från Björk till Meshugga. Lite skitsamma vad det är för musikstil. Är det en bra låt så är det en bra låt. Är det en bra artist så är det en bra artist. Man kan både säga att det är en styrka i bandet, men att det samtidigt har gjort att det har tagit längre tid för oss att komma dit vi ska för att vi vill hinna utforska så mycket musikstilar på vägen. Jag tror till och med att vi har ett country-parti på nya skivan..

Seb: Jag tror att det tar tid för folk att få grepp om oss, vilket kanske stör många. Folk vill kunna sätta oss i fack, men nästan alla våra skivor har varit lite splittrade till höger och vänster. Det är lite av just vår egenskap. Att ingen skiva kommer att låta likadant som något vi har gjort tidigare. Vi har ju ett sound som är Blowsight, en röd tråd som följer allt det vi gör, men vi har ingen direkt ”nisch”.

Nick: Om vi tar Bandit-låten till exempel.. Vi kommer aldrig att göra en till Bandit For Life för vi har gjort den nu och det känns trist att upprepa sig. Det finns ju så sjukt mycket grejer som vi inte hunnit göra. Man lever bara en gång och då känns det som att vi vill hinna med att experimentera med så mycket olika musikstilar som möjligt. Som du säger, vi har en röd tråd som är något sånär samma typ av musik med samma röst som sjunger, samma trummis, gitarrist och basist. Det är jävligt svårt och egentligen skulle man kanske bara vilja kalla det för rock, för det är det. Jag menar, både Mayhem är rock och Queen är rock, men inte fan skulle de hamna på samma turné.

Linda: Vad har ni för mål med Blowsight?

Fab: Vi har väl siktat så högt vi bara kan redan från början. Jag tror vi hade det snacket redan innan vi drog igång bandet. ”Kör vi, då kör vi på riktigt. Det här är inget hobby-band.” Alla var villiga och verkligen glödde för det. Ville satsa allt och det är väl mer eller mindre det vi har gjort i nio år nu. Vi håller ihop fortfarande och det tycker jag är jävligt grymt. Det blir så klart många hinder i livet. Många passager man ska ta sig igenom och vi har klarat oss igenom tamigfan allt.

Nick: Jag spelar inte för att vara nästa person som är med i Mtv Cribbs, för det är inte det jag är intresserad av. Jag vill göra det jag älskar mer än något annat och om jag bara får det att gå runt så är jag jävligt nöjd så länge jag får vara med tre av mina bästa vänner och spela musik. Sen är naturligtvis turnerandet och att få träffa alla människor runt om i Europa en stor del av det också.

Linda: Vad har ni för influenser när ni skriver låtar?

Seb: Jag köpte mitt första Kiss-band när jag var sju och sen har det bara gått hårdare, hårdare och hårdare från det. Men hårdrock har alltid varit det som har varit största influenserna för min del. Sen har man lyssnat på andra artister också. Som Björk och Sting till exempel. Det finns alltid en massa olika genrer man fastnar i. Det kan va sångare eller vad som helst, men för mig har det alltid varit mer ”trum-baserat”.

Fab: Det är Gojira för mig. Nya L’Enfant Sauvage plattan. Mycket meck-metal. Nya Meshugga så klart.

Nick: Min kärna och anledningen till att jag började lyssna på rock var Metallica och det är de lyssnar jag på fortfarande, men det är mycket annat också. Som Machine Head, Pantera, Deftones, Fear Factory och en stor cred till Avenged Sevefold. Jättemycket singer/songwriter-musik, lite hip hop, pop och lite allt möjligt. Det är ganska svårt och skiftar lite från dag till dag beroende på vilket humör man är på. Mao: Det började väl lite med Metallica för mig också faktiskt. Sen halkade jag faktiskt tillbaks ett tag och lyssnade väldigt mycket på blues, Jimi Hendrix och Steve Ray Vaughn. Givetvis för att det var däromkring jag började spela gitarr. Efter det så halkade jag in lite på Guns’N Roses och Mötley Crüe tills Metallica släppte skivan S:t Anger. Jag tror att jag var den enda i hela min kompiskrets som faktiskt tyckte att den var bra. Det var snabbt, tungt och bra. Där började jag kolla runt vilka fler band som spelade den musikstilen och då var det kört. Sen dess har det mest varit band som Killswitch Engage, Soilwork, In Flames och liknande.

Linda: Har ni några andra intressen, bortsett från musiken?

Seb: Jag kör motorcykel. Det har jag fastnat för.

Nick: Tv-spel tycker jag är rätt kul. Måla, tjejer, långa promenader, hästar, hundar. Ska sadla om och bli veterinär. Nej, men något kreativt på alla plan tror jag. Om vi nån gång skulle lägga ner Blowsight av nån anledning skulle jag börja måla grafitti igen för det slutade jag med när vi startade bandet. Det vore lite illa om man skulle åka fast för det med visum och allt sånt där.

Mao: Jag är ganska splittrad när det kommer till vad jag ska sysselsätta mig med på fritiden. Det kan vara allt ifrån att vandra runt i skogen och fiska till att köra runt på crossen i ett grustag.

Fab: Jag är nog mer för extremsport. Jag åker snowboad och longboard bland annat.

Linda: Har ni några dolda talanger som ni kan tänka er att berätta för Rockbladets läsare?

Nick: Sebbe är rätt bra på att mecka med saker. Du fixar saker rätt lätt. Lite McGyver. Du och Mao. Vi har två McGyver’s i bandet och det kan vara riktigt bra om bilen skulle gå sönder. Dolda talanger? Jag är rätt bra på rödvin. Intresserar mig ganska mycket för olika typer av vin.

Fab: Nej, jag kommer fan inte på något. Fan vad tragiskt. Vilket antiklimax.

Nick: Sebbe är riktigt bra på att spela trummor och Mao är grym på gitarr.

Seb: Jo, jag kan om jag vill, men det ska fan inte vara för svåra grejer. Hahaha.

Linda: Hur såg förra året ut för Blowsight?

Fab: Vi var på Wacken. Riktigt jävla kul.

Seb: Vi hade våran första headline-turné i Europa. Men Wacken var fan fantastiskt.

Nick: Ja, Wacken var fan underbart. Vilken jävla spelning.

Seb: Vi spelade på, vad heter den.. ”Wet-stage” och det var fan smockat därinne.

Nick: Ja. Och det blev bara mer och mer folk hela tiden, vilket var jävligt coolt. Det brukar vara ett jävligt bra tecken att det tillkommer folk snarare än att de går därifrån. Hahaha.

Fab: Getaway var det också, innan Wacken.

Seb: Just det ja. Där var det jävligt bra band. Papa Roach, Ghost, Alice Cooper, Bullet For My Valentine. Men sista giget var väl Masters Of Rock i Tjeckien. Det var också jävligt stort. Jag kommer ihåg att det var svinkallt utanför, men brutalt varmt så fort man klev upp på scen.

Nick: Ja, va fan jag hade jackan på mig när vi skulle in på scen och köra en soundcheck och helvete vad jag ångrade det. Hahaha. Vi lirade väl som femte band i line-upen har jag för mig? Och Sabaton.. Helvete vad de kan supa! Det var något av det sjukaste jag varit med om i hela mitt liv. Jocke i Sabaton.. Han är visserligen ganska stor så han får väl i sig några koppar.

Fab: Han kom in på hotell-rummet klockan 10 på morgonen och ropade roomservice.

Nick: Jag tycker att det blir lite av en paradox när man får den här frågan om vad som var det bästa minnet från förra året för oftast när man har haft som roligast.. Så minns man kanske det inte så jäkla bra efteråt, om ni förstår vad jag menar? Hahaha. Men.. Jag skulle vilja be lite om ursäkt till Johan för efterfesten när Amanomarth hade spelat. De hade kommit upp med nån tjeckisk öl till efterfesten och jag och Johan stog och snackade lite. Sen när jag hade ställt ner min tomma öl så tar jag ut min snus och lägger ner den däri. Nån stund senare ser jag på håll hur Johan tar upp en ölburk, dricker ur den och spottar jävligt fort. Jag kröp ihop lite i stolen då och skämdes ganska stenhårt. Jag vill verkligen be om ursäkt för det. Johan är verkligen en så sjukt trevlig kille. Jag träffade honom på Debaser vid nåt tillfälle när han fyllde år, grattade honom lite försynt typ och killen var hur glad som helst. Jag är rätt lång, men den killen måste va närmare sju meter eller nåt. Och världens snällaste människa!

Linda: Vilken spelning är den bästa spelningen ni har gjort?

Nick: Bästa spelning..? Har vi gjort nån sån spelning? Jo, det var nästan lite ironiskt. Tivoli, eller vad det hette.. Kan det ha varit i Tyskland?

Fab: Nej, jag tror jag vet vilken spelning du menar. Holland var det.

Nick: Just det. Det var sjukt stressigt och ingen var väl direkt taggad innan vi gick på just på grund av det. Vi har ju monitorer i öronen så att vi har medhörning, men de var så sjukt ”crankade” så vi drog ut dem ur öronen när vi kom upp på scen och försökte gestikulera till ljud-killen att han skulle skruva ner dem, men jag tror inte att han märkte det. Det var kaotiskt, ingen var sansad och på något vänster är det ändå de spelningarna som brukar bli de bästa gigen. När man inte har någon kontroll så kör man bara så bra man bara kan och då är man oftast grymt nöjd när man kliver av scen. Det blir lite ”fuck it”- känsla och när man ser klippet på youtube så låter det bra, publiken öser och vi har så jävla kul på scen. Allting var bara perfekt mitt i kaoset.

Fab: Scorpions-giget tycker jag var bra. Där var det också lite småkaotiskt, men det var jävligt roligt. Jag fick låna Ed Guy-trummisens trumset och det var helt annorlunda mot det jag brukar spela med. Han är lång som fan så jag nådde inte riktigt upp till cymbalerna så jag fick höja stolen jättemycket och virveln fick jag också skruva upp då jag använde min egen. Sen när jag skulle spela så var pedalerna plötsligt jävligt långt ner så jag kände mig så jävla liten, men sen när man väl började spela så gick det skitbra och vi fick bra respons från publiken. Men min favoritgrej från förra året är Wacken-spelningen. Efter sista låten ber vi alla i publiken att räcka upp fingret och tar ett kort på det uppifrån trum-podiet. Skön jävla bild.

(BLOWSIGHT / Källa: www.blowsight.com)

Linda: Vad är det bästa med turné-livet?

Seb: Nightliner. Jag älskar att sova på en nightliner och vakna upp i en ny stad.

Nick: Inte om man väljer bunkern över motorn! Faaaaaaaan..

Seb/Fab/Mao: HAHAHAHAHA!

Nick: Känslan av att vakna i en ny stad och inte ha en aning om var man är. Ibland vet man inte ens i vilket land man är och man vänjer sig vid det. Vilket land är vi i idag? Det är det märkligaste, men samtidigt en jävligt kul upplevelse.

Seb: Jo, jag har ett så jäkla bra exempel på det. Först hade vi en spelning i Tyskland så alla pratade tyska. Sen drog vi ner till Spanien och när man kliver ut ur bussen så pratar alla spanska. Dagen efter det drog vill till Frankrike. Hahaha. Tre land på tre dagar! Det kändes lite som att det var något som var lite fel där.

Mao: För mig var det första giget i Tyskland på turnén förra året med alla nya intryck som det innebar. Jag hade ju bara lirat i demoband innan jag fick chansen att lira med de här grabbarna så det var mycket att ta in för min del. Jag lirar ju bas i Blowsight och har i vanliga fall spelat gitarr så det mesta var helt nytt för mig att komma in i. Men det var riktigt häftigt. Man somnar verkligen gott varje kväll för det är så mycket intryck, mycket folk och miljöer.

Nick: Det är lite som att kasta sig utför ett stup. Det finns ju papper på vad vi ska göra dagen efter. Scheman och så vidare, men ingen dag är den andra lik och det är ganska underbart att få känna den här ovissheten. Att inte ha någon kontroll alls egentligen. Man vet var man ska spela och man vet när man ska äta i stort sett.

Fab: Det är kul att få träffa massa olika typer av människor och snacka om livet. Se hur de har det i andra länder och allt möjligt.

Linda: Vilken scen är drömmen att spela på?

Nick: Madison Square Garden för att den är klassisk och för att Led Zeppelin’s liveskiva The Song Remains The Same är så jäkla bra. Den är inspelad där.

Fab: Det där är svårt. Jag har så många jag vill spela på. Oranga scenen på Roskilde, Download i England och Wembley. Kanske den i Barcelona också.

Nick: Sidney. Operahuset i Sidney. Men uppepå! Det hade varit coolt. Hahaha.

Seb: Rock Am Ring har jag velat stå på väldigt länge så den vill jag spela på. Download i England, självklart. Wacken, stora scenen. Vi har ju inte lirat Metaltown än heller. Det vore jävligt kul att kunna bocka av faktiskt. Du då Mao?

Mao: Ja, vad ska jag säga? Alla som redan blivit nämnda. Japan vore coolt. Vad finns det kvar? Woodstock hade varit grymt kul om det hade funnits kvar.

Linda: Nya albumet släpps nu i september. Vad kan ni berätta om det?

Fab: Den är lite som våra tidigare plattor. Väldigt varierad, olika stilar. Vi har försökt lägga ner offantligt mycket tid på låtarna och jobba för att det verkligen ska bli precis som vi ”har tänkt oss” att det ska låta.

Nick: The difficult third.. Det säger det mesta. Men det som är skönt den här gången är att vi faktiskt har haft tid på oss att jobba med låtarna. Tidigare har vi haft ganska tidig deadline och då har det varit väldigt stressigt att försöka hinna få det riktigt bra. Om man har exempelvis 12 låtar på ett album så har vi precis fått ihop till det. Här har vi snarare hunnit skriva både fem, åtta och tio låtar extra så vi har kunnat göra helt andra val av material för skivan.

Linda: Hur går det till när ni skriver låtar?

Seb: Nicke skriver det mesta av musiken och texterna.

Nick: Jag skriver grunderna, själva skelettet och sen kastar de på en massa kött. Jag skriver gärna grunden lite i min ensamhet och sen får de komma in med idéer på vad man kan lägga till eller ta bort och så efter det. Texterna är det också jag som skriver.

Seb: Men produktionen och mixningen gör vi ihop i bandet, men vi skickar iväg plattan för mastring. Jag gillar mixningen vi gjorde på ep’n. Där satt vi verkligen uppe i sista minuten och åkte sen in för att mastra den.

Nick: En grej som är lite kul är på låten I’ll be around. Det här kan vi slänga ut för det är verkligen inte vårt fel. Hahaha. I vers två på don’t make it impossible kan man höra ett litet ljud. Jag tror att det är precis vid po. Det är troligtvis nånting som man har glömt att mute’a. Det är knappt hörbart, men lite kul om man lyckas snappa upp det.

Linda: Kommer Blowsight att turnera i samband med att skivan släpps?

Seb: Ja, första spelningen är nu den 22:a september i Den Bosch i Tyskland. Har du hört talas om Oomph? Oomph är som ett Rammstein fast lite mildare och är riktigt stora i både Tyskland och Frankrike, men det är inte många i Sverige som har hört talas om dem. Vi kommer att turnera med dem.

Fab: Vad ska man säga? Det blir Tyskland, Frankrike, Spanien, Holland, Österrike och blir väl en 20-30 gig på fyra veckor. Det blir intensivt, men det är jävligt kul att få komma iväg på turné igen. Det är mycket slit, men det är det verkligen värt.

Linda: Har ni något managementbolag och hur fungerar i så fall samarbetet med dem?

Seb: Ja, vi jobbar med Artist Alliances och de är baserade i Frankfurt, Tyskland. Det fungerar hur bra som helst. Kanske inte bara arbetsmässigt utan även att de är personligt hängivna oss. De jobbar även med bland annat Scorpions, Guano Apes och Scooter så de har lite stora band också.

Linda: Har ni något ni skulle vilja säga till Rockbladets läsare?

Mao: Hoppas vi ses på något gig snart och hoppas att ni fortsätter att läsa Rockbladet. Njut av musik.

Nick: Kärlek, värme och öl till er alla.

Seb: De flesta har väl spotify så gå gärna in och lyssna på skivan när den släpps. Gillar ni den så supporta oss gärna för vi får ungefär 10 öre per låt av spotify så efter ett år kan vi gå på McDonalds tillsammans. Hahaha.

Fab: Skivan är även bra till julpynt. Köp några stycken och häng upp i granen.

Skribent/Fotograf: Linda Hasselblad (lh@rockbladet.se)
Foto från Wacken hämtad från: www.blowsight.com

BANDFAKTA:

Medlemmar
Nick Red – sång
Seb – gitarr
Mao – bas
Fab – trummor

| HEMSIDA | FACEBOOK | YOUTUBE |