KONSERTRECENSION: The Darkness – Amager Bio (Köpenhamn) – 16/2

2013-02-21 Fredrik Olofsson LIVERECENSIONER, Uncategorized

130223-Dinosaur-Jr-DEBASER-SLUSSEN-TH-BILD-1002

Rockbladets Fredrik Olofsson beger sig till Danmark, Köpenhamn för att stifta närmare bekantskap med Dansk ölkultur och det engelska bandet The Darkness.

Annons

(The Darkness, Foto: Fredrik Olofsson / ROCKBLADET)

Privat verkar The Darkness sångare och gitarrist, Justin Hawkins vara en konstig person som kommer med bisarra uttalanden om både det ena och det andra men som scenpersonlighet och publikdomptör är han lysande.

Redan innan bandet går på scen är stämningen hög inne på Amager Bio, det har inte så mycket med förbandet, Ultrasound att göra, de är nämligen något av det tråkigaste och mest okarismatiska jag någonsin har sett på en scen MEN det har mycket att göra med att det är lördag och fest. Baren som serverar det mesta, har fullt upp hela tiden och det dricks friskt under hela konserten. Som stolt norrlänning måste jag medge att jag är lite imponerad över våra bröder och systrar i grannlandet Danmark.

Giget sparkar igång med ”Every Inch Of You”, hela bandet är taggat ikväll och tillräckligt tight för att göra ett bra jobb men konsertens behållning och bandets stjärna är just Justin. Han kombinerar höga David Lee Roth-hopp med Paul Stanley-sparkar, ställer sig på huvudet och hoppar ut i publiken, han springer runt och står sällan stilla. Ordet ”bokstavskombination” dyker upp i mitt huvud men det fungerar riktigt bra på scenen.

Han förstår också vikten av dynamik i showen och har flera gånger långa mellansnack och bl.a övertalar en Dansk kille att bära runt på honom ända tills de får vända eftersom Justins mikrofonkabel tar slut. Just bärandet upprepas lite senare då Justins bror Dan får ta ett ärevarv runt Amager Bio med Justin på ryggen, spelandes sologitarr.

Musikaliskt ligger The Darkness i gränslandet till svulstig Glam-rock, kombinerat med feta riff, bra gitarrsolon, lättsmälta poprefränger och falsettsång som är på gränsen att vara jobbig, men live fungerar det utmärkt tack vare energin som utstrålas och att man som publik inbjuds vara delaktig hela tiden. För oavsett vad som händer så kräver Justin att vi är med, att vi klappar, sjunger, håller stämningen uppe. Precis som Bruce Dickinson hör den här mannen hemma på stora arenor.

Som ett årgångsvin har han bara blivit bättre genom åren och jag har belägg att påstå det eftersom jag hade nöjet att se dem kort efter deras genombrott och även på Sweden Rock Festival förra sommaren, det här var den hittills bästa konserten och jag ser redan fram emot nästa spelning.

SE HELA BILDSERIEN