SKIVRECENSION: Stone Sour - House Of Gold & Bones - Part 1 & 2

Väntan är över, nu har äntligen Stone Sours – House of gold & bones Part II kommit ut i handeln. Hur skiljer sig den ifrån Part I? Är det en fortsättning eller har temat ändrat sig? Som ni ser är frågorna många.

Annons

Stone Sour med sin frontman Corey Taylor från de omåttligt populära Heavy metal bandet Slipknot startade redan 1992. De spelade till 1997 och formades igen 2002 där de gjorde comeback med besked och började plocka på sig sina Grammy-nomineringar. Ofta kallade en hybrid mellan Metallica och Alice In Chains har bandet gått från klarhet till klarhet, blivit mer och mer personliga och växt sig större och större – numera headlinar de festivaler, till exempel Bråvalla i sommar. Bandets senaste album House of Gold & Bones Parts 1 and 2 är ett tvådelat konceptalbum där Stone Sour får visa upp hela sin musikaliska spann till ett resultat som utan tvekan är värt stående ovationer.

Del 1 är uppvärmning och del 2 är det definitiva. Här finns allt som satte Stone Sour på kartan som ett av 2000-talets mest intressanta rockband: Grunge, rock, metal, heavy metal och ibland tendenser till mer singer songwriter influerad musik. Corey Taylor har verkligen grävt bland alla sina känslor och bär verkligen hans "Heart on his sleeve" och blottar sig. Låten "Do Me A Favor" har briljanta textrader:

"I am an anti everything man"
"a scab on the lips of the lord"
"my caustic dismissal"
"is all I need to get you"
"to fall on your sword"

Redan från albumets första låt sätts ribban högt i pianoballaden "Red City":

"Until the pages of this book are filled with emptiness"
"I'm still suspended by a thread"
"expecting nothing less"
"I feel my kindred little ways"
"I know how my story ends"

Texterna känns genuina och originella, trots att de landar på klassiska rockteman så som identitet, svek, kärlek, med mera utan att bli långrandigt eller kännas pretentiöst. Soundet är varierat, mörkt och melodiskt trots stuk. Det förvånar och glädjer mig att Stone Sour är bekväma med att använda fioler, cellos, pianon i en salig blandning med skitiga grunge/rock/metal-kompisitioner, allt till utmärkt resultat.

Sällan har ett så tungsint sound varit så upplyftande. Jag finner en stor charm i att bandet utvecklats så mycket och vågar på alla fronter. Corey Taylor skriker från tårna, viskar den tystaste mest ömma viskning, det spelas mjukt på akustiska gitarrer för att i nästa stund trummas stenhårt på basskagar och överröstas av explosiva storslagna metal-riff. The Travelers – Pt. 1 och The Travelers – Pt. 2 samt Tired är mina favoritlåtar från det tvådelade konceptalbumet, både funna på del 1 av 2. Jag föredrar alla låtar där Coreys röst börjar som en viskning och vänder i mitten till skrikande och arg. Bästa låten på del 2 kan mycket väl vara Red City som mycket tack vare sin kontrast att börja som ballad och peka på bandets tydliga variation och briljanta tilltalande textskrivande ge bandet utrymme att spegla många olika humör och länslor. "Sadist" från del 2 betonar varför Stone Sour ibland känns som Alice In Chains. Mullrande bas möter en långsam takt som lämnar fokus på snygga melodier och medryckande refräng.

Konceptalbumet är lika avfärdande som omfamnande. Detta är ingen glädjespridare, men desto mer en ett häpnadsväckande stilsäkert konstverk som berättar historier om stor smärta och stora plågoandar. Jag kan inget annat än att sympatisera och applådera åt denna musikaliska triumf.

SKRIBENT: Philip Almén (pa@rockbladet.se)
BAND: Stone Sour
ALBUM: House Of Gold & Bones Part I & II
SKIVBOLAG: Roadrunner
RELEASEDATUM: Del2 2013-04-09
BETYG: 8/10
BÄSTA LÅT: PART I – The Travelers Pt. 1, PART II – Sadist