Rockbladets Philip Almén begav sig till Emirates Stadium i London för att se punkrockarna Green Day. Förväntningarna var höga. Hur levererar bandet nu så här post-rehab?
(Green Day, Emirates Stadium / London, Foto: Philip Almén)
I vissa kritikers ögon dog punken när de som skapat den lämnade jordelivet: The Ramones, The Who, för att nämna två. Sjuttiotalet gick över till åttiotalets pop och discodominerade era, bortsett från ett par undantag så som dekadensens huvudnamn Guns n' Roses och Metallica. Punken som genre stod och stampade ända fram till sent åttiotal tills tre missanpassade och förvirrade själar delade en vision om att återuppliva det förlorade genren. Med skräniga gitarrer och ett garagebands simplicitet blev dessa tre tonårskillar långsamt (ovetande) rösten av sin generation. 1993 visste alla vilket bandet var, och med det Grammy-vinnande albumet Dookie var bandet Green Day på allas läppar, spelandes överallt – från pojkrummet till köket hos familjen Svensson.
Så hur överlevar man mer än 20 år som aktivt band och växer musikaliskt för var år som går? Bra fråga, men mot alla odds gör Kalifornien-sönerna det.
Vi tröttnade på melodrama, på rock-operor och gick till lite mer power-pop. Vi orkade inte vara så seriösa längre, låt oss ha kul istället, yttrade sig frontmannen Billie Joe Armstrong om sin nya musikaliska riknting, denna gång utan signaturmascaran och förvånansvärt fräsch och pigg efter sin tripp till rehab. Nu är han och bandet tillbaka med besked med sin poprock-trilogi Uno! Dos! ochTré! I ryggen.
Det kokar på ett nästintill fullsatt Emirates Stadium. Publiken är i alla åldrar med en nyförälskelse eller långvarigt äktenskap till bandet. Queens "" spelas plötsligt i högtalarna och hela stadion sjunger med på varje ord Mercurys klassiker. Stämningen är mäktig innan allt ens börjat. När Green Day äntligen går på scenen får de ett hjärtevärmande mottagandet värdigt sin egna hemstad. London älskar punk-trion och vice versa, detta märks rakt igenom. Med en salig blandning av gammalt och nytt blandas publikfrierier, allsång av sina egna låtar och kända covers så som Rolling Stones "Satisfaction", clownkostymer och en högtryckskanon som skjuter toapapper och t-shirts. Det är folkfest från första till sista ackord.
"Englaaaaaand!" skriker frontmannen Bille Joe Armstrong gång på gång.
"There's a lot of shit going on in the world. It's fucking confusing…but.,..THIS IS JOY, THIS IS JOY!" säger han som ett mantra.
Jag nickar. This is fucking joy…
Han har kul, han älskar det. Publiken med. Alla är en stor gemenskap och Green Day gör sig värdiga vad de kallar sig själva: världens bästa live-rockband. Respektive bandmedlem närmar sig medelålders men är trots det den ungdomliga glöden kvar: taggade och fokuserade och blandar stilsäkert och varierat både sina gamla och nya hits. Jag saknade mer material från Grammy-vinnande American Idiot och enstaka låtar från 21st Century Breakdown, men detta är bara petitesser.
När bandet spelar sina största hits: Longview, Basket Case, American Idiot, When I Come Around, Boulevard of Broken Dreams (hälften i akustisk tappning), och sist men inte minst min personliga favorit: extranumret Jesus of Suburbia, så får jag gåshud. Ett nästintill klanderfritt gig.
Punken är inte död…den blev bara poppigare och folkligare än väntat.
SKRIBENT/FOTO: Philip Almén (pa@rockbladet.se)
EVENT: GREEN DAY
ARENA: EMIRATES STADIUM / LONDON / ENGLAND
DATUM: 2013-06-01
BÄST: Jesus Of Suburbia
BETYG: 9/10
BANDFAKTA – GREEN DAY
MEDLEMMAR
Billie Joe Armstrong – lead vocals, guitars, piano, harmonica
Mike Dirnt – bass guitar, backing vocals
Tré Cool – drums, percussion, backing vocals
Jason White – guitars, backing vocals
LÅTLISTA
99 Revolutions
Know Your Enemy – (with fan onstage for the end)
Stay the Night
Stop When the Red Lights Flash
Letterbomb
Oh Love
Holiday
Boulevard of Broken Dreams – (Young fan brought onstage to … more)
Stray Heart
Nice Guys Finish Last
Waiting
Missing You – (Full band debut)
Burnout
Sassafras Roots
Hitchin' a Ride
Welcome to Paradise
Longview
Going to Pasalacqua
Knowledge – (Operation Ivy cover) (with fan on guitar for part of song)
St. Jimmy
When I Come Around
Basket Case
She
King for a Day
Shout / (I Can't Get No) Satisfaction / Teenage Kicks / Always Look on the Bright Side of Life – (the pink bunny returned to … more)
X-Kid
Minority
Encore:
American Idiot
Jesus of Suburbia
Brutal Love
- Wolf Alice – En ensamvarg på scen - 2022-07-07
- Pearl Jam – Ständigt inaktuella eller tidlöst aktuella - 2022-07-06
- Post Malone – En klass för sig - 2022-07-04
