SRF2013: KISS – Liverecension

Paul Stanley är en av de legendariska frontfigurerna -inte bara inom hårdrocken, utan oavsett musikstil. Han rankas tillsammans med Robert Plant, Bruce Dickinson, Howlin’ Wolf, Freddy Mercury, Bob Marley, Mick Jagger, Tina Turner osv. Män och kvinnor som kunde trollbinda sin publik och ge dem en närmast religiös upplevelse.

Därför är det med tungt sinne som jag tvingas inse att en epok närmar sig sitt slut med stormsteg.

Redan för några dagar sen i Stockholm var Pauls röst under all kritik och sedan dess har ”The hottest band in the World” strukit ”Heavens on Fire” från setlistan, ett bra val eftersom han inte längre kan sjunga den.

Pauls mellansnack är lika oinspirerat som hans scenframträdande, han gör bara vad som krävs, det han redan har gjort 10 000 gånger, autopiloten är påslagen.

Resten av bandet med Gene Simmons i spetsen gör vad de kan för att styra skeppet rätt men bandet liksom Sisyfos i den grekiska myten, som knuffar upp stenen till bergets topp, får finna sig i att Paul river ner stenen igen och bandet får börja om från början.

Som underhållning håller det fortfarande. KISS är smarta, det vet att bomber, fyrverkerier, konfettiregn, flygande medlemmar, bloddregglande demoner och gitarrer som skjuter raketer distraherar ögat och om man inte sett bandet i högform så går man förmodligen därifrån med ett leende på läpparna men för oss som vet bättre rinner det sakta en tår ner för kinden. The Hottest Band in the World är nu bara halvljummen.

Event: Sweden Rock Festival 6/6 – 2013
Skribent: Fredrik Oldfsson (fo@rockbladet.se)
Foto: Fredrik Olofsson (fo@rockbladet.se)
Foto2: Micke Andersson (ma@rockbladet.se)