KONSERTRECENSION: The Dillinger Escape Plan - 19/10

Det blev en kontrasternas afton när Rockbladets Tomas Hellman besökte Klubben på Fryshuset för en kväll med The Dillinger Escape Plan.

När nu Debaser fått slå igen portarna vid Slussen och Stockholm har blivit en intim rockscen fattigare, känns det fint veta att det finns några guldkorn kvar. Även om Klubben kan upplevas lite mer som en fritidsgård än en rockklubb, så är det faktiskt en riktigt fin lokal där jag upplevt flera fantastiska spelningar genom åren. Ljudet är också riktigt bra i lokalen. När nu The Dillinger Escape Plan stod på scenen kunde man ju räknat ut att det skulle bli intimt, vilket det också blev.

Det är rätt glest i publiken vid åttatiden när kvällen inleds av bandet Deathcrush från Norge. Visst gereraliserar jag stort när jag påstår att mycket musik från Norge är mörk och skitig. Mörk och skitig är definitivt Deathcrush's inledning. Men det sticker igenom något lite kaxigt poppigt också, något som gifter sig fint med Vidars Evensens massiva trumkomp. Linn Nystadnes och Åse Bredeli Røyset är säkra på scenen och ser ut att ha gjort detta länge. Ska man jämföra musik så hittar du koppligar till The Breeders, Blood red shoes och tidiga plattor med The Yeah Yeah Yeahs.

Efter lite roddande kliver sedan Maybeshewill upp. Bandet kommer från Storbritannien och bjuder oss på en halvtimmes instrumental musik som drar mellan drömska poptoner och lite tyngre rock. Maybeshevill låter defenitivt tyngre på scen än på skiva. Inlevelsen hos bandet är total och mellansnacken är i princip obefintliga med något enstaka undantag. De har hittat sitt koncept helt enkelt: inget snack, ingen sång. Jag kan inte säga att det är något jag saknar, då musiken är full av energi och talar för sig själv. Gillar du dem, så kolla upp band som Mogwai och Do Make Say Think.

The Dillinger Escape Plan öppnar genom att kasta ut ett halvfullt ölglas i publiken innan de ens nått fram till sina instrument. Nonchalant, jo, och redan här läggs liksom ribban för det mest aggressiva liveframträdandet jag sett till dags dato. Musiken rullar igång och det tar inte ens en halv minut innan Greg Puciato flyger ut och sköter sången flytandes på publiken. Benen och armarna flyger åt alla håll och det är ett under om någon inte gör illa sig redan nu. Det verkar helt klart finnas sanning i varför de kallats "världens farligaste liveband". För de här herrarna försöker inte låtsas vara farliga, de är uppenbarligen farliga på riktigt. Både för sig själva och för publiken, står du långt fram så är det intimt, och du får räkna med närkontakt. Några låtar in i konserten hänger Ben Weinman uppochner i ett staket en bit över publiken och spelar gitarr. Musiken är tight, tung och aggressiv. Ingen i bandet verkar kunna stå stilla eller låta bli att dödsföraktande hoppa från olika höga positioner på scen. Ben Weinman hoppar också vid ett tillfälle ut och sätter sig på någon i publiken och gör sin gitarrgrej. Ljussättningen består av strålkastare och stroboskop bakom bandet riktade mot publiken. Klarade du dig igenom spelningen utan ett epilepsianfall så kan du sannolikt vara säker på att du i alla fall inte har epilepsi. Kvällens höjdpunkter är låtarna Milk Lizard, senaste singeln One of us is the killer och extranumret Come to daddy. Signeln One of us is the killer är, för att komma från The Dillinger Escape Plan en lite mer städad låt, som bitvis också är lite trallig. På radio gör den sig säkert fint men videon kan sannolikt inte visas innan Bolibompa slutat sända, då den innehåller en del gore.

Kolla gärna in klippen under bandfakta där vi kastat in ett klipp från varje band.

Skribent: Tomas Hellman (tomas.hellman@rockbladet.se)

Event: The Dillinger Escape Plan
Support: Maybeshewill, Deathcrush
Arena: Klubben Fryshuset, Stockholm
Datum: 19/10-2013
Bäst: Ljudet, kontrasten mellan banden, Inlevelsen och framträdandet hos The Dillinger Escape Plan
Sämst: Ljussättningen, fritidsgårdskänslan
Betyg: 8/10

BANDFAKTA

The Dillinger Escape Plan

Greg Puciato – sång
Ben Weinman – gitarr
Liam Wilson – bas
Billy Rymer – trummor
James Love – gitarr

VIDEON "One of us is the killer"