KONSERTRECENSION: Bring Me The Horizon – Fryshuset / Arenan – 05/12

How many of you here tonight can say that music has saved your life?”/Victor Fuentes, Pierce The Veil
Annons

Annons

Det är en alldeles särskild stämning på Arenan ikväll. Pierce The Veil öppnar upp publiken för en stor circle pit. Vi står där hand i hand och tittar på varandra som om vi delar samma tanke. Det är dags att gå all in och visa vår respekt för musiken som funnits där för oss i svåra stunder.

I förrgår spelade Bring Me The Horizon på Arenan. Ett metalcore band från Sheffield i England som provocerat mycket med sin musik, med texter som inte gör något försök på att försköna livets bergodalbana. På plats fanns Pierce the Veil och Sights and Sounds som support. Pierce The Veil är ett amerikanskt post-hardcore band som värmde upp publiken med moshpits och allsång när bandet spelade låten Caraphernelia . Stämningen var förväntansfull, folk knuffades och ramlade och säkerhetsvakterna hade redan innan BMTH-s spelning fullt upp med att dra ut folk ur den svettiga massan av hängivna fans. För det är något alldeles särskilt med Bring Me The Horizon och dess fans. Vi kommer inte bara för att dricka öl och sukta efter den löjligt snygge sångaren Oliver Sykes, nej vi kommer för att hedra musiken, musiken som har räddat liv.

Vi ansluter oss till circle piten.Två sekunder tar det innan jag snubblar på en väska på golvet som startar en seriekrock. I våra skrattattacker försöker vi ta oss upp. Min syster får en smäll på näsan vilket resulterar i näsblod. Utan att tveka är hon med i leken igen och vi tar oss fram till scenen för att ställa oss och vråla med i ”Shadow Moses” och ”Can You Feel My Heart” när BMTH tar scenen ackompanjerat av ett öronbedövande skrik från publiken. Känslorna som är förknippade med låtarna är otroligt starka och det är en stor gemenskap som uppstår i havet av fans, fans som utstrålar kärlek och respekt, men även ilska och frustration åt livets oundvikliga motgångar.

Jag står bakom min syster, bredbent, i ett försök att hålla balansen för oss båda. Jag tänker tillbaka på den otroligt häftiga spelningen som bandet gjorde på Tyrol i maj. Oliver Sykes kör verkligen en ”one man show” på scen och det är lätt att glömma bort resten av bandmedlemmarna som sköter sin del oerhört snyggt. På Tyrol fick vi komma lite närmare bandet och på så sätt blev det en mer personlig spelning än denna. Lite besviken blir jag när Oli inte hoppar av scenen eller gör något galet som att crowdsurfa i publiken. Men jag kan förstå det efter att han blivit attackerad och fått flaskor kastade på sig av fans. Oftast får man ta en hel del skit när man gör något annorlunda. Men ikväll kastas inga flaskor och ingen buar. Alla är här av samma anledning och jag kan se att bandet slappnar av och släpper loss mer och mer under spelningens gång.

Jag kan texten till varenda låt som spelas och när jag tittar mig omkring ser jag att jag inte är ensam. Mitt skosnöre går upp. Jag bryr mig inte. Jag håller på att tappa skon. Bryr mig fortfarande inte. Märker det knappt. Oliver Sykes har förmågan att trollbinda en publik och vare sig det är en ”lugnare” låt som ”And the snakes start to sing” eller hjärtskärande ”It Never Ends” så betyder varje låt något speciellt för mig som fan. Det finns några oförglömliga ögonblick under kvällens konsert. Ett är under låten ”Antivist” då publiken tillsammans pekar ”fuck you” åt hela systemet. Inte en själ står still.

”Middle fingers up, if you don`t give a fuck! I`m sick to death of swallowing, every single thing I`m fed. Middle fingers up, if you don`t give a fuck! You think you`re changing anything? Question everything!”

Kvällens extranummer blir låten ”Blessed with a curse”, definitivt kvällens höjdpunkt då alla uppmuntras till att hitta en vän och sätta sig på dennes axlar. Jag lyfter upp min syster på mina axlar. Det är hennes första metalkonsert. Hon skiner upp där hon kan se hela scenen och vi sjunger tills vi tappar luften, och lite till. Avslutningsvis är det dags för "Sleepwalking", hitlåten från bandets senaste album ”Sempiternal”. Människor flyger över mitt huvud mot scenen, för chansen att få high fiva Oli.

”I`m at the edge of the world. Where do I go from here? Do I disappear? Edge of the world. Should I sink or swim? Or simply disappear?”

KOLLA IN HELA BILDSERIEN – BMTH

SKRIBENT: Malene Aakre (malene.aakre@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: Bring Me The Horizon
ARENA: Arenan / Fryshuset / Stockholm
DATUM: 2013-12-05
BETYG: 7/10
BÄSTA LÅTEN: Blessed With A Curse
BÄSTA MINNET: När hela publiken satte sig ner samtidigt på Olis uppmaning.
SÄMSTA MINNET: Avståndet mellan publik och band