KONSERTRECENSION: Lillasyster - Sticky Fingers - 15/3

FOTO: OLOF BERGLUND / WWW.OLOFBERGLUND.COM

Detta nådens år 2014 firar Lillasyster 10 år och detta ska givetvis firas med pompa och ståt. Det klassiska Sticky Fingers är skådeplatsen, en hel hjärndöd generation är på plats och det blir väldigt snabbt tydligt att detta spektakel mycket mer kommer handla om ömsesidig kärlek än musikalisk ekvilibrism.

Annons

Killarna i Lillasyster har aldrig någonsin hävdat att deras musik är någon finsmakardito. Den behöver absolut inte kallas plump eller sluskig, men den är mer ute efter att trigga igång headbangarnerven än jazzfingerknäppen. Musik att dricka bärs och skråla till, kort sagt. Något halva Göteborg verkat uppmärksamma, då det är smetfullt på top floor redan timman innan bandet ska stå på scen. Under väntan spelas ett bildspel upp på skärmen bakum trumsetet, med olika bilder och minnen från Lillasysters tid tillsammans. Bland annat får vi se bandmedlemmarna posera tillsammans med metalgudar som… Carina Berg och Fadde Darwich.

När bandet väl äntrar manegen låter sig publikresponsen inte vänta. Martin Westerstrand verkar till en början närmast förvånad över det tryck publiken bjuder på direkt, och ju fler dängor bandet bjuder på, desto svettigare blir det på golvet.

Kanske är det just därför Westerstrand ibland inte riktigt hänger med i svängarna. Låttexter glöms bort och mellansnacket trampar minst sagt vatten. Det hela känns lite avigt till en början, inte minst då resterande bandmedlemmar sköter sig klanderfritt.

Men vad jag sedan rätt snart förstår att detta inte är en spelning som alla andra. Detta tioårsjubileum handlar för Lillasyster om att visa sin kärlek till publiken, och känslan verkar onekligen vara ömsesidig. Det morsas och det hejas, det slits upp folk på scenen, gamla medlemmar från LOK– och Rallypack-tiden får stå på scen och ibland spelas det någon låt också. Och till min relativa förvåning har kvartetten genom decenniet lyckats samla på sig en habil låtskatt nästan god för en och en halv timma live. Vad Skulle Mamma Säga, Dra Åt Helvete, Kräkas och Så Jävla Bra avverkas en efter en och bjuder på sina håll helt klart upp till dans. Publiken är fullständigt med på noterna och tar inte sällan över sången från en hes Martin Westerstrand. Stämningen är det helt klart inget fel på.

Så till slut ger jag mig, slutar bedöma musiken som sådan utan fokuserar mer på den glädje både band och fans utstrålar och det är omöjligt att inte ryckas med. Det var 16 år sedan Martin Westerstrand sprang runt på Nordstan med en kamera fasttejpad på magen och snällt frågade vem det är som står kvar, och fortfarande får svaret Sticky Fingers golv att gunga. Och när Westerstrand slutligen kastar sig ut i publikhavet och påbörjar vad som enbart kan liknas vid ett stort kramkalas och dyblöt av öl, svett och sprit ger mig en björnkram förstår jag varför så många kommit hit för att fira födelsedagsbarnet.

Ett värdigt jubileum.

KOLLA IN SAMTLIGA BILDER FRÅN KONSERTEN

SKRIBENT: Kim Boberg (kim.boberg@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Olof Berglund (olof.berglund@rockbladet.se)
KONSERT: Lillasyster
ARENA: Sticky Fingers / Top Floor / Göteborg
DATUM: 2014-03-15
BETYG: 6/10
BÄST: Dynamiken mellan band och fans var imponerande.
SÄMST: Martin Westerstrand skulle kanske skippat den där sista ölen.