SKIVRECENSION: Rival Sons – Great Western Valkyrie

Det efterlängtade albumet Great Western Valkyrie släpps den 4:e juni i Sverige, Rockbladet har fått provlyssna ordentligt. Det är bandets fjärde fullängdare och uppföljare till succén Head Down från 2012.

Annons

När jag tänker efter har jag nog alltid varit något mer för Roll än Rock i Rock 'n' Roll. Många av de band som följt med mig sedan tonåren som AC/DC, Status Quo, Creedence och Rolling Stones, har handlat mer om att rolla än att bara rocka. Kanske på grund av sina bluesinjektioner som fanns med under dessa bands tidiga karriärer. Det jag tycker är trist med mycket av den nyare rockmusiken är att det bara handlar om att spela hårt och snabbt eller så är det tillrättalagt och radioskvaligt. Ofta saknas en själ, det blir plastigt och ointressant. För att citera Bob Seger "Today's music ain't got the same soul, I like that old time rock 'n' roll". Därför är det tur att det finns band som Rival Sons, vilka bejakar rock 'n' rollens mylla i kombination med att låta nytt och fräscht. Det är ett band man inte bara börjar lyssna på, här träffas man istället rakt in i hjärtat! Jag har varit en Rival Son i ungefär ett år och när jag hörde Keep On Swinging för första gången (från förra skivan Head Down) var jag fast direkt och sedan dess har jag masskonsumerat allt de gjort.

Riktigt så snabbt fastnar dock inte deras senaste alster Great Western Valkyrie, men ju mer jag lyssnar desto mer fantastiskt blir det. Rival Sons har jämförts med Led Zeppelin och självaste Jimmy Page har nämnt de som sitt favoritband. Zeppelininfluenserna tycker jag var allra tydligast på de två första skivorna, men på Great Western Valkyrie är det mer stänk av Free, Doors och Animals och framförallt Rival Sons. Retrorock 'n' roll i allra högsta grad men samtidigt ett eget sound.

Några grymt läckra riff från Scott Holiday inleder singelsläppet Electric Man och nya basisten David Beste presenterar sig direkt med sina skönt grooviga basgångar. Det kan bli en perfekt showöppnare på den stundande turnén.

Andra spåret Good Luck doftar luftigt 60-tal i refrängen och Hollies rockigare sidor gör sig påminda.

Sedan följer plattans kanske bästa spår, Secret, där en pumpande hammondorgel och Jay Buchanans ursinniga fuzzsång får mig att vilja höja volymen till max och bara vråla rakt ut. Underbart!

Play The Fool är grym skit-under-naglarna-rock, den innehåller några korta jams som gärna får bli längre om de spelar låten live.

Good Things låter mycket Doors och jag imponeras återigen av vilka skickliga hantverkare bandet består av. De gjorde den något mer nedtonad live i fransk TV häromkvällen men jag gillar albumversionen bättre.

Mike Mileys When The Levee Breakes-trummande drar igång Open My Eyes som var en av de två låtar vi fick höra på den akustiska spelningen i skivbutiken Sound Pollution på Record Store Day. Ruggigt bra låt som pendlar så där Rival Sonskt mellan hårt/intensivt till lätt/finstämt. Den var dock om möjligt ännu bättre akustiskt där Jays pipa kom till sin rätt ytterligare en nivå. Band som klarar av att leverera med bara en röst och en akustisk gitarr har min största respekt!

Rich And The Poor flåsar Secret tätt i nacken som plattans bästa spår. Jag älskar Jays syriga ylande här och i rader som "I'm gonna show you how babies are made" och "She took his hand and showed him what bodies are for" låter han övertygande Plantkåt.

Belle Star får mig att drömma mig bort till en svunnen tid när byxorna var mer utsvängda och skjortorna blommigare, Holiday glänser med sitt psykedeliska gitarrspel.

Where I´ve Been fick vi fåtalet lyckliga som hade klämt in oss på Sound Pollution höra världspremiären av. Naket, vackert och avskalat.

Destination On Course är en magnifik avslutning på en skiva som har växt till något enormt stort. Jays sång får fullvuxna karlar som mig att nästan ta till lipen och jag har inte hört en sådan makalös röst sedan The Golden Gods heydays i början av 70-talet. Här visar han vilken fantastisk bredd han har i sitt röstregister.

Albumet var kanske en 8:a efter första lyssningen där jag jämförde mycket med mästerverket Pressure and Time. Men där den skivan var en omedelbar rocksmocka så har Great Western Valkyrie betydligt mer dynamik och experimentlusta. Det blandas friskt mellan soul, psykedelika och rhythm & blues men alltid med en brinnande rock 'n' roll nerv. Det skramlar och slamrar duktigt men är samtidigt själsligt och lidelsefullt. Hela skivan andas tidlös klassiker och frågan är om vi inte fått årets bästa skiva redan nu!

Rival Sons är förband åt Aerosmith på Tele2 Arena nu på söndag den 1/6.

SKIVFAKTA
ALBUM: Rival Sons – Great Western Valkyrie
RELEASEDATUM: 2014-06-04
BÄSTA LÅT: Secret
SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
BETYG:

LÅTLISTA
1. Eletric Man
2. Good Luck
3. Secret
4. Play The Fool
5. Good Things
6. Open My Eyes
7. Rich An The Poor
8. Belle Star
9. Where I've Been
10. Destination On Course