FESTIVAL: Bråvalla - Dag 2

Något var oroväckande positivt igår: Vädret. Det var ovanligt bra väder för att vara festival, och förbannelsen med regn och rusk dök upp trots det sena besöket…och det med råge: Samtliga medier berättar om åska, blixtar och ösregn, en man har livshotande skador av en blixt och flera är skadade. Rapparen Petter fick helt och hållet avbryta sin konsert. Dock har inte den goda festivalandan släckts – Allt rullar på som vanligt och i skrivande stund syns solen till och från.

Annons

De bästa artisterna och framförallt rockakterna låter sig dröjas inpå kvällen idag, varpå banden igår började fler olika tider. Huvudfokus inom rock för dagen kan tyckas vara de folkliga Kings Of Leon, och nattens spektakel signeras Placebo, en glamgrunge/punk-trio som heter duga. Under dagen och senare eftermiddagen får man nöja sig med medelmåtta mindre namnkunniga band så som Clutch (Svängig gubb-funk) och We Came as Romans (Tjocka riff och dubbelkagge). Inget fy skam med de heller, egentligen.

The Kooks bjöd förutom en rejäl nostalgitropp även på den lerigaste och stökigaste konserten av alla akter som inte varit åt hårdrocks/metall-hållet. Inte framhetsat av bandet själva, utan lite idioter runtom pölen i mitten framför scenen så hoppades det och knuffades ovanligt mycket för att så soft band. Stora irrationer, men också stor musikalisk njutning av ett säkert och spelsuget The Kooks som trots flera år utanför rampljuset tydligen vilat sig i form och tog publiken med storm.

Gällande det logistiska har lidande besökare kompenserats och läget stabiliserats. Betalsystemet med chip på armbandet har inneburit färre klagomål idag. Jag hann intervjua ett par besökare idag och kanske för de var unga och inte ifrågasättande, men de verkade väldigt nöjda överlag.

Jag kommer nyss från The Hives-Pelles enorma publikfrierier. Det går inte att inte bli berörd, han är formodligen en av festivalens bästa frontmän, även om det inte är mitt favoritband. Tack alla 62 000 (!?) The Hives-fans som orkat komma, sa han gång på gång. Var det verkligen så många där? Jag tittar över min rygg och på scenens stora monotorer och får till svar att ja, det kan nog mycket väl vara det. Dock har varken han eller jag några officiella siffror.

Många sprang direkt till Mando Diao som gått från högenergiskt band till begravningsmusik, och förra året visade de tydligt att de inte längre hör hemma på festivaler då alla låtar gjorda för dans och leenden är bytta mot långsamt vaggande och vemod. Det som sägs vara stort bidragande skäl till detta är bortången av Kristian Gidlund, Sugarplum Fairys trummis och god vän med Mando Diao-sångaren Gustav Norén och framförallt hans bröder som var bandkompisar med Kristian.

Solen har gått ner och det börjar bli svalt. Det är en liten paus innan You Me At Six som ska vara ett bra live-band, för att de senare ska byta av stafettpinnen till bandet de allra flesta väntar på: Kings Of Leon.

Läget har nu stabiliserats för alla skadade av ovädret och mannen med livshotande skador börjar långsamt bli bättre. Jag ser detta som symbolik för festivalen i sig: Trots motgångar vinner alltid det goda, det positiva.