FESTIVAL: Hellfest – Dag 2

Dag 2 inleder jag längst fram vid Main Stage 01. Där ska tjejerna i Lez Zeppelin köra sin Page/Plant/Jones/Bonham-tribute och jag tycker det är bra med en kvinnlig sångare så man inte jämför med The Golden God för mycket. Ljudet är riktigt lågt i början men fläskas upp under Dazed and Confused som vi serveras med klockren Page-stråke till. I och med att man aldrig kommer få se ett återförenat Led Zeppelin och mr Plant gör om Zeppelinar-klassikerna till oigenkännlighet så får jag hålla till godo med detta. Amerikanskorna kan sin Zeppelin och de gör det bra med skön rockattityd.

Nästa band jag ser är Skid Row som aldrig varit några större favoriter med de levererar över förväntan och med ett riktigt bra ljud. De gör senare på dagen en avslappnad presskonferens och svarar på alla möjliga frågor från droger och favoritlåtar. Slutkontentan är att detta är världens bästa jobb då de kan göra precis vad de vill och få betalt för det.

Buckcherry-sångaren Josh Todd slår nästan rekord i antalet tatueringar på denna festival, från håll ser det ut som om han har en tröja på sig. De agerar goda företrädare för sleazegenren som är underrepresenerad i år. Vi får en kort snutt av Big Balls som de gärna fått fortsätta på då AC/DC aldrig lär lira den live.

På väg tillbaka till presstältet hör jag intromusiken till Walking Papers konsert (som jag missade början av på Rock am Ring) och konstaterar att det är Ennio Morricone. Kompositören som inte bara är kungen av filmmusik utan numera även kungen av intromusik. Metallica, Danko Jones, Rival Sons, Walking Paper – listan fylls på…

Dagens första stonerband är Acid King och det är lite samma problem som med Electric Wizard igår, det är ok men blir lite för segdraget och sömnigt i längden. Då gillar jag Uncle Acid & the Deadbeats bra mycket bättre som blandar upp sin stoner med stämsång och bra melodier.

Efter två nätter på hotell är nu dags för det hårda tältlivet. Campingen ligger en rejäl promenad från konsertområdet och där sitter som så ofta på rockfestivaler en del människor som tycker det är roligare att festa på campingen än att springa på konserter. I och med att det är tjocksmockat vid varje scen så är det kanske lika bra att en del håller sig på campingen.

Tyvärr får vi problem med konsertfotograferingen och nekas plåta alla band som spelar på de två stora scenerna. Dessa fotosessioner är vikta till samma franska media på alla konserter vilket givetvis känns väldigt konstigt. På exempelvis Rock am Ring fick vi fota alla band utan problem.

Något senare är jag nere vid den stora scenen där världens bästa gubbrockare Status Quo slår an sin treackordsboogie med standardöppnaren Caroline. Jag har sett Quo ca 15 gånger tidigare men aldrig på en festival så det värmer hur bra mottagna de blir av den månghövdade festivalpubliken. Kul att se grabbar med Kreator-ryggplatta stå och spela luftgitarr till vilka som ibland kallats för headbangingens uppfinnare. Med rätt setlist kan de välta vilken partysugen festivalpublik som helst och med fokus på 12 bar blues så går de hem riktigt bra. Bara tjatiga covern In the army now känns fel och den kan jag alltid klara mig utan men av publikens allsång att döma så är jag nog rätt ensam om det. Legs apart, heads down – no nonsense boogie är precis vad detta handlar om!

Clutch har jag hört mycket lovord om från olika håll och nu är det dags för min konsertpremiär med dessa hillbilly-rockers. De drar alldeles för mycket folk för att spela inne i ett av tälten och det är tyvärr helt omöjligt att ta sig in för att se någonting överhuvudtaget. Så det blir till att stå några meter utanför tillsammans med ett par hundra andra och lyssna. Men det låter väldigt bra och publiken utanför verkar lika lyriska som de inne i tältet. De blir en av dagens stora höjdpunkter men nästa gång vill jag se bandet också. Då Clutch släpper en ny skiva till hösten lär vi kunna räkna med ett fortsatt intensivt turnérnande.

Deep Purple har jag lyssnat mycket på till och från men faktiskt aldrig sett live tidigare och som en konsertoskuld vill man bara ha de gamla hitsen. Och visst får vi både Strange Kind Of Woman, Smoke On The Water, Black Night och Hush men också en del nyare material samt lite för långa jamsessioner där alla ska briljera på sina respektive instrument. De är rugggigt kompetenta musiker, Gillan sjunger fortfarande bra och ljudet är kalas. Men det händer inte speciellt mycket däruppe på scenen och när Gillans lila solglasögon är det enda som sticker ut blir det lite småtrist. Dock riktigt gott att ha äntligen ha sett detta mer än klassiska band och trots dödsfallet på Jon Lord (som för övrigt ersatts med den äran av Don "Mr Crowley" Airey) lär dessa stålgubbar säkert hålla på några år till.

Då jag hittat en bra plats i höjd med mixerbordet mitt emellan scenerna behöver jag bara vrida på huvudet lite till höger för att en kvart senare få se kvällens huvudakt Aerosmith belägra scenen. Lite senare kan jag i ögonvrån även se scenbygget för Avenged Sevenfolds konsert ta form. Fantastiskt! Trots festivalspelning har Aeromsith samma imponerande scendekor som på den vanliga spelningen i Stockholm senast. Bl a en egen knivskarp monsterskärm bakom scenen. Kontrasten blir väldigt tydlig mellan giganterna Purple och Aerosmith när man ser dem så här direkt efter varande – engelsk tweedtröja mot amerikansk paljettkavaj. Måste en gång lyfta fram vilken fantastiskt frontman Steven Tyler är. Han håller igång mer på scenen än samtliga festvalbesökare gör under tre dagar tillsammans. The Demon Of Screaming is still going strong!

Rundar av Dag 2 med mitt första besök på punkscenen Warzone där svenska Millencollin spelar. Stannar till vid en dedikerad vinbar på vägen vilket måste vara unikt för en fransk rockfestival. Millencollin ger en spelning full av punkig energi och bredvid mig längt fram vid kravallstaketet ligger en man i kavaj och sover. Plötsligt mitt under konserten vaknar han till och studsar upp. Sedan varvar han att hoppa runt i publikhavet med att stå hängd över staket med en askgrå ansiktsfärg. Är det punk så är det! Grabbarna i Millencollin kommenterar en liten norsk flagga på en långsmal vimpel med: "We like that, keep it small!".