FESTIVAL: Hellfest – Dag 3

På förmiddagen den sista dagen börjar en del oroväckande mörka moln dra ihop sig. Ett engelskt par jag träffar välkomnar regnet för då känner de sig som hemma. Men det blir bara några droppar för sedan återkommer den skoningslösa solen igen och det blir om möjligt ännu mer tryckande värme än de tidigare dagarna.

Fransk-svensk-amerikanska psykedelikabandet Blues Pills med sångfågeln Elin Larsson blir mitt första val idag. Ett mycket bra val visar det sig. Elin har en underbar röst som stundtals påminner lite om Janis Joplin och detta band känns mer Woodstock 1969 än Hellfest 2014. Växlingarna mellan luftigt och vackert till riffig bluesrock gillar jag extra mycket och de verkar väldigt glada över den fina publikresponsen. Den flummiga backdropen luktar syra ända ner till oss i publiken och jag vill ha mer Blues Pills och inte Blue Pills som jag först trodde bandet hette. Hade kanske varit ett ännu mer passande namn med tanke på tidsepoken de återskapar. "You got you money in pocket and you got blackness in your soul." förkunnar Elin. Oh yes!

I The Valley har Satans Satyrs en del meck med gitarren när de ska dra igång. Man riktigt ser frustrationen i bandmedlemmarnas ögon när den korta speltiden naggas i kanten av detta haveri. När de väl kommer igång blir det tung stonerrock men då jag aldrig hört detta band tidigare blir det lite jämntjock gröt. Helt ohörda band måste ha dynamik och/eller något som sticker ut för att de ska fastna på en konsert. Det har inte Satans Satyrs tyvärr.

Jämfört med den tyska publiken på Rock am Ring är den franska publiken inte lika röjig. En fransyska jag pratar med beskriver den franska publiken som generellt sett ganska sval och avvaktande. Ungefär som svensk publik i allmänhet och Stockholmspublik i synnerhet skulle jag vijla flika in.

Dagens andra höjdpunkt blir tyska Zodiac och det slår mig hur mycket ruskigt bra oupptäckt musik det finns därute. Sångaren Nick van Delft är en lysande frontman med sin kraftfulla röst och karisma. Extra plus med en sångare där man faktiskt hör texterna vilket det varit lite si och så med på flera andra spelningar jag sett hittills. Även om texterna bara handlar om bärs, brudar och bilar a la AC/DC vill jag ändå kunna höra dem. Basisten Ruben Claro leker JPJ och växlar över till en portion blommig orgel i några av låtarna och i den avslutande Coming Home tillåts han briljera fullt ut. "Does anyone know Neil Young here? " frågar Nick. Sover Dolly Parton på rygg? Bandet gör en snygg tolkning av Den Siste Hippiens Cortez The Killer och jag lägger till Zodiac i min favoritlista över nyupptäckta band. Till hösten kommer en ny skiva att se fram emot. Mer retrorock åt folket!

Tillbringar en ett par timmar i presstältet som nu går under namnet Bastun. Den spanska journalisten bredvid ser ut som han håller på att svimma när som helst och luftkonditionering hade inte sutti helt fel. WiFi-uppkopplingen går upp och ner hela tiden vilket ger en minst sagt ojämn liverapportering på Instagram. Ibland kan man hålla på i 10 minuter för att få ut en enstaka bild i flödet men så här är det i stort sett alltid på festivaler. Jag får flashbacks till mitten av 90-talet när man tålmodigt surfade med 56k-modem och Trumpet Winsock.

Bestämmer mig för att bryta av med en dos Oi!-musik i form av The Last Resort vid den numera rejält dammiga scenen WarZone. När det röjs på som bäst yr dammet i luften och det känns som en sandstorm i Sahara. Sångaren Roi Pearce slår t o m Buckcherrys Josh Todd vad gäller antalet tatueringar på överkroppen. Det ser lite komiskt ut när denne äldre herre i jeans bröstar upp sig som självaste Bon Scott och med ett par avklippta skinnhandskar i värmen blir det ren kitsch. Framför scenen ser jag mannen i kavajen från igår studsa runt bland tuppkammar och Dr. Martens, vilken lirare! Musikaliskt känns det åtminstone friskt att bli matad med lite Johnny Rotten-accent och 1-2-3-4-ackord efter stoner/doom/psykedelika fokusen hittills idag.

Raskt vidare till kanadensiska Annihilator som trashar på vid Main Stage 02 och jag ler åt de stora kontrasterna som ges när man kryssar mellan scenerna. Men en viss frustration infinner sig då man vill se så mycket men inte hinner med.

Polska stoltheten Behemoth är det många som sett fram emot och de gör nog ingen besviken med korsbränningar, hinhålesmink och riktigt arg black/death-metal. Kul att se ett så pass extremt band spela på en av de största scenerna och samtidigt fylla ut kostymen.

Bredvid Main Stage 01 ringlar sig en lång kö till dagens signeringar av bl a Alter Bridge, Paradise Lost och just Behemoth. Signeringar och presskonferenser med banden var något jag saknade på Rock am Ring.

Soundgarden har varit förband på delar av Black Sabbaths senaste turné och blir det lite här också då The Godfathers Of Heavy Metal är nästa band på denna scen, fast senare i natt. Jag var all-in på Nirvana under grungeeran och släppte inte in vare sig Soundgarden eller Pearl Jam men Black Hole Sun har jag alltid gillat. Kollegan Fredrik Olofsson, som sett bandet tidigare, är däremot lyrisk och tycker det är en magisk spelning. Jag kan i alla fall konstatera att Chris Cornell sjunger lika bra som förr och att hela bandet känns vitala. Tyvärr gör sig fotorestrektionerna påminda igen då vi inte ens får fota med objektiv från publiken trots fotopass, mycket märkligt!

Så till mitt personliga bottennapp musikaliskt på denna festival, nämligen norska Emperor. Musiken är okej men sången är hemsk. Det låter precis som en morrande katt vilket säkert är meningen men för första gången under denna festival sätter jag mig ner på backen och börjar fippla med mobilen i stället, snark! Efter halva konserten kastar jag in handduken för att i stället fylla på med mat och dryck inför kvällens huvudakt Black Sabbath.

Tyvärr inträffar Hellfests största krock för min del då Celticpunkarna Flogging Molly spelar samtidigt på WarZone. Ett band jag tyvärr missade på Grönan på grund av resan till Hellfest men blev glad då jag såg att de skulle spela här också. Dock har någon genuint ond själ lagt schemat ikväll. Prioriterar Sabbath då det kanske inte blir någon mer chans att se dem live igen medans Flogging Molly lär hålla på ett tag till.

Black Sabbath gör samma bländande insats som på Friends Arena i vintras och Ozzys röst låter bra även här. Men jag börjar tröttna lite på hejaklacksledaren Osbournes pajastakter. Det som tidigare var charmigt blir nu mest irriterande, speciellt när han ska gala som en gök innan varje låt. Iommi och Butler kompenserar glättigheten med sin allvarliga och lite buttra framtoning. Många av riffen har hörts flera gånger under Hellfest men läromästare Iommi var givetvis först. Det är onekligen tre levande legender vi bevittnar däruppe på scenen och den fjärde (Tommy Clufetos) gör ett imponerade jobb bakom trumskinnen. Paranoid är den optimala avslutningen på en Sabbathkonsert men att bara spela det inledande riffet till Sabbath Bloody Sabbath och sedan inte fortsätta borde vara kriminellt.

Hellfest är över för den här gången och rätt sliten efter tre intensiva och glödheta dagar ansluter jag till det långa lämmeltåget som går till campingen. Merci beaucoup Clisson!