KRÖNIKA: STHLM FIELDS – Festivalpremiär med publikrekord

Inte är det kul med regn, men det hör ju till festivallivet. Så inleddes STHLM Fields för oss som var där redan vid insläppet klockan tolv. Vi hoppades nog alla att vädret skulle bättra sig men försäljarna av regnponchos utanför området hade i alla fall en bra dag. Stämningen var hög trots förseningar vid insläppen och alla hoppades och trodde på en kanonfestival.

Att ta sig till Gärdet som Sthlm Fields var förlagd till var enkelt om man åkte tunnelbana och sedan promenerade i 10-20 minuter beroende på var man klev av. Parkeringsplatser fanns det sämre av om man inte kommit riktigt tidigt och var villig att slåss med kringboende om det fåtal parkeringsplatser som finns i området. Taxi var ett annat alternativ men de flesta tycktes komma vandrande. Kön ringlade sig väldigt lång trots att det funnits tillfälle att byta biljetterna mot armband dagen innan. Förklaringen var att det började med en stor kö, oavsett om man hade armband eller inte, och som delas upp först i närheten av insläppet.

Scenerna var arrangerade så att man skulle gå fram och tillbaka över festivalområdet för att komma till rätt scen. Det öppna området mellan scenerna kantades av matvagnar där det gick att hitta allt möjligt gott, även vegetariska alternativ och laktosfria. Personligen saknade jag kanske langos som jag tycker är typiskt festivalkäk. Bajamajor var uppställda på avstånd från matvagnana. Ömsom lirades det på den något mindre Sthlm South och den riktigt stora Sthlm North som scenerna döps till, och besökarna böljade fram och tillbaka över området.
För mig som kunde se publiken uppifrån pressrummet, som för övrigt var perfekt planerat med kaffe, kakor och godis, såg det ut som lustiga stora myror som myllrade. Personalen på plats på festivalen var jättetrevlig och hjälpsam, viket jag verkligen vill tacka dem för, eftersom informationen till oss som var där som press inte varit den bästa.

Det är ju alltid kul med festivaler och det var spännande att få se vad vi hade att förvänta oss av Sthlm Fields, som ju gick av stapeln för första gången. Med Live Nation som arrangörer och band som Spiders, Cult Of Luna, Danzig, Mastodon, Slayer. Ghost, Gojira och inte minst dragplåstret Metallica hade i alla fall jag höga förväntningar.
Spelschemat fungerade väldigt bra och ljudet var verkligen suveränt. Tack vare placeringen av scenerna påverkades de som lirade på den ena scenen inte av soundcheck och ommöbleringar på den andra.
Spiders, som invigde hela festivalen och scen South hade en sparsam men ändå rätt entusiastisk publik. Fransmännen i Gojira, som invigde Scen North, hoppas jag verkligen på att få se mer av i Sverige. Gojira är ett band med riktigt hög klass och som hade en desto större publik än Spiders en stund tidigare, trots att det fortfarande var tidigt på dagen. De levererade riktigt bra vilket också märktes på publiken. En av de klara favoriterna på hela festivalen för mig personligen.
Över till South igen för Cult Of Luna som tyvärr inte fick med sig hela publiken och sedan åter till North för att se och uppleva Ghost.
Ghost levererade som vanligt med sin mystik och musik och återigen märktes det på publiken att det var ett högklassigt band som stod på scenen. Mastodon var nästa band att lira på South. Mastodon är ju ett band som har en skön avslappnad stil och uppenbart var det många som gillade att de fanns på plats. Över till North igen och Slayer som det inte finns mer att säga om än att Slayer alltid levererar. Som kvällens sista band på South såg vi Danzig som tyvärr tappade en del publik eftersom många drogs till öltälten, gick för att äta lite eller stannade vid North för att få en bra plats till Metallicas gig.

Vädret blev i alla fall lite bättre vartefter dagen led, men då var alla redan kalla och fuktiga och kanske var det just det som gjorde att öltälten blev överfulla. Från södra öltälten och VIP-området kunde man se scen South och den scenens bildskärmar riktigt bra, scen North kunde man följa på bildskärmarna och tvärtom om man var vid öltälten belägna mer mot Northscenen. Det var kanske också en faktor till varför folk tycktes sitta kvar där istället för att stå framför scenerna som kändes lite väl folktomma ibland. Inte så att det var lite folk där, men det satt nog ibland nog lika många i öltälten som det var framför scenerna när en del band lirade. Besökarna spände över alla åldersgrupper vilket visade på att hårdrock och metal är åldersöverskridande, men det visste vi väl alla redan?
Stämningen var på festivalen var väldigt bra och blev allt bättre vartefter det drog mot kväll och huvudakten Metallica som givetvis skulle spela på Sthlm North. Att det var många besökare stod helt klart redan vid 18-tiden då köerna till bajamajorna var alldeles för långa och alldeles för skitiga utan toalettpapper. Vilka reaktioner det utlöste att köa i 30 minuter för att komma in och kissa kan ni ju säkert själva tänka er. Matköerna var om möjligt ännu längre och det kändes inte helt ok att missa banden för att köa i närmare en timme för att få mat. En matvagn fick dessutom slut på mat och det väckte givetvis stor irritation hos dem som stått i kön i 20 minuter och som istället för mat fick ställa sig i en ny kö och börja om från början. Papperskorgar var tyvärr en bristvara och likaså städare, för faktum är ju att festivalbesökare ofta blir grisigare framåt kvällen när promillehalten börjar gå uppåt.

När Metallica skulle börja lira var de ingen tvekan längre , om det nu hade varit det innan: Succé för Sthlm Fields!
Stämningen var 100% på topp hos hela publiken som sjöng med, eller till och med sjöng i stället för James Hetfield. Metallica ”By Request”, att låta fansen bli delaktiga, är ett genidrag. Likaså att låta fans presentera tre låtar under giget. Stämningen och atmosfären kan omöjligt bli bättre än så här.
Ljusshowen var läcker, kanske speciellt till One och som fick publiken att vråla vilt, i övrigt var det som vanligt på Metallicas konserter med rätt raka rör och en del skämt, men utan en massa rysch och pysch på scenen eller utstyrslar. Det enda negativa med Metallicas gig var inte Metallica, utan det var scenens och bildskärmarnas placering som inte var de bästa. Om man inte stod längst fram eller väldigt långt bak kunde man inte ens se bildskärmarna och som alla vet vill man ju stå där mitt i det kollektiva upplevandet som en konsert är och inte ensam där långt bakom alla andra någonstans. Vid högtalarmasterna räckte det inte med att vara av dryg medellängd för att se varken scenen eller skärmarna på ett tillfredställande sätt, så att placera scenen bättre och bildskärmarna högre borde prioriteras mer till kommande år. Jag som själv bara är 165 cm kunde se den absolut översta delen på scenen och inget av bildskärmarna därifrån. Ändå tror jag inte att någon gick därifrån speciellt missbelåten. Lika lyckliga som fansen i alla fall var, lika avspända verkade Metallica vara. 

Sammanfattningsvis tycker jag att Sthlm Fields var ett mycket lyckat arrangemang med bra band och ett mäktigt Metallica, men hade det varit ett sämre band än Metallica som varit huvudnummer så hade jag nog inte varit lika positivt inställd. Live Nation har en del att fila på till nästa år för att det ska bli ett arrangemang att se tillbaka på med 100% tillfredställelse enligt både mig och flera av de festivalbesökare jag pratade med.

Med lysande siffror och publikrekord i Sverige på 51 863 besökare behövs i framtiden kanske ett större och framförallt med bättre logistik på området, mer bajamajor, mer personal och fler matvagnar.
Vill jag att det blir fler Sthlm Fields? Ja!
Längtar jag redan? Jajamensan, fattas bara annat!'

SKRIBENT: Christina Grönlund (christina.gronlund@rockbladet.se)

Kolla in bilder och andra artiklar på STHLM FIELDS 2014 egna sida på Rockbladet.se.