KRÖNIKA: Den bästa line-up rockvärlden skådat!

Hellfest i Clisson, som arrangerades för nionde året i rad, har levererat en annorlunda midsommarhelg för oss svenskar som var där. I stället för att lyssna till käcka dragspelstoner och dansa runt en fallossymbol så manglades vi av distade gitarrer och sprang runt i circle pits.

Clisson på den franska västkusten är en liten håla med cirka 7000 invånare och ligger ungefär 4 mil från Nantes som är närmaste större stad. De få hotell och bed & breakfast som erbjuds i Clisson är uppbokade sedan förra årets festival så vill man inte pendla till och från Nantes varje dag så är det tält på campingen som gäller. Rockbladet gör en kombo och bor de första två nätterna på hotell och de två sista i tält. Campingen och uthämtningen av både festivalpass och prespass öppnar på torsdagen, en dag innan själva festivalen. Då första bandet börjar spela redan kl 10.30 på fredagen gör många klokt i att ordna med incheckningen dagen innan.

Det visar sig vara knöligt att ta sig från Clisson till Nantes sent på natten då sista tåget redan går kl 20.00. Då är taxi för 90 EURO det enda alternativet om man vill ha rena, vita lakan i stället för hårt, fuktigt liggunderlag. Hutlöst pris givetvis men jag har tur första kvällen då jag delar taxi med Spotifys franske marknadschef som när han hör att jag är från Sverige bjuder på resan. Kul att få höra lite om Spotifys satsning på den franska marknaden där man framförallt konkurrerar med några inhemska streamingtjänster. En utmaning de brottas med att särskilja artister som heter samma sak från varandra. En efterfrågad funktion av många och jag skulle gärna slippa technoelände i spellistan när jag spisar låtar med nya favoritrockarna Zodiac.

På hotellet träffar jag fyra engelsmän som åker egen bil till och från Hellfest. Har man bara någon som vill köra så är detta en optimal lösning transportmässigt. Väl framme i Clisson parkerar vi cirka 1 km från festivalområdet och inpasseringen flyter på finfint. Då jag veckan innan varit på Rock am Ring, som måste vara världens bäst organiserade festival, är jag väldigt nyfiken på hur de franska arrangörerna kan matcha de tyska dito.

Mat och drycks säljs som på de flesta andra festivaler på olika ställen vilket då alltid innebär två köer. Maten köper man för cash eller kort medan drickan handlas för polletter som är värda 1 EURO styck. Ett bra sätt att få bort kort och kontanthanteringen vilket gör att det går väldigt snabbt och smidigt at köpa sin dryck trots att det ibland är lite köer. Tyvärr har man inte applicerat samma tänk på mat och merchandise så här måste man ändå använda betalkort eller kontanter. På grund av detta tar det lite längre tid att få maten men det är inte i närheten av de väntetider som är på svenska festivaler som exempelvis Sthlm Fields. Precis som på Rock am Ring har man lyckats dimensionera utbudet efter antalet besökare vilket borde vara enkelt på i stort sett alla festivaler då det nästan enbart är förköpsbiljetter. Rena dumstrutsbeteenden som att endast få dricka öl i dedikerade öltält existerar inte på utländska festivaler. Endast ett svenskt storebrorsbeteende kan komma på något så korkat. På Sthlm Fields stängde man till och med öltältet en stund för att man tyckte folk blev för fulla. Inte så konstigt då man tvingas svepa rusdryckerna i stället för att dricka dem i lugn och ro under tiden man tittar på en konsert.

Överlag är toleransen mot fylla på en helt annan nivå i både Frankrike och Tyskland jämfört med i Sverige. Det ligger festivalbesökare och sover ruset av sig en stund både här och där men vakterna låter dem vara. Så länge ingen bråkar är det helt ok att supa till och röja loss ordentligt. Några bråk ser vi inte någonstans och det råder en skön och avslappnad stämning i största allmänhet. Vakter och personal har ett vänligt och hjälpsamt bemötande till skillnad mot det svenska arroganta "Hur-var-det-här-då?"-beteende vi ser alldeles för mycket av på svenska festivaler och krogar.

De två största scenerna Main Stage 01 och Main Stage 02 står bredvid varandra och tar man plats mitt emellan dem så kan man med lätthet följa de stora akterna som spelar genom att bara vrida lite på huvudet. Scenerna The Altar och The Temple ryms mitt emot varandra inne i ett stort tält och här liras nästan uteslutande black metal och death metal. Ett lika stor tält fast med bara en scen går under namnet The Valley och fokuserar på stilarna stoner och doom. Slutligen har vi den sjätte scenen WarZone som ligger en bra bit från de andra där det mestadels liras punk. Jag gillar det här upplägget med att samla en eller par stilar på samma scen och är man nischad på exemepelvis black metal så behöver man knappt missa några akter då krockarna nästan är obefintliga. Men är man mer bred i sin musiksmak som jag själv så är det alldeles för mycket med sex scener och över 150 band på 3 dagar! Precis som jag befarade innan festivalen så blir jag rätt stressad av det helt sjuka utbudet av akter jag vill se. Ibland fladdrar jag runt något ofokuserad mellan scenerna och ser endast några låtar med varje artist för att hinna med någonting annat. Då är det på sätt och vis bättre med blandmusikfestivaler som Bråvalla och Rock am Ring där man hinner med mat, dryck och mingel i lugn och ro under tiden de mest ointressanta elekto/dans-akterna spelar.

Underlaget på området är jord vilket blir till ett gulaktigt damm på grund av den varma och torra väderleken. Undrar först varför så många festivalbesökare går runt med rånarluvor över ansiktet men när dammet yr som värst så känns det helt rätt. Förmodligen är mina lungor lika gula som kläderna efter 3 dagar på Hellfest. Jag misstänker att det blivit geggamojja av underlaget om det istället varit ösregn. Detta är en svårare nöt att knäcka då det inte känns rimligt att lägga trall eller grus över hela området. På Rock am Ring var det dukat bord i form av asfalt då den festivalen hålls på en racingbana.

Press- och VIP-området är som på flera andra festivaler hopslaget där barer, matställen och bisarra uppträdanden samsas med pressytor. Pressrummet har ett 20-tal gemensamma datorer uppkopplade för utlåning samt att du givetvis kan koppla upp din egen utrustning till ett WiFi. Presskonferenserna hålls i ett intilliggande rum med podium där bl a Deep Purple, Skid Row, Rob Zombie och Extreme svarar på frågor till den samlade pressen. Förutom att det trådlösa nätverket, som alltid på festivaler, går upp och ner så har jag mest positiva erfarenheter av pressytorna. Däremot är det helt obegripligt hur vi som utländsk media med fotopass inte får fota några av de stora akterna som spelar på Main Stage 01 och 02, dessa är alltid vikta för samma franska media?! Vi har inte fått någon info om detta innan utan det blir en otrevlig överraskning på plats i Clisson. Riktigt dåligt! Detta har inte varit något problem på någon annan stor utländsk festival som Wacken och Rock am Ring.

Campingen är som campingar är mest på festivaler, det vill säga en grisig misär. Det är långa köer till toaletter och duschar men mindre köer till tvättställ och frukost. Campingen ligger en rejäl promenad från festivalområdet och det tar säkert 30 minuter att ta sig från tältet till scenerna. Jag får rejäla flashbacks från min första stora festival som var Roskilde 1997. Lika mycket som jag avskydde tältandet då gör jag även idag, det är inte bara åldern som tagit ut sin rätt. Jag älskar att gå på Rockfestivaler men avskyr festivalliv och det är ju en ekvation som inte alltid går ihop.

Utbudet av Hellfest-merchandise är brett och det finns en mängd olika t-shirts, linnen, ryggsäckar, kepsar, jackor etc. och det är riktigt populärt. Allt går åt som nubben på midsommar och sista dagen är det mesta helt slutsålt. Har fått tipset att handla merchandise första dagen så jag får med mig en stilig Hellfest-tischa med samtliga artister ryggen. Bandmerch säljs under den dagen det aktuella bandet lirar men har inte alls samma åtgång.

Sammanfattningsvis är Hellfest en lyckad festival med den absolut grymmaste line-up världen skådat någonsin. Det enda som kan toppa är om Springsteen, AC/DC och Metallica headlinade nästa år. Dock lider festivalen lite av växtvärk då flera av scenerna inte klarar av det massiva intresset som finns för exempelvis Iron Maiden på Main Stage 01 och Clutch på The Valley. Då är det så knökat så det inte ens går att få en skymt att vare sig skärmar eller scen. Vill man växa ytterligare måste man strukturera om eller flytta. Au revoir Hellfest!

Mina högst personliga favoriter under Hellfest (utan inbördes ordning):

Dag 1

Kadavar – En tysk rock 'n' roll smocka av de coolaste skäggen den här sidan ZZ Top. Fanboy – CHECK!

Royal Thunder – Miny Parzonz stonergäng svänger grymt och sångerskan själv imponerar med såväl grym pipa som halstatuering.

Iron Maiden – Trots att jag knappt såg något så var det en upplevelse att stå mitt bland överladdade fransoser som tokröjde till de engelska giganterna.

Dag 2

Status Quo – Obestridda kungar i en genre som de gjort till sin egen. Som Metal Hammer skrev "Har du någonsin sett 50.000 människor spela luftgitarr? Det har vi!"

Clutch – Trots att jag står utanför tältet och endast ser glimtar av det som händer på scenen så rycks jag med i det charmiga redneckskramlet och den minsta sagt entusiastiska publiken.

Aerosmith – Mycket är den helt makalöse Steven "Demon of screaming" Tylers förtjänst men denna hallickrock är stor underhållning med riktigt bra ljud.

Dag 3

Blues Pills – Avdelningen nya, trevliga bekanstskaper börjar blir trång nu. Mer batiktröja och blommor i håret än så här blir det inte.

Zodiac – Vass retrorock med känsla, inlevelse och kraftfull sång. Vill se mer av dessa nya favoriter väldigt snart!

Black Sabbath – Inte ens göken Ozzys pajastakter kan sabba denna magnifika lektion i heavy metal som vi sent ska glömma.