KRÖNIKA: Helge å Festival – Sveriges mysigaste festival

En av sommarens sista festivaler, Helge å Festival, arrangeras varje sensommar i Knislinge, strax utanför Kristianstad i Skåne! Festivalen försökte i år att marknadsföra sig själva till en bred familjebaserad målgrupp, man brukar hålla sig till några tusental besökare på totalt på 3 festivaldagar. Men merparten av banden som var inbokade i år, med några få undantag, landande ändå inom ramen för rock och hårdrock. I år hade man lyckats att boka så vitt skilda akter som t.ex. Magnum, Di Leva, Skitarg, Joddla med Siv, Graveyard, Sebjak och Mustasch!

Annons

De två huvudscenerna var placerade strax bredvid varandra och festivalområdet är inte överdrivet stort. Merchförsäljarna fick hålla sig i anslutning till publikplanen och de få försäljarna av mat som fanns, fick ett lite lugnare område att hålla sina gäster i och det är alltid uppskattat. I år hade festivalen även satsat på ett uppblåsbart danstält där det var tänkt att DJ:s och trubadurer skulle uppträda.

Vi kom till festivalen på fredagen lagom till att tjejbandet Heavy Tiger skulle börja spela! Än så länge var det bara ett hundratal i publiken på plats, men stämningen var dock god!! Det lät faktiskt riktigt bra om tjejerna och gitarristen hade en grym utstrålning och karisma, trummisen och gitarristen turades om att sköta leadsången. De hade jobbat fram en cool samhörighet på scenen och hade snygga samstämmiga scenkläder, bandet framförde även en grym version av Zepplins ”Livin lovin” och sämre förebilder kan man ju ha som rockband!

Strax därefter spelade Siktarg på stora scenen, ett klassiskt intro av bandet Heart skrålade ut från PA systemet och man drog genast på smilbanden. Ut på scen studsade ett glatt gäng musiker med corpspaint, penisattrapper och diverse omaka scenkläder. Det var humor och överdrivet så det förslog. Men jag gillade det, för det fanns en cool teatralisk distans till det hela!

Musiken var mest stenhård och ibland cirkusteatralisk och till det var det mest growlsång från de bägge leadsångarna. Men ibland hörde jag faktiskt även medryckande sångmelodier. Skitarg gjorde tappra försök att chocka och vara kontroversiella, men rockpubliken är idag ganska svårflörtade och luttrade när det kommer till sådant. Det kan därför vara svårt att få det att gå hem. Det är dessutom definitivt inget jag skulle lyssna på i stereon, för låtarna är på tok för svårlyssnade för min smak. Men det verkade faktiskt funka här på landsbygden i Knislinge i alla fall!

Den klänning försedda numera kultikonen Tomas Di Leva äntrade stora scenen och spred sitt kärleksbudskap med stor inlevelse och glädje! Den alltmer tilltagande publikskaran verkade nu vara med på noterna, klappade och sjöng glatt med i låtarna. Man kan inte säga annat än att Tomas Di Leva är en väldigt speciell artist, men på ett positivt och skönt sätt!

Kärleksbudskapet han förmedlade gjorde verkligen publiken på gott humör och det funkade definitivt på den lite salongsberusade publiken idag. Di Leva kastade ut en massa sköna citat som t.ex. ”Det finns ingenstans i universum dit jag inte kan nå” Jag ser nog att ni är superhjältar allihopa… ni har bara klätt ut er till människor”. Detta gjorde att man blev på ett förträffligt gott festivalhumör!! Rockpublik brukar generellt sett ha ett ganska öppet sinne och det var nog därför detta funkade så bra idag på Helge Å Festival. Eller det kanske sonika bara var så att Thomas Di Leva är en stor kultfigur som har låtar där igenkänningsfaktorn är hög ??

Bombus blåste kort därefter igång på stora scen. Här handlade det om tung, hård, aggressiv punkig och uppkäftig heavy metal. Jag fick lite vibbar av Black Lable Society när jag hörde detta. Det lät rutinerat, kaxigt och osade trång, svettig och rökig rockklubb. Men låtmaterialet var tyvärr jämntjockt och odynamiskt och det stack aldrig ut riktigt.

Kort därefter var det dags för Graveyard att äntra stora scenen. De har ett spännande och kultigt concept, det svängde så in i pipsvängen och var 70 tals retro så det förslog. Gitarrerna var nästan helt fria från dist, jag fick vibbar av folkmusik och svensk 70-talsprogg. Men det blev tyvärr lite enträget och monotont i längden. Det var inte mycket variation i låtmaterialet och man tröttnade ganska snabbt på konceptet!

Helge å Festival är en av få festivaler i Sverige där publiken får ta med sig alkohol in på festivalområdet. Nivån på fyllan har tyvärr varit därefter, i alla fall de 3 tidigare åren jag har besökt festivalen. Men idag verkar det vara ganska städat och ordningsamt. Tyvärr uteblev den stora publiktillströmningen, regnet öste ner och det bidrog till att publiken förblev relativ. Festivalkonkurrensen är stenhård om den lilla festivalpubliken Sverige kan erbjuda. Det var väl heller i ärlighetens namn, inte så överdrivet med exklusiva affischnamn på Helge å Festivalen i år.

Kvällens intensiva regnande medförde tyvärr även att DJ och trubadurtältet kollapsade och artisterna som skulle uppträda för resten av festivalen fick således tyvärr ställa in. En sammanfattning av fredagen var, att trots en hel del skitbra liveakter, uteblev tyvärr den stora publiktillströmningen. Det alltmer intensifierade regnandet, lade tyvärr en blöt sordin stämd i moll för den kvällens konsertupplevelser.

Lördag

Endast ett 50 tal i publiken var på plats framför The Royal Concept denna molniga och lite kylslagna lördag. Regnet hängde även denna dag i luften! Trumpodiet var placerat längst till höger på scen, viket var snyggt och gav en intressant dynamik i bandets scenframträdande. The Royal Concept lirade lättsmält rockig pop och det gick faktiskt hem hos det fåtalet i publiken som hade vågat sig hit!

Robert Perssons Humbucker drog igång kort därefter med Robert Persson i centrum på sång och gitarr. Han är en av medlemmarna i Imperial State Electric. Det första som slog mig var hur likt både Imperial State Electric och Hellacopters sången faktiskt lät. Musiken lät också slående likt ovanstående band! Här handlar om halv distade gitarrer och lättsmält Stones influerad basic rock'n'roll. Bitvis var det jävligt bra och Robert lirade riktigt snygga och melodiska gitarrlicks! Det blev förvånansvärt bra när han brände iväg en gammal kultig Reo Speedwagon cover! Bandet höll högt tempo och det var rock'n'roll så det förslog. Jag hade i ärlighetens namn hellre sett detta band inne på en trång och svettig rockklubb, än som denna dag, på en råkall och lite publikfattig festival!

Warner Drive från Carlifornien blåste igång kort därefter på stora scenen, det osade uppkäftighet och punkattityd till deras enkla och lättsmälta rock'n'roll. Jag fick vibbar till Social Distortion, Nofx och Bad Religion. Det var skitigt och lät rutinerat, de lirade bl.a en cool punkversion av Cat Stevens Wild World. Den låten kanske är mer känd i Mr. Bigs balladversion, men Warner Drive gjorde den tuffare och i en helt ny ösigare version och det riktigt bra. Vid detta tillfälle verkade det faktiskt som publiken strömmade till något här på Helge å Festival. Det blev hög stämning och röj i publiken framför scenen! Det är faktiskt 3 året i rad som Warner Drive lirar här på festivalen. det faktum talar väl sitt tydliga språk om att detta efterlängtade och önskade band gick hem hos Helge å publiken även denna gång.

Sen var det dags för Sparzanza att dra igång sin tuffa och tunga hårdrock med sköna sång melodier. deras nedstämda stränginstrument medförde att de fick till ett grymt mäktigt och maffigt sound. Ljudet på festivalen var numera högt och faktiskt väldigt bra, för stunden i alla fall. Sparzanza verkar vara en väloljad livemaskin och det såg väldigt rutinerat och proffsigt ut! Tycker att de låter lite likt ett annat svenskt metal band ibland, men jag gillade det faktiskt ändå. Tyvärr hade det alltmer tilltagande regnet gjort sitt bästa, för att även denna dag, lägga en sordin stämd i moll på dagens festival upplevelser. Det var tyvärr enbart några hundra hugade publiken kvar, trots att Sparzanza lät skitbra!

Mustasch har fått den stora äran att avsluta Helge å festivalen! Nu hade tyvärr regnet sett till att göra det lite bistert och publikleden hade numera tunnats ut rejält. Fast det verkade ändå som festivalpubliken hade gått man ur huse för att se Mustasch. Jag tycker att tillhör det absoluta toppskiktet av liveband i Sverige! De har faktiskt under åren byggt upp en gedigen setlist av skitbra låtar, tyckte väl att den senaste plattan inte riktigt höll det tidigare inarbetade höga måttet men live funkar det förvånansvärt bra här. Publiken var med på noterna och verkade ha hört låtarna och nu hade faktiskt även det intensiva regnandet upphört!

Mustschklassiken Black City låter fruktansvärt bra denna kväll och Ralf gör sitt bästa för att underhålla och elda upp publiken, han är en stor underhållare och levererar alltid underbara one liners i mellansnacket. Ralf gör ett humoristiskt försök att prata lite skånska genom att bräka lite i mellansnacket och han får genast gensvar tillbaka från publiken. Denna form av humor och självdistans är underbar och det går alltid hem. Även Down In Black, Double Nature och Bring Me Everyone låter fruktansvärt bra denna kväll. Det är faktiskt oerhört vitalt och det bästa liveframträdande jag sett Mustasch göra på väldigt länge! Mustasch är idag en väloljad livemaskin och den rutinerad proffsighet på scen är slående! Kraften och tyngden i låtarna gjorde att man blir på ett särdeles gott humör trots att man var blöt och lite festivalsliten så här dags på natten. Mustasch går ut och bugar och tackar för sig till tonerna av Starships gamla 80-tals slagdänga ”We build this city” Det blir fantastiskt roligt när Ralf går ut och mimar och dirigerar publiken. Ingen publikbesökare vågar annat än att bara sjunga med i den tidlösa hiten. Det blev en fantastisk bra och minnesvärd avslutning på Helge å Festival!

Helge å festivalen hade genremässigt marknadsfört sig som en bred familjefestival, även om de flesta banden i år hade landat någonstans i spektrumet utav hårdrock. I år har festivalen fått konkurrens av flertalet andra närliggande evenemang, och statsfestivaler som lockat den mesta av familjemålgruppen. Dessutom har den dystra väderleken bidragit till att den stora publikmassan i år tyvärr hade uteblivit.

Många upplever det som mindre roligt att befinna sig på rockfestival när regnet öser ner i backen. Detta gäller nog många festivalbesökare oavsett arrangemang och vilka band som spelar. Sen finns det ju givetvis alltid rutinerade festival rävar och musikentusiaster som skiter blankt i väder och vind utan plockar bara upp sitt medhavda regnställ som ingenting hade hänt. Jag har besökt festivalen under några år tidigare och det har alltid varit en trevlig tillställning med bra liveakter inom hårdrocksgebitet som har rundat av festivalsommaren på ett kul sätt. Men i år bidrog regnet och den något mindre exklusiva lineupen till, att det inte riktigt blev lika gemytligt som det var tänkt från början.

Jag tror att festivalen tills nästa år borde satsa mer på att marknadsföra sig som en renodlad rockfestival, och tilltala den lite bredare rockpubliken. Festivalen måste även försöka att hitta sin köpstarka målgrupp och boka in lite exklusiva affisch namn utöver de stora svenska livebanden som alltid funkar. Hellre en hög kvalité än en stor kvantitet tror jag starkt på. De flesta orkar ändå i slutändan inte se mer än ett par band om dagen. Sedan handlar det givetvis om timeing och att pricka in rätt tid på sommaren utan för mycket konkurrens i krokarna och locka fler festivalgäster. Festivalen skulle t.ex. förslagsvis kunna göra ett samarbete med någon större festival i närheten, för att sedan kunna använda sig av deras starka varumärke till marknadsföringen.

Sammanfattningsvis var blev det en lite blöt festival, men med en hel del grymma liveakter. Tyvärr uteblev men den stora publikmassan i år på grund av nämnda orsaker. Vi får hoppas att festivalen kan resa sig till ett annat år, för det är en trevlig avrundning på festivalsommaren.

KOLLA IN HELA BILDSERIEN