SKIVRECENSION: Linkin Park – The Hunting Party

Ett album som gör uppror mot tidigare utgåvors slipade audiofilproduktioner i kombination med ilska och oväsen.

Annons

Minns ni också första gången ni hörde One Step Closer? De flesta förälskade sig direkt, så även jag. Det var den fascinerande kombinationen mellan growl och rap som gjorde att jag blev fast vid Linkin Parks debutplatta Hybrid Theory, samma scenario upprepades när Meteora släpptes tre år senare. Sedan tog det några år innan Linkin Park släppte sin fjärde platta A Thousand Suns. Då hade folk redan hoppat på nästa våg, då det nya soundet inte passade längre. Men det kom en andra tillströmning, den bredare massan.

Den 13 juni släppte de sin sjätte fulländare och behöver de ingen vidare presentation. De är en av vår tids största band och killarna vet om det. De har avskaffat electrobeaten, uteslutit Rick Rubin och hyrt in kollegor från bl.a System Of A Down och Rage Against The Machine för att bidra med kreativitet.

Brad Delson har liknat The Hunting Party vid en prequel till ”Hybrid Theory” – ett halvhjärtat försök till att återvinna publikens förtroende efter de svalt mottagna föregångarna. Den som förväntar sig ”Hybrid Theory” eller ”Meteora” i en ny tappning har emellertid anledning till viss vaksamhet. Jämfört med nämnda plattor är bandets nyutgivna album udda, inte lika direkt och refrängstarkt. Demosoundet bidrar med känslan av spontanitet och en ostrukturerad helhet, men det slutar ju inte där tyvärr. Hur det än låter kommer det alltid ned till de individuella spåren, låtarna. Det är otroligt lite som är minnesvärt, texterna är genuina och oerhört lätta att relatera till. Skönt att absorbera till alltför hög volym, men när väl resten av världen släppts in igen är Linkin Parks senaste verk som spårlöst försvunnet. Det finns för stunden – sedan upphör dess existens.

SKRIBENT: Joanna Hemmingsson (joanna.hemmingsson@rockbladet.se)
RECENSION: The Hunting Party / Linkin Park
RELEASEDATUM: 2014-06-13
BÄSTA LÅT: Until It's Gone

BETYG: