En kväll i nostalgins tecken.
Det är 20-års jubileum med tillhörande europaturné av den klassiska death metal-skivan ”Covenant”, som visserligen släpptes för 21 år sedan men vem räknar? Morbid Angel har ett väldigt späckat schema, på 44 dagar gör de sammanlagt 36 spelningar. Hade det varit något annat band så hade tröttheten börjat märkas, Malmöspelningen är nämligen det 34:e giget, men inte med det klassiska Tampa, Florida-baserade bandet.
Utan några krusiduller kliver de upp på scenen och river av en brutal och förvånansvärt svängig version av ”Rapture”. Vi bjuds på hela Covenant albumet, låt efter låt. Materialet låter förvånansvärt fräsch live, trots att det har mer än 20 år på nacken men det är inte förrän i låten ”Where The Slime Live” från albumet ”Domination” som det lossnar ordentligt och alla bitarna faller på plats. David Vincent, sång och bas, är sitt vanliga karismatiska jag och precis som Gene Simmons (KISS) verkar han bara bli bättre med åren. Hans röst låter ännu bättre än i deras fornstora dagar. Ljusskygga Trey Azagthoth, står mestadels gömd under sitt hår och utan en spotlight, han låter istället gitarren stå i rampljuset. Den ylar, skriker och ibland undrar man om inte mörka makter står för musiken och de blixtsnabba solona.
Imponerar mest gör ändå Tim Yeung på trummorna, att hålla ihop denna best som är Morbid Angel är ingen lätt uppgift och han lyckas med att showa mellan vansinniga fills och dubbeltrampande. Konserten avslutas ganska abrupt med ”Fall From Grace” från albumet ”Blessed Are The Sick”, de klockar in på just under 1 timme och 20 minuter och det är inte bara jag som gärna hade sett lite extranummer. Detta till trots visar Morbid Angel att de fortfarande är att räkna med. Det har varit en kväll i nostalgins tecken men jag hade gärna sett att de spelade fler låtar från det senaste albumet ”Illud Divinum Insanus” än bara ”Existo Vulgoré”, för de har i min blygsamma uppfattning mycket mer att ge.
SE HELA BILDSERIEN MED Morbid Angel
Fotograf / Skribent: Fredrik Olofsson (fredrik.olofsson@rockbladet.se)
Bäst: Allting är inrepat, tight och som en väloljad maskin efter mycket turnerande. Scenbygget är något av det snyggaste jag har sett på intima KB.
Sämst: Bristen på spontanitet.
Fråga: Tror David Vincent verkligen att det finns isbjörnar i Sverige? ”Dear foes and Polarbears…”
Betyg:
- En väldigt Svensk Hellfest 2015. Krönika dag 3 - 2015-06-27
- En väldigt Svensk Hellfest 2015. Krönika dag 2. - 2015-06-27
- En väldigt Svensk Hellfest 2015! - 2015-06-26
