Psykedeliska lyckopiller från Blues Pills

Örebrobaserade Blues Pills gjorde i söndags sin första headlinespelning i Stockholm någonsin. Rockbladets utsända premiärbesökte Kägelbanan som visade sig sitta lika rätt för bandet som ett par gummistövlar gör på en svensk rockfestival.

Annons

Hade jag fått göra en enda musikalisk resa med en tidsmaskin så hade destinationen definitivt blivit Woodstockfestivalen 1969. Tänk att ha legat där i gräset bland 500.000 hippies och avnjutit rockhistoria i form av Creedence, Jimi Hendrix, Joe Cocker, The Who, Janis Joplin med många flera samt fått några famnar peace, love & understanding.

Nu är Blues Pills ingen tidsmaskin men de ger oss en bra uppfattning om hur det lät och såg ut den där augustihelgen utanför Bethel, New York. Frisyrer, kläder, skivomslag och musik osar så mycket summer of ´69 som det går utan att bli kitsch och jag slukar hungrigt i mig rubbet. Skivomslagen har gjorts av Marjke Koger-Dunham som bland annat designade kläder till självaste The Beatles och Cream. Tillsammans med Mastodons Once More 'Round The Sun är LP:n Blues Pills det snyggaste konvolut jag sett på år och dag. Givetvis sitter det inramat på väggen.

Musikaliskt utsåg jag Blues Pills utmärkta debut till förra årets näst bästa album i Rockbladets årskrönika. Live blir det ännu vassare där låtarna utsmyckas med längre psykedeliska utflykter. Den amerikanske basisten Zack Anderson har ett fräsigt groove och fyller ut rytmkostymen föredömligt tillsammans med relativt nye gnällbältestrummisen André Kvarnström. Franske pojkspolingen Dorian Sorriaux gnider själfulla bluesriff som om han gjort det längre än de 18 år han existerat och jag vill så gärna sväva iväg på de där rökiga molnen som lyfter från hans gitarrhals. Och så det späda kraftpaketet Elin Larsson längst fram som fängslar oss med sin karisma och uttrycksfulla röst. På första EP:n Bliss sjöng hon mer raspigt och påminde då mest om Joplin för att numera luta mer åt en kraftfull Grace Lick.

Sju av tio låtar från debutalbumet blandas med några EP-spår och en klädsam cover på Tony Joe White's Elements And Things. Att vi bjuds den svenskspråkiga versionen av Bliss är mer en kul grej än bra och jag föredrar den engelska (Juniper). Little Sun, High Class Woman och avlutande Black Smoke sticker ut ikväll bland många chilistarka kompositioner.

Emellanåt är det nästan Rival Sons-klass för att använda min egna gradering för något som är utanför-skalan-fantastiskt. Elin sjunger som en kvinnlig Jay Buchanan och trion runtomkring henne manar fram ett frenetiskt driv som får mig att helt slukas upp av musiken. Inlevelsen av hela bandet är total och äkthetsfaktorn påtagligt hög. Visst hade det varit roligare med kommunikation från fler i bandet än Elin. Nu blir det lite inbundet men det är väl också en del av grejen. Efter att ha lidit av ett stundtals katastrofalt ljud kvällen innan på Celtic Punk Invasion på Annexet var det trevligt att få uppleva hur riktigt bra ett konsertljud faktiskt kan vara. Det är lagom högt och en väl avvägd balans mellan varje enskilt instrument och sången. Den smala och trånga Kägelbanan gör sig perfekt för Blues Pills även om de också bemästar en stor festivalscen. Något jag själv såg prov på under Hellfest i somras. Tyvärr får vi inte ta del av vare sig den elektroniska backdropen eller de trippiga sidohängarna (platsbrist på den lilla scenen?) som de haft på scenen tidigare under turnén.

Årets hittills bästa konsert och Blues Pills har skapat mitt livs första pillerberoende. Det kan jag leva med.

SE HELA BILDSERIEN

SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jonas Lööw (jl@rockbladet.se)
BAND: Blues Pills
DATUM: 2015-02-08
PLATS: Kägelbanan, Stockholm
BÄST: Black Smoke med inledande jammet In The Beginning är bluesrockperfektion.
SÄMST: Bliss/Juniper med svensk text blir lite cheesy.
BETYG: