Vemodets Kung
Det ryktas om att Thåström är lite gladare nu – Någon sa att han återförenats med sitt ex. Oavsett vad som är sant märks en slags glädjeinjektion i hans musik, en slags nyfunnen sinnesro. Thåström förblir svart som natten, bara en nyans ljusare denna gång. Det kan verka konstigt att kalla detta album det lyckligaste albumet Thåström gjort, men det ligger en sanning i det. När jag lyssnar igenom albumet från start till slut fastnar låten "Kom med mig" – En rent utav meditativ och väldigt behaglig låt där texten "Kom med mig" sjungs som ett mantra om och om igen.
Det märks att Thåström inte kan vinka av 80-tals elektronikan som speglat stor del av hans verk. Att albumet delvis är gjort i Berlin bidrar till förstärkning av hans gamla industriella signatur-sound som ger en känsla av skitighet, rået och ensamhet mitt bland betong och smuts.
Jag ser Thåström sitta och dricka rödvin vid ett fönster i ett regnigt Paris och kontemplera sitt liv, jag ser honom strosa runt i Gamla Stan ("Långsamt genom") aldrig utredd, aldrig riktigt hemma. Sättet han handskas med att han är rotlös, utstött och plågad finner sin logiska följd nu: Han slår sig till ro på hans egna vis, finner självacceptans, den konstiga glädjen få andra hade kallat glädje. Han sjunger om att "Alltid va på väg", att han "Slickar i mig det sista", och de trösterika texterna med sin matchande musik visar genomgående hunger, nyfikenhet och glädje.
Vemodets Kung är tillbaka med besked och har sällan låtit bättre
Skribent: Philip Almén (philip.almen@rockbladet.se)
Bästa låt: Kom med mig
Betyg: 
- Wolf Alice – En ensamvarg på scen - 2022-07-07
- Pearl Jam – Ständigt inaktuella eller tidlöst aktuella - 2022-07-06
- Post Malone – En klass för sig - 2022-07-04
