Where’s The Music 2015

Where is the Music är en ny festival som gick av stapeln den 12e-14e februari 2015 i Norrköping. Återigen har Norrköpings kommun och FKP SCORPIO ingått ett samarbete liknande det som finns gällande Bråvallafestivalen.

Oavsett om du är på en festival eller på något liknande event, det spelar ingen roll om du är en vanlig besökare eller från branchen – det finns det en sak som alla har gemensamt och det är den fantastiska musiken.

Det som jag personligen tyckte var bra med Where's the Music? är att det var olika genres och att det var allt ifrån lokala förmågor till stora etablerade band som spelade på de olika scenerna. Festivalområdet utgick ifrån Norrköpings Gamla Industriområde till de närliggande klubbarna och restaurangernas scener. Eftersom scenerna är relativt små blir det en härlig och intim spelkänsla, publiken kommer nära idolerna och det blir avskalat och intimt vilket försvinner när det är spelningar på stora arenor och festivaler. Naturligtvis finns det för- och nackdelar med båda sätten att ha scenerna.

Jag och mina två medarbetare Shora Ahmadi (fotograf) och Tommy Hansson (fotograf) har verkligen sett allt ifrån lokala förmågor till de större, etablerade banden. Stämningen har varit bra och det känns som att det varit en festival som flutit på utan några större missöden och utan bråk.

Tommy Hansson och jag började vårt arbete redan på onsdagen den 11e februari när vi besökte Norrköpingsbandet Haunted by Destiny i deras replokal uppe på Vrinnevipark. Deras spelning var på torsdagen på Stopet. Haunted by Destiny är ett band som spelar en blandning av pop/hårdrock. I musiken och texterna finns klara influenser från Paramore och Evanescence. De spelar en lättsmält musik med melodiösa slingor. Konstellationen som bandet har idag har funnits sedan 2012. 2013 släppte bandet en EP i digitalt format som bl,a finns på Spotify, även en video släpptes då. Evelina som sjunger har en röst och ett scenspråk som påminner mycket om Haley i Paramore. Under spelningen på Stopet märktes det väl att de har en stark, lokal publik. De bjöd på en show med mycket spelglädje.

Under torsdagen anslöt sig Shora Ahmadi till Tommy Hansson och mig, vi inledde kvällen på Saliga Munken för att träffa det finländska bandet Santa Cruz. Bandets namn kommer ifrån att namnet sågs på en karta och namnet var givet. Bandet består av fyra killar som har en stor portion av självinsikt, drivenhet och mycket humor. De visste redan från början att de ville göra en bra och proffsig start så efter mycket repande och utbyte av några medlemmar var de redo att börja åka ut och spela och släppa sin första skiva. Influenserna från Ramones, Guns & Roses och Pantera skiner igenom. 9e mars kommer deras andra skiva och i maj åker de ut på en USA-turne ihop med Amaranthe. De säger om sig själva ”we rock like fuck, have huge cocks so buy our records” men de säger det med glimten i ögat och med en stor portion humor. De bjuder på en sann spelglädje som kommer väldigt naturligt och mellansnacket har mycket humor. Jag personligen tror att vi kommer se det här bandet på många ställen framöver!

Fredagen börjar med att vi får träffa Raubtier 5 timmar innan deras spelning senare på kvällen. Grabbarna är trötta efter resan från Haparanda men de bjuder ändå på sig själva. Vi pratar en hel del om att Tornedalens natur inspirerar Hulkoff till texterna. Hulkoffs texter har som alltid ett underliggande allvar men skrivet på ett väldigt poetiskt och målande språk och det är i texterna som Raubtiers storhet ligger. De har ingen tanke på att skriva på något annat språk än svenskan även fast de börjar ha en hel del fans utomlands. Hulkoff säger att Raubtiers själ skulle försvinna då.Samtalet fortsätter med att diskutera sociala mediers för- och nackdelar, Hulkoff menar att de fördummar människan och att det som i tidigare generationer var ett naturligt umgänge försvinner vilket han har helt rätt i. Han kallar smartphones för ”kattklösbräda” och menar att en sådan tänker han hålla sig borta ifrån så länge det går.

Raubtier levererar som alltid en kanonspelning, de är ett band som jag aldrig blir besviken på och de har publikstödet redan innan de gått på scen. Publiken står och ropar Raubtier ca 30 min innan de går på, förväntan ligger i luften och de ger fansen det de vill ha, en bra show. De inleder med ”Det finns bara krig” och avslutar efter en tredje inropning med ”Världsherraväldet”, där emellan ligger hit efter hit och allsången är på redan från första början. Hulkoffs mellansnack har som alltid en underliggande humor som serveras med ett allvar. Raubtier är bandet som folket antingen älskar eller hatar och Hulkoff säger att det är så det ska vara för då har de lämnat ett bra avtryck.

På fredagen innan Raubtiers spelning såg vi också Colossus på Saliga Munken, ett band som kommer från Borlänge. De känns som ett melodiöst black metalband. Texterna är bra och musiken har melodiösa slingor som ligger mot en tung bakgrund. Jag personligen fick en känsla mellan varven som låg åt Machine Heads musik. Tyvärr var de inget bra liveband, fanns i stort sett inget mellansnack vilket gör att deras tankar om musiken försvann helt och hållet, publikkontakten var usel och det kändes som att de var i sin egna lilla bubbla när de stod på scen. Synd för jag hade rätt stora förhoppningar på detta band när jag lyssnade in mig på deras material som jag tyckte var bra både textmässigt och musikaliskt.

Fredagen bjöd också på ett besök på Highlander Inn där vi bestämde oss för att gå och äta, där fick vi verkligen en upplevelse av lokal förmåga i Trubadur-Christer. Egentligen vet jag inte om jag ska ge cred eller bara tycka att det är sorgligt med någon som helg efter helg står och spelar covers och leder karaoke men mer lokal förmåga än så kan ju knappast upplevas! Han var nöjd med sin lott.

Lördagen blev en helkväll på Saliga Munken. Först ut på scenen var Deals Death från Göteborg. Den konstellation som bandet har idag har funnits sedan 2011, det är ett band som har en stor drivenhet och som vill nå ut till en publik. Den som hjälper de att mixa och spela in låtarna är Jonas från Raubtier.

En ny video och singel kommer till hösten, i april kommer de att spela i bl.a. Finspång. Linköping och Stockholm. De bjöd på en bra show, de har mycket melodiösa slingor som ligger mot ett tungt sound. De får med sig publiken och det är en allmänt bra stämning när de spelar, ett band som jag absolut vill se mer av. Efter Deals Death går Alfahanne på, ett Stockholmsband med klara influenser från punken. De har bra texter med ett samhällskritiskt budskap. Dock var jag lite besviken på deras spelning, de gjorde en klart bättre spelning på Mörkaste Småland i höstas. Känslan som infann sig var att de vill vara så rebelliska och underground att de fastnar i den klyschan och inte riktigt når ut. Publiken står mer och småpratar med varandra än lyssnar och ser på det som sker på scenen, bandet startade 2010 och de finns på ett norskt skivbolag.

Tredje band ut på scenen är tjejbandet Thundermother. Stämningen ändras och publiken är återigen med på vad som händer på scenen, de bjuder verkligen på sig själva och ger en bra show. Publiken sjunger med i textrader som snabbt sätter sig i huvudet. Det är gitarristen Filippa som skriver de flesta låtarna och att hon har influenser från band som Deep Purple och AC/DC går inte oförmärkt förbi. Claire, sångerskan är en skön, irländsk tjej som de fick kontakt med via nätet. Den 2a april släpper tjejerna en ny singel och releasepartyt kommer att vara på Hardrock Café i Stockholm.

Efter Thundermother går Sveriges största tjejband på, Crucified Barbara. Publiken är med på en gång och det sjungs med och stämningen är hög. Crucified Barbara är ett band som absolut är tajta på scen och de har en bra energi redan från det att de går på scen. De spelar både nya och gamla låtar och när de drar igång ”Rock Me Like The Devil” går stämningen upp lite till. Det är fullsatt på Munken och det står fans utanför och tittar på spelningen genom fönstren. De har släppt en egen öl Crucified Barbara IN THE RED ALE. Den serverades naturligtvis i baren och smakar som de spelar , förbaskat bra. De har varit ute på en Europaturné och haft spelningar i Miami innan de kom till Where is the Music. De hoppas hinna med några spelningar på de svenska festivalerna i Sverige under sommaren men inget som är definitivt klart.

Sist ut på Munken är det rutinerade bandet Engel från Göteborg. Trots att de precis avslutat en Japanturne har de inget problem med att ställa om till en liten klubbscen. De bjuder på samma magi som fanns redan när de släppte sin första platta! Gåshuden är på och det är bara att luta sig tillbaka och njuta av både gamla och nya låtar. Marcus har ett bra mellansnack och de ger fansen en bra show. De ska ut på en Europaturné men hoppas även att de ska kunna spela på någon av de svenska festivalerna under sommaren. Nästa vår är en ny platta tänkt att släppas.

Summa summarum har Where's the Music? varit en bra festival, det har funnits musik för alla och det känns som att det varit en festival utan några större missöden. Mina egna, personliga höjdpunkter var Raubtier, Santa Cruz och Engel för då fick jag gåshud.

Where's The Music – Dag 1

Where's The Music – Dag 2

Where's The Music – Dag 3

REPORTER: Christina ”Stina” Wernersson (christina.wernersson@rockbladet.se)
FOTOGRAF1: Shora Ahmadi (shora.ahmadi@rockbladet.se)
FOTOGRAF2: Tommy Hansson (tommy.hansson@rockbladet.se)
EVENT: WHERE'S THE MUSIC?
DATUM 12-14/2-2015
PLATS: NORRKÖPING
ARRANGÖR: FKP Scorpio