Effektiv rifftimme med Royal Blood

Sönderkramade Worthing-duon Royal Blood har sålt uppåt en mille av sitt självbetitlade debutalbum, fått utmärkelsen Best British Group på årets Brit Awards, hyllats av bland andra Jimmy Page och Dave Grohl samt fått det rätt slitna epitetet Saviours Of Rock som en mantel täckt över sig. Detta borde framkalla hybris hos vilka 25-åringar som helst men utåt sett verkar i alla fall Mike Kerr och Ben Thatcher vara hur coola och oberörda som helst.

Annons

Spelningarna på KB i Malmö och Debaser Medis i Stockholm är bandets första egna konserter i Sverige (man gjorde sitt första blågula framträdande på Way Out West i somras). Med endast en strängbändare och trummis har de givetvis jämförts med The Black Keys och The White Stripes och det är svårt att invända mot även om jag tycker Royal Blood också tillför något nytt och eget till till bordet.

Svarven hemma har rullat friskt på sistone med Royal Blood-vaxet på hög volym. Med tanke på hur glimrande den plattan är och alla lovord som strötts över Englands nya rockgunstlingar så var mina förväntningar uppe i det blå.

Det börjar dock lite trevande med B-sidan Hole som får anses vara ett rätt modigt val av öppningslåt. Mer kända Come On Over tänder en småheadbangande publik som är blandad med en del Zeppelin-farsor som gått dit tillsammans med sina 20-åriga söner och döttrar samt en del entusiastiska representanter från den engelska fanbasen. Frenetiska slutfasen av Figure It Out, med hårt basrunkande i den extra sköna skolan, blir första halvleks absoluta klimax som i övrigt var lite trög. Ett läckert ljusspel matchar det avskalade soundet perfekt liksom ett trångt, litet ställe som Debaser Medis. Frågan är varför det nästan alltid är masugnsvarmt i den här lokalen redan innan huvudakten börjat spela?

Att två man kan kan låta så mycket och så bra imponerar. Vem tusan saknar gitarrer när man kan få en bas att bete sig så här? Stundtals dånar Mike Kerrs skrubbande som en pumpande borrmaskin och det menar jag som en komplimang.

Under andra halvan ökar intensiviteten markant och konserten blir mer av den frustande riff- och trumorgie jag hade förväntat mig. Här bjuder Kerr och Thatcher mer på sig själva där den sistnämnde ger sig ut på några turer på både högtalare och ramp för att uppvigla fansen.

Britternas sätt att framföra sina låtar liknar en boxare som i de lugnare partierna jabbar runt med ett trippande fotarbete för att plötsligt gå lös i några ursinniga uppercuts. Man väntar hela tiden på knock-outen och den kommer också i snärtiga avslutningen Out Of The Black där grabbarna blir ett däruppe på trumpodiet. Just där och då lever Royal Blood upp till hypen och är det bästa jag sett hittills i år.

Efter exakt en effektiv rifftimme är det game over och då har ensemblen avverkat hela albumet + några B-sidor. Bandet lämnar scenen under vilt segerjubel och Kerrs dinglande stränglåda som får ringa ut en stund tills en roadie gör dra-handen-över-halsen-tecknet åt folket bakom mixerbordet som bryter ljudet. Tufft!

I sommar kommer Royal Blood vara förband åt Foo Fighters och samtidigt börja skriva låtar till nästa album. Det ska bli väldigt intressant att se hur man tar sitt koncept vidare och om man lyckas skaffa sig världsherravälde.

SE HELA BILDSERIEN HÄR

SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Kristin Carlsson (kekc88@yahoo.se)
BAND: Royal Blood
DATUM: 2015-03-23
PLATS: Debaser Medis, Stockholm
BÄST: Avslutningen med Out Of The Black är en livekick utan dess like.
SÄMST: 1 timmes speltid är för tunt men å andra sidan har de inte flera låtar.
BETYG: