Emma Kling liverapporterar i skönt krönikeformat från årets Sweden Rock Festival. Konsertfavoriter och minneshallucinationer från tidigare årgångars fylleslag blandas med musikupplevelser och festivallycka från 2015. Enjoy!
(Billy Idol – Sweden Rock 2014, Foto: Fredrik Olofsson)
Vi beslutade en tidig vårdag, jag och tonårsbästisen Anna, att vi detta år skulle skippa skolavslutningen. Vi skulle istället sätta oss på festivalbussen från Skövde och dra ner till Blekinge för att besöka vår första, riktigt stora, hårdrocksfestival. Året var 2003, håret svart och blicken blåögt nyfiken. Festivalen var såklart Sweden Rock Festival! Lite visste vi vad som väntade.
I ruset och buset den där första festivalen för 12 år sedan minns jag vagt att det regnade en väldans massa och kallt som tusan var det i tunna tights. Sedan sken den heta sydsvenska solen och värmde upp genomsura skinnapajjar och jag lyckades störtdyka med näsan före i en vattenpöl, slita sönder kjolen under Motörhead-konserten, givetvis hamna i helt fel granntält, vråla sönder stämbanden tillsammans med Dee Snider (I Am, I’m Me!) och fånga Tommy Aldridge trumpinne under Whitesnake.
När vi blev upphämtade på Resecentrum i Skövde, söndag eftermiddag, möttes bästisens storebrorsa av ett par halsflussiga, skitiga och oerhört lyckliga töser med hjärtana sprängfyllda av kärleken till hårdrock och med obeskrivliga känslor för vad vi fått uppleva.. Vi svor högtidligt att vi aldrig skulle missa ett enda SRF-år igen.
Känns det igen?
SKRIBENT: Emma Kling (med siktet inställt på Sweden Rock Festival nummer nio (jo, ett par festivaler har missats; livet hände).
All info om Rockbladets bevakning finner du HÄR.
