Bråvallafestivalen är verkligen en festival som är vidareutvecklad från den gamla anrika Hultsfredsfestivalen. Du får allt mellan dance-musik till brutal metal. Du får till och med karuseller likt ett nöjesfält. Resultatet av fredagen utkristalliserades sig till en maktkamp mellan tre akter, tre akter som drar sin publik att helt olika skäl.
För mig blir fredagen den enda dagen jag närvarar på Bråvalla i år, och det stora numren på förhand kommer vara Refused, Faith No More och så framför allt Muse.
När jag anlände till festivalen vid 11-tiden så var området helt tomt, helt öde, tror faktiskt att besökarna som övernattade på campingen från gårdagen fortfarande ligger och sover sött, eller i alla fall försöker. Vädret ser ut att fortsätta lika bra som igår, eller ja, det kom en skur på fem minuter precis då jag pratade med Mattias Kling om att festivalen i alla fall hade tur med vädret.
Först ut av rock-akterna var Malmö-bandet Atlas Loosing Grip. Trots att det var skralt med folk gav killarna verkligen järnet från start. De bjöd de fåtaligt morgonpigga festivalbesökarna på en riktig energifylld start på dagen.
Dagen fortsatte för min del med att kolla in pop-punk-bandet All Time Low från Baltimore i USA. En stor skara fans, framför allt många tjejer, skrek sig hesa till deras raka, enkla och okomplicerade musik med trallvänliga refränger.
En obligatorisk vandring för att kolla in det stora området som på vissa ställen kändes oändliga. Men för er som inte varit där på plats så är området uppdelat i en del där alla de stora konsert-scenerna är, lite längre bort har de placerat en utomhus-scen och en tält-scen där de spelades mycket dansant musik spelad av olika DJ:s. Sen finns det ett område där de smällt upp ett mindre nöjesfält med både karuseller och andra klassiska aktiviteter. Trots att klockan var bortåt 16-tiden så var det fortfarande väldigt glest med folk, tror säkert att de laddade upp inför den storslagna kvällen med Lars Winnerbäck, Robbie Williams och avslutas med Muse.
Två saker gjorde att jag själv valde att bara besöka festivalen just på fredagen, och det var Refused och avslutande Muse. Nu var det dags för hardcore-bandet Refused, som jag lyssnade mycket på under 90-talet. Den här dagen var det första officiella spelningen tillika dagen då de släpper deras nya album Freedom. Jag kunde lätt konstatera tillsammans med ett stort antal andra gamla, att det var som att skruva tillbaka tiden med 15 år. De hade precis samma energi som då, till och med mellansnacket är fortfarande starkt engagerat då Dennis berättar om hur han vill att vi ska spränga bort det patriarkaliskt styrda samhället och även se till att musikbranschen också ska följa samma väg. Det värmer mitt vänster-socialistiska hjärta enormt mycket. Så ett av mina favvoband för dagen levererade grymt bra.
Fredagen på Bråvalla 2015 skulle gå under rubriken ”Den stora publik-matchen mellan tre giganter”, det vill säga mellan Lars Winnerbäck, Robbie Williams och så till sist Muse. Hur gick det i den matchen?
Den smått försynte Lars Winnerbäck hade i och för sig nästintill hemmaplan, drog riktigt mycket folk. Publiken så klart med på noterna och sjöng allsång efter allsång på de flesta låtar jag hann höra. Kanske inte gick till historien direkt, men en helt ok spelning.
Det dök in en mellanakt innan Rond 2 kunde dra igång, kultbandet heter Faith No More. Jag blev väldigt skeptisk när jag ställde mig framför scenen och tittade på den, det såg mer ut som en begravningsplats med stora blomsterarrangemang. Jag hade förväntat mig precis tvärtom, sparsmakat och nästan total saknad av prylar på scen. Men väl på scen så levererade San Fransisco-grabsen till max, det bara lyste om Mike Patton, det gick inte att ta miste om att han verkligen saknat detta och de körde ut hela repertoaren, tog oss genom alla de stilar de skapat musik inom.
Väl inne på Rond2, vi pratar om Mr Robbie ”Let Me Entertain You” Williams. För mig är han ett oskrivet kort när det kommer till att spela på en festival. Hans gebit handlar ju om att äga en hel arena och bara ha den för sig själv och sitt stora ego. Det var kanske inget större fel på hans uppträdande, men det kändes ändå för mig att det var någonting som inte stämde. Men det var kanske jag ganska ensam om att tycka, eller? Det var hur som helst rätt så underhållande och det var sjuuukt mycket publik. Jag som skulle ta mig till den andra scenen i förtid, fick i princip gå runt hela området för att hitta fram.
Nu så, Rond 3, packat in alla mina grejer i bilen, kavlat upp ärmarna och ställt mig framför Luna-scenen för att se det jag i princip åkte hit för att se. Vi pratar om bandet som ställt in de senaste två besöken i Svedala. Jag pratar så klart om Muse, the almighty Muse. Nervositeten inför den här dagen var stor, skulle de ställa in även den här gången. Men nej å nej, de kom, de sågs och de segrade, Big Time. Istället för att det enligt vissa skulle vara Robbie Williams och hans ego som skulle äga Bråvalla-natten, så var det utan något som helst tvivel på att det brittiska bandet Muse skulle äga både den här scenen och hela den andra dagens totala intryck. En enorm mäktig urladdning blev det.
Hatten av, rejält upprymd av det jag nyss beskådat, gick jag nu med smått trötta ben och satte mig i bilen och åkte hem till Stockholm igen. 24 timmars festivalande på Bråvalla med Muse som avslutning, det räckte gott för mig.
Tack för mig!!
SKRIBENT: Jonas Lööw (jonas.loow@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jonas Lööw, Tommy Hansson och Shora Ahmadi
KRÖNIKA: Bråvalla Festival 2015 – Dag2
DATUM: 2015-06-26
