En väldigt Svensk Hellfest 2015. Krönika dag 3

2015-06-27 Fredrik Olofsson NYHETER

Söndag:

Annons 

 

Tribulation var det första bandet vi såg på söndagen (Svenskar återigen!). 
Jag hade sett dem bara en månad innan på The Underworld i London på Incineration Fest och jag var nyfiken att se hur de skulle klara av att spela inför en större publik. Det visade sig att de klarade av det med bravur. De verkade känna sig mycket mer bekväma att spela på Hellfest, de sprang runt på den förhållandevis stora scenen och hade inga problem att bemästra den. De var överallt samtidigt.  En av gitarristerna, Johan Hultén, gjorde så häftiga utfall och vinglade runt så mycket att han flera gånger höll på att trilla omkull på sina spetsiga skor. Ännu ett mycket intensivt framträdande till min och publikens stora förtjusning.

The Haunted spelade lite senare under dagen och utgjorde naturligtvis ännu ett Svenskt band på denna Franska festival. De spelade på Main Stage 2 och drog en otroligt stor publik. Det var svårt att ta sig fram i den stora massan och ingen kan säga att publiken inte gillade vad de såg. Det var ett rent utbyte av energi från bandet till publiken och tillbaka igen. Senare under kvällen gästade The Haunteds sångare, Marco Aro, Svenska At The Gates som spelade på The Altar Stage. De spelade "World Of Lies"  tillsammans till allas vårt höga nöje!

Limp Bizkit fick hela publiken att hoppa och mosha runt, imponerande nog ända längst bak hukade sig fansen för att hoppa upp i refrängerna. Jag kände knappt igen Fred Durst, eftersom jag aldrig sett honom i helskägg tidigare, men hans distinkta röst och refrängstarka allsånger var precis som jag mindes och förväntade mig av dem. När det var dags att avsluta med "Take A Look Around" var stämningen nästan elektrisk! När bandet slutat spela kördes BeeGees "Staying Alive" igång i högtalarna och det var både konstigt och otroligt underhållande att se tusentals hårdrockare stämma in i låten, sjunga med och dansa!

Superjoint Ritual var ännu ett band som många, även jag såg fram emot. Medan vi väntade på att de skulle börja spela vände sig någon fram till mig och sa -Jag har väntat 10 år på det här, det är fan i mig historiskt!
Bandet gjorde ingen besviken. Phil Anselmo var kvällens obestridde kung i den här publikens ögon. Han gick fram och tillbaka över scenen, skrek lungorna ur sig på sitt karakteristiska sätt, fick alla i publiken att känna sig delaktiga och brölade till otroliga applåder! Superjoint Ritual levererade brutal sång, en arg och otroligt tung matta av ljud, blandat med melodiska partier. Spelningen blev ännu mer dyrbar eftersom det här kan ha varit en av bandets sista spelningar någonsin.

Arch Enemy började samtidigt som Superjoint Ritual men vi var fast beslutna att se båda banden så vi bestämde oss för att avsluta kvällen (och festivalen) som vi hade påbörjat den, med ett Svenskt band. Nya sångerskan Alissa White-Gluz hade en riktigt bra scen närvaro, hon gjorde utfall, luftsparkar och headbangade, hon levererade hennes sång med ren energi och kraft! Mellan låtarna pratade hon mestadels Franska och hon hade publiken helt i sin hand. Nya Gitarristen, virtuosen Jeff Loomis, (ex. Nevermore osv.) passar perfekt i bandet och när han och Michael Amott byter mellan att spela solon tillsammans så låter det som det alltid borde ha låtit.

När de slutat spela var det dags för oss att göra det mesta och bästa av kvällen innan det var dags att bege sig hemåt morgonen efter. Vi spenderade några timmar med att hitta nya vänner i press/VIP området innan vi drog oss tillbaka till tältet för att göra slut på resterande drycker tillsammans med våra vänner i campingen. 

Vi steg upp på måndag morgon, packade ihop våra saker, befriade en kvarlämnad luftmadrass (som fick ersätta vår trasiga) och tog oss till bussen som skulle ta oss till Clisson tillsammans med horder av trötta och utslitna resenärer. Resan tillbaka var förvånansvärt lyxig eftersom vi blev uppgraderade till första klass på Eurostar-tåget till Lille. Vi blev ledsagade till våra platser och blev till vår förtjusning uppassade med mat och vin. Detta var fantastiskt eftersom vi var medtagna och trötta. Det var en perfekt avslutning till en fantastisk helg! Merci Hellfest, see you next year!
 

 

Latest posts by Fredrik Olofsson (see all)

Relaterade artiklar