En väldigt Svensk Hellfest 2015!

Vi var på väg till Hellfest!
Första gången för mig och för Fredrik var det hans andra gång. Vi samlade ihop våra camping grejer och hoppade på Eurostar tåget till Lille i Frankrike. Vi hade en timmes väntan på stationen i Lille innan det var dags att ta TGV tåget till Nantes, så vi passade på att gå till O´Conways Irländska Pub där vi blev serverade den västa och mest urvattnade Guinness vi någonsin varit med om. Inte att rekommendera!

Annons

Resten av resan spenderades med att äta smörgåsar, lyssna på några av banden vi skulle se och vi kollade även in Hellfest fantastiska app på våra telefoner. Appen har hela programmet för festivalen med kortfattade biografier av artisterna och länkar till mer info, allt tillgängligt offline. Programmet går att använda dels som ren spellista men även indelat per scen.
Det finns 6 olika scener, varje scen är dedikerad till en specifik genre av metal.
Main Stage 1 och 2 är för Rock, Thrash och Headliners, The Temple Stage är för Black och Pagan metal, The Altar Stage är dedikerad för Death och Grindcore och på The Valley spelar Doom och Stoner metal. Lite längre bort från dessa scener ligger The Warzone som är till för Punk och Hardcore.
När man går igenom programmet på appen så kan man markera banden man vill se och den skapar ett personligt spelschema som bara inkluderar dessa band. En helt fantastisk funktion. Att ha det personliga spelschemat tillgängligt var ovärdeligt eftersom det är så många grymma band under festivalen att det hade varit nästan omöjligt att se dem alla utan att ha kunnat organisera det på det här sättet. Appen ger dig också en 15 minuters varning innan varje band på listan börjar spela.
Den här appen var bara ett av många sätt som Hellfest är en av de bäst organiserade festivalerna som jag någonsin varit på. Ett av bekymren jag hade var att eftersom vi hade ett så pressat schema, skulle vi hinna med att se nya band? Men det visade sig att det var ganska lätt (och nödvändigt) att gå runt och kolla in så många akter som möjligt.

Det var på andra delen av tågresan som fler hårdrockare gick ombord och vi spenderade tiden med att prata med dem och utbyta historier om tidigare festivaler.
När vi kom fram till Nantes så möttes vi av en otrevlig överraskning!
På Hellfests hemsida stod det att sista tåget till Clisson avgick kl 22:30, så att anlända kl 21.51 borde ha gett oss tillräckligt med tid att hinna med det tåget. Det visade sig dock att det sista tåget avgick redan 21.45, så en stor grupp metalheads stod på stationen och såg allmänt förvirrade ut! Personalen på Nantes station var sympatiska och försökte hjälpa oss så gott det gick med att organisera bussar för oss men det slutade med att vi var tvunga att ta en taxi till festivalen som kostade väldigt mycket mer än vi hade räknat med!
När vi väl kom till Hellfest så gick allt på räls. Vi hämtade ut våra armbandfrån en extremt trevlig Fransk kvinna i pressackrediteringen och gick iväg för att hitta den plats som våra vänner hade lyckats sparat åt oss för att slå upp tältet.

Att gå igenom de väldigt stora och gotiska grindarna till Hellfest in till Hellcity Square var en imponerande upplevelse.
Jag har aldrig någonsin sett något liknande på en festival. Det var som en liten stad med strukturerade väggar i harts och enorma 3D fronter till butiker liknande affärerna i Camden, London. Butikerna hade allting från band merchandise till vinyler, till en gratis hårfrisör och utgjordes mest av festival sponsorer och samarbetspartners.
Runt om stället fanns intressanta skulpturer och intressant metall-konst. Mitt största intryck var att organisatörerna hade spenderat en väldigt massa pengar på att få festivalen att se fantastisk ut och ha en unik atmosfär.

Campingen ligger väldigt nära festivalområdet och är indelat i färger med höga torn som även har toaletter vid basen.
Det här året var det första med miljövänliga kompost-toaletter istället för de traditionella baja-majorna. Idén var väldigt enkel: gör vad du ska och häll sedan sågspån över det för att täcka det.
Det fungerade väldigt bra och campingens toaletter var några av de renaste och minst illaluktande jag varit med om. Jag hoppas att andra festivaler tar efter detta koncept.
Campingens stämning var extremt vänlig och glad, tyvärr råkade en i vår grupp ut för inbrott i tältet under första natten.
Tur nog stals ingenting eftersom de råkade befinna sig i tältet under inbrottsförsöket. Vi var ganska glada att vi tagit med oss ett lås! Några i gruppen hade råkat ut för inbrottsförsök även förra året under första natten och hade låst in sina värdeföremål i bra belägna värdeskåp nära festivalentrén. Det var lite oroväckande men ingen hade problem efter den första natten.

Fredag morgon gick vi emot allas rekommendationer och vaknade upp för sent för att missa de massiva köerna till den stora matbutiken. Det var en 10 minuters promenad och en halvtimmes kö för att ens komma in.
Det var en liten "Jam" scen uppsatt utanför affären som höll oss underhållna medan vi väntade.
Väl inne var det som en dröm. Öl och alkohol var uppstaplade högre än våra huvuden i boxar med "Hellfest specialerbjudanden" och tjejer med gratisprover av drycker fanns överallt. Det fanns två långa kött och ost-diskar och mer korv än man kan föreställa sig! Varannan minut spred sig ett vrål i butiken som alla hårdrockare stämde in i och alla tog den timmeslånga kön till kassan med gott mod.

När vi kom tillbaka till tältet stuvade vi undan vår alkohol och begav oss iväg på vår helg av metal! Det var ett stort antal Svenska band i programmet, Svenskar (jag är från England) gör verkligen mycket bra musik!
Här följer några av höjdpunkterna (och lågvattenmärkena) av helgens upplevelser:

Fredag:

Vi var på Motörheads presskonferens med Mikkey Dee, han pratade mycket om deras nya album "Bad Magic", och hur inspelningen hade varit väldigt spontan i jämförelse med deras tidigare album.
Han sa att de inte hade fokuserat lika mycket på detaljer utan istället avslutat varje låt och fortsatt vidare till nästa. Han var väldigt trevlig och när Fredrik erbjöd honom en snus så log han, tackade så mycket och sa att hade med sig eget!
Efteråt när Motörhead körde sitt set så spelade de klassiker efter klassiker men inte mycket från den nya skivan. Lemmy körde sitt släpiga mellansnack genom hela konserten och efter att ha retat publiken i slutet av setet så skrek han -Here it comes then! Drog igång "Ace Of Spades" och alla i publiken blev som tokiga!

Truckfighters var det första av många Svenska band som vi såg som levererade fantastisk hårdrock på Hellfest (eller 'ellfest-som det kom att bli kallat). De leverade medryckade riff och den energi som gitarristen och bassisten hade som studsade över scenen, smittade av sig på publiken.

Billy Idol körde också ett energiskt set. Han rockade sig igenom alla sina största hits och alla jag talade med verkade väldigt imponerade av honom, inte bara av hur bra han lät men också över hur bra han såg ut trots sina 59 år!

Bloodbath (också Svenskar!) var enormt kul att titta på. Bandet lät fantastiskt och körde stenhårda riff, blastbeats och breakdowns samtidigt som de var mer eller mindre dränkta i låtsas blod (jag tror det var låtsas blod iaf – man vet aldrig!). Nick Holmes från Paradise Lost var väldigt bekväm i hans nya roll som frontman för Bloodbath och växlade mellan att kasta t-shirts och trumpinnar till publiken till att stega omkring på scenen, vilt gestikulerande och vrålande som en manisk präst, skakandes på huvudet och med nävarna pumpande i luften. Överlag ett väldigt intensivt framträdande.

Mastodon levererade, som vanligt, en hård spark i ansiktet, utan några tecken på att slå av på takten. Trots Brent Hinds påstående i Guitar Player Magazine, att han aldrig ville vara med i ett heavy metal band.

Judas Priest var tighta tighta tighta!
Rob Halfords röst lät bättre än på mycket länge, definitivt bättre än senaste gången jag såg dem på Wacken 2011. Han gled majestätiskt fram över scenen i hans glittrande nitjacka bärandes en ny väst i varje låt.
I mitten av showen gjorde han sitt patenterade trick och körde ut på scenen med en ridpiska i munnen, på den mest glittrande Harley Davidson jag sett, jag har aldrig sett så mycket krom i hela mitt liv. Fastän han gjorde en storartad insats så tenderande han att gömma sig bakom mikrofonen när han var på scen.
Däremot stal gitarristen Richie Faulkner showen, interagerade med publiken, körde alla rock-star poser någonsin och gav hela framträdandet otroliga mängder energi – gitarristen Glenn Tipton stod verkligen i skuggan av honom då han mest stod stilla.

Slipknot startade minst sagt dramatiskt.
Närbilder på medlemmarna i deras masker flimrade förbi på de stora skärmarna innan de ens klev på scenen, sedan stormade de ut! På varsin sida av scenen stod trumriggar omgivna av metall-fat, som fick det att se ut som ett industriellt timpali-set. Dessa var monterade på stativ som Clown och #3 stod på samtidigt som podierna roterade medan de spelade, detta gav allting en lätt surrealistisk skruv (ha!) på showen.
Just rytmsektionen var väldigt noterbart eftersom det naturligtvis är inte mindre än 3 personer som spelar trummor/slagverk, trots det var det otroligt tight och välspelat. Jay Weinberg, son till Max Weinberg i bl.a Bruce Springsteens E-Street Band, som ersatte Joey Jordison gör ett kanonjobb.
Efter att ha stått längst fram i nästan 2 låtar kom en av scenvakterna fram till Fredrik och gestikulerade att det inte var tillåtet att ta foto, fotopasset han hade gav honom inte rätt att fotografera i scendiket eftersom detta var enbart reserverat för Fransk media. Eftersom vi visste det och eftersom publiken har rätt att ta med sig systemkameror så hade vi placerat oss strategiskt till höger om scenen så att han kunde ta bilder.
Runt om oss i publiken var det fullt av systemkameror men vi stod längst fram för att inte riskera utrustningen och dessutom få bättre bilder. När Fredrik lugnt frågade varför han av alla som hade kamera, inte fick lov att fota, trots att han dessutom hade fotopass, så hämtade vakten Slipknots turnéledare. En stor och hotfull jätte som utan förklaring (och med ackompanjerande handrörelser och diverse svärord) hotade att bryta Fredriks utrustning i 2 delar om han fortsatte ta bilder. Bemötandet var så aggressivt och överraskande att vi beslutade oss för att dra oss tillbaka och såg resten av konserten från säkert avstånd. Men hela upplevelsen var tyvärr förstörd för oss.