Rolling Rootsy Revue Festival - med tentaklerna djupt nere i Americanaleran

På den betydligt mer anonyma scenen och i skymundan av festivalmonstret Bråvalla (inga jämförelser i övrigt) hölls Rolling Rootsy Revue Festival. RRR är en turnerande Americanafestival som i Sverige besöker Östersund, Uppsala, Stockholm och Falkenberg. Rockbladet var på plats både på anrika Katalin i Uppsala och intima Kägelbanan i Stockholm.

För andra året i rad hålls Rolling Rootsy Revue som lyfter fram de jordnära artisterna och där fokus ligger på musiken och låtarna. Det här är så långt man kan komma från glättighet och flärd i form av fräsig rekvisita, bombastisk scenshow och balla utstyrslar. En brokig skara artister som mer eller mindre bara går upp och kör och låter sin musik tala. Det oväntade solskenet gjorde att det till en början kändes lite fel att krypa in på en mörk rockklubb men de musikaliska upplevelserna fick oss snabbt att glömma trivialiteter som väderlek.

Vid 17-rycket inleder äkta paret Rennie och Brett Sparks från The Handsome Family kvällen inför ett än så länge glesbefolkat Katalin. Mördarballader och alternativ country blandas med äktenskapligt gnabb i mellansnacket som är intagande. Deras mest kända låt Far From Any Road fångar perfekt andan i världens bästa TV-serie True Detective där den använts som ledmotiv. Rennie spelar på en banjo som, enligt egen utsago, är olaglig i USA för att den är för lång. Katalin är ett av mina absoluta favoritställen för livemusik där mustig musikhistoria bokstavligt sitter i väggarna som tapetserats med turnéaffischer. Tyvärr stör solgasset Handsome Familys svarta mässa då de värmande strålarna läcker in genom både fönster och öppen altandörr och den rätta stämningen uteblir. Det finns nämligen inget soligt kring familjen Sparks morbida melankoli överhuvudtaget.

Även akt nummer två, festivalens svenska bidrag Baskery, innehåller familjeband i form av systrarna Bondesson. Dessa three cool cats skruvar upp tempot rejält och smackar på friskt med ståbas, munspel, banjo och diverse trummor. Greta, Sunniva och Stella, som alla tidigare spelat rockabilly ihop med pappa Janåke i Slaptones, har nu flyttat till Los Angeles där Baskery ska promotas big time. Garanterat finns där en större marknad för den här typen av musik än i brunsåslandet Sverige och de har potential att bli ännu en stor musikexport. Allra bäst funkar trion när de öser på ordentligt, då svänger det så att tapeterna krullar sig i lokalen. Mer lugna alster, som Neil Young-tolkningen Old Man, sätter inte samma avtryck på mig. Mellan spelningarna tar publiken tillfället i akt att lapa både sol och rusdrycker i klassisk festivalplastmugg på verandan utanför. Där bjuds det också på pausunderhållning från jämtarna Lumberjack And The Suits.

Singer-songwritern Rayland Baxter visar sig vara en udda fågel. Han trollbinder oss i dryga 40 minuter med lägereldssånger och djupsinnigt mellansnack. Vi får bland annat en story om när han i en dröm träffade Jesus i öknen och bjöd honom på cider?! Ett bångstyrigt elgitarrgnissel blir en välbehövlig kontrast till det finstämda. Att herr Baxter suttit på hotellrummet och slagit in merchståndsplattorna i brun kartong med handskriven albumtitel på kan man bara tokgilla. Det säger dessutom en del hel om autenticiteten på Rolling Rootsy Revue Festival.

Under nästa flanering på verandan hörs Tom Pettys Free Fallin' från scenen och vi skyndar oss in för att se Judah & The Lion. Det är dock bara ett soundcheck då man bryter och lämnar scenen innan låten är slut. På Rootsy är gränsen hårfin mellan vad som är soundcheck och konsertstart då påannonseringar och intron helt lyser med sin frånvaro. Det känns också helt rätt och riktigt under denna ta-det-lite-som-det-kommer-festival. Lejonpojkarna, som låter väldigt mycket Mumford & Sons, ger oss poppigare tongångar och kvällens enda förekomst av keyboards. Gossarna har energi som fyraåringar på socker och är en fröjd att beskåda när de skuttar runt på scenen i någon form av irländsk jig. Musikaliskt är jag inte genomförtjust i den här smältdegeln av stilar som de själva kallar för folk-hop. Men Judah & the Lion är säkert det band på Rootsy som har störst chans att slå riktigt stort.

Populärast hittills är utan snack Americanaprinsen Justin Townes Earle och nu är det äntligen trångt framme vid scenkanten. Som son till ikonen och allt annat än renlevnadsmannen Steve Earle har uppväxten varit stökig, vilket också de två senaste albumtitlarna Absent Fathers och Single Mothers upplyser oss om. Justin är nästan otäckt uppriktig på scenen och ger några klarsynta käftsmällar till både den moderna countryscenen och sig själv: "I only get arrested every two year now, it has been worse. That's not bad for a White Trash from Nashville like me." En minst sagt fascinerande man! Dock är det här en artist man måste äta sig in i betydligt mer än vad jag gjort för att kunna uppskatta fullt ut. Nu blir det lite sömnigt ibland och det är inte enbart på grund av att basisten ser ut som att han står och sover. Earle bryter av med ett par låtar på egen hand i mitten av konserten, bland annat Mama's Eyes där det brinner till med några starka textrader om hur han är sin pappas son som gått samma väg.

Så till det som jag sett fram emot mest, nämligen The Temperance Movement. Jag behövde bara höra en halvminut in i öppningsspåret Only Friend på det självbetitlade debutalbumet för att vara fast. Phil Campbells raspiga stämma tillsammans med ett så självklart häng i gurorna jag knappt hört sedan Stones och Faces hey-days slår an precis rätt strängar i mitt rock-'n'-roll-hjärta. Förväntningarna var osunt höga inför att se bandet live för första gången. Men britterna kramar fram årets konsert och blåser liv i varenda kroppsdel med ett mästerligt bluesrockbombardemang i den lortigare skolan. Skotten Campbell är ett unikum och fladdrar runt på scenen som en ung Joe Cocker (R.I.P.) där rösten pendlar mellan Brian Johnson-rivjärnig och känslosamt hes a la tidig Rod Stewart. Hela bandet lirar såhärjävlatight och sprutar av spelglädje. Hade jag själv spelat i ett rockband skulle jag vilja att det lät ganska precis så här. Rockbladet var bara tvungna att besöka även Kägelbanan på söndagen för att förlänga TTM-ruset. Jag kan skriva en avhandling i superlativ om detta gäng, vilket jag förmodligen också kommer göra framöver, men jag rundar av där med fastställandet att The Temperance Movement på allvar tar upp kampen med Rival Sons om att vara det just nu bästa rockbandet därute. Ett makalöst avslut på en genomlyckad festivaldag!

Jag gillar kontrasterna och de tvära kasten som en välkomponerad spelordning bjuder oss på under den unga festivalen som trots sin relativt smala nisch ger oss bredd och dynamik. Alla artister har något jag gillar och en lagom speltid gör att man sällan tappar fokus. Dock är det lite ojämnt på sina håll och endast The Temperance Movement lyckas prestera utan några som helst svackor. Publiken består av genuint musikintresserade själar och det är skönt med festivalbesökare som verkligen är där för att lyssna. Tror inte jag upplever att en enda lugn låt pratas sönder vilket måste vara rätt unikt på ett musikevent i Sverige. Noterar att ingen akt använder egen backdrop, alla riggar sina prylar själva och vi ser de allra flesta artisterna mingla ute bland publiken som vilka konsertbesökare som helst. Älskar't!

Det är avskalat, nedstrippat, rotnära och de trumset som förekommer är en bra bit från "15 hängpukor, 32 cymbiansymbaler och 4 baskaggar" som Sam Spandex uttryckte det. Rolling Rootsy Revue utkristalliserade sig som en charmig och laid-back festival som fler borde besöka. Tyvärr nådde inte besökarantalet upp till förra årets utsålda spelplatser när Doug Seegers var det stora dragplåstret. Vill du uppleva musik som är på riktigt och mil från divalater och ytliga posörer så ska du släppa sargen, komma in i matchen och besöka Rolling Rootsy Revue Festival nästa år!

SE HELA BILDSERIEN

EVENT: Rolling Rootsy Revue Festival
ARENA: Katalin, Uppsala och Kägelbanan, Stockholm
DATUM: 2015-06-27 och 2015-06-27
SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Kristin Carlsson (kristin.carlsson@rockbladet.se)
ARTISTER: