Scenpersonligheten och unikumet Justin Hawknes i the Darkness är galenskapen personifierad. Han har pondus och karisma likt rockens största frontmän och har anammat lite av David Lee Roth och Freddy Mecerys storheter på scen. Med stor portion humor och självironi underhåller han publiken med diverse galna falsettsångövningar, akrobatik och dårskap. Han hoppar i luften likt en elitgymnast, han står på händer, utmanar publiken att sjunga, tar ett ärevarv i publiken på en roddares axlar och bygger ett torn av scenmonitorer där han kan predika sin lära. Dagen till ära är han klädd i ett slags vit och röd läder – onepice. Underhållningsfaktorn är hög och man skrattar så man nästan får ont i magen.
Klockan har passerat midnatt och det är söndag morgon när The Darkness äntrar Rock Stage som sista band på detta årets Sweden Rock Festival. Man har 4 otroligt intensiva dagar bakom sig med konserter, upplevelser och galenskaper. Sömnen har varit minst sagt sporadisk och man är duktigt festivalsliten. De flesta verkar ha flytt fältet och det återstår endast något tusental i publiken och det kyligt och rått i luften.
Men det verkar publiken ha förträngt i samma sekund som The Darkness äntrar scenen för publiken är vedertaget entusiastiska i sedvanlig Sweden Rock anda. Det som slår mig direkt är hur sjukt bra gitarrljud The Darkness har. Kanske är det bästa gitarrljudet på hela Sweden Rock Festival. Vi får höra öppningsnumret ”Babarian”, ”Open Fire” (som mest påminner om ett rockigt The Cult) och ”Roaring waters” från den nya lovande plattan ”One of a kind”.
The Darkness radar upp ett pärlband av gamla hits som t.ex Black Shuck, One way ticket, Every inch of you, I belive in a thing called love och underbara “Get your hands of my woman”. Texterna är bra, underhållande och har mycket humor och detta känns också som själva temat för The Darkness som band. Det enda jag saknar är fantastiskt stämningsfulla och gripande allsångstemat ”Friday Night”
Bandet gör inte speciellt mycket visuellt väsen av sig utan det är Justin som står för all teatralisk underhållning och det gör han för de andra med. Det som är anmärkningsvärt är att Justin även spelar de flesta gitarrsolona själv till skillnad från brodern Dan Hawkins som sköter kompgitarren. Basisten Frankie Poullain ser grymt cool ut in sin 70 tals look ihop med sin Gibson Thunderbas.
Det som gjorde The Darkness megastora någon gång i början på 2000-talet var de fantastiskt starka och melodiska låtarna i brittisk rocktradition och detta i kombination med Justins Hawkins säregna falsettsång. Sprillans ny i bandet är blott 24 årige Rufus Tiger Taylor, som är son till ingen mindre är Queen trummisen Roger Taylor. Detta passar ju synnerligen utmärkt i det tydligt Queeninspirerade The Darkness.
The Darkness var en värdig avslutning med hög underhållningsfaktor på en för övrigt fantastisk Sweden Rock 2015 och kanske den bästa festivalen någonsin. I år har tyngdpunkten legat på många starka band i mellanklasstorlek och detta känns som ett vinnande koncept. Det enda nackdelen i kråksången var att man blev sjukt festivalsliten av alla konserter och intensiva dagar. Men det ser jag mest ett i-lands problem.
BILDSERIE – THE DARKNESS
SKRIBENT: Thorbjörn Skogh (thorbjorn.skogh@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anna Skogh (anna.skogh@rockbladet.se)
KONSERT: The Darkness
ARENA: Rock Stage / Sweden Rock Festival 2015
DATUM: 2015-06-06
BÄSTA LÅT: Underbara ” Get your hands of my woman” och alla sinnesjuka teatraliska galenskaper på scen av Justin Hawkins
BETYG:
BANDFAKTA – THE DARKNESS
MEDLEMMAR
Justin Hawkins : sång och gitarr
Dan Hawkins : gitarr
Frankie Poullain: Bas
Rufus Tiger Taylor: Trummor
SETLIST
Barbarian
Growing on Me
Black Shuck
Mudslide
Givin' Up
Roaring Waters
One Way Ticket
Hammer & Tongs
Love Is Only a Feeling
Every Inch of You
Open Fire
Street Spirit (Fade Out)
(Radiohead cover)
Get Your Hands Off My Woman
Stuck in a Rut
I Believe in a Thing Called Love
Love on the Rocks with No Ice
