AC/DC-album genom åren – en hög lägstanivå!

Ikväll spelar AC/DC på en utsåld Friends Arena i Stockholm. Rockbladet har gått igenom AC/DCs samtliga studioalbum (de internationella utgåvorna) och betygsatt innehållet och omslagen.

AC/DC-förfesten har pågått hela helgen på bland annat Hard Rock Café och Kungsträdgården där både tributeband och diverse akter som Thundermother och Quireboys lirat. På hemmaplan har Rockbladet roat sig med betygsättning av bandets album. Det blev en musikalisk resa med hög lägstanivå. 

 

High Voltage (1976)

Högexplosiv internationell debut från Australiens smutsigaste gossar som satte ribban högt direkt. Stilen har inte förändrats nämnvärt under åren, snarare finjusterats. Videon när allas vår Bon gör deep-throat på en säckpipa lämnar ingen oberörd.
Betyg: 
Betyg, omslag:  
Klassisk Angus på framsidan och baksidans brev till bandmedlemmarna är fascinerande läsning. 

 

Dirty Deeds Done Dirt Cheap (1976)

High Voltage (vars internationella release egentligen var låtmaterial från två olika skivor) följs upp av en nästintill lika kraftig spark i pungen. Det låter så skitigt att man undrar om Bröderna Young har doppat gitarrhalsarna i torrdasset innan de klev in i studion.
Betyg: 
Betyg, omslag:  Annorlunda omslag utan vare sig Angus eller logotype. Osar mycket 70-tal.

 

Let There Be Rock (1977)

Hade den här plattan kommit idag skulle vår recensionen lytt i sin helhet "Den bästa skiva som gjorts…EVER!".  Ingen hade protesterat om skivan getts ut med titeln Greatest Hits. Det rosslar, gnisslar och skramlar helt underbart. Hela plattan låter som man bara gick in och rev av låtarna helt utan omtagningar, pålägg och andra dumheter.  Vilket man säkert också gjorde.
Betyg: 
Betyg, omslag:  Första omslaget med AC/DC-loggan som vi känner till den idag. Illustrerar ett AC/DC live in action tillika en unik bild med Bon Scott som har kläder på överkroppen.

 

Powerage (1978)

AC/DC:s vassaste bluesstund och Keith Richards favoritalbum. Mer behöver egentligen inte sägas.
Betyg: 
Betyg, omslag: Angusillustrationen sammanfattar hur elektriskt det låter. Minus för att logotypen gjorts om igen.

 

Highway To Hell (1979)

Det stora kommersiella genombrottet och ett något tillputsat sound. Men jisses vilka låtar! Tyvärr är det endast titelspåret som murat in sig i setlisten för gott. Slutet på en era där den karismatiske sångaren Bon Scott dog rock and roll döden året efter.
Betyg: 
Betyg, omslag:  Det mest klassiska av de klassiska omslagen! Den riktiga loggan är tillbaka för att stanna. Angus med djävulssvans, yes!

 

Back In Black (1980)

Brian Johnsons debut och vilken jäkla debut sedan. Har sålt i helt osannolika 50 miljoner exemplar, endast toppat av Michael Jacksons Thriller. Världsklass på låtarna rakt men det skräpiga soundet som fanns tidigare har tyvärr polerats bort. Hur mycket filth Brian Johnson än krämar ur sig så kommer han aldrig bli lika dirty som Bons håriga bringa. 
Betyg: 
Betyg, omslag: Ett helsvart konvolut kan vara lika stilrent som det kan vara tråkigt. Men med tanke på Bon Scott-hyllningen och albumets titel så är svart helrätt denna gång.

 

For Those About To Rock (We Salute You) (1981)

Underskattad platta. Världens mest givna konsertavslutningslåt i titelspåret – när kanonerna rullas ut då vet man att det är över. Brian tar i så jeansen spricker i skitarställningen. Den knutna näven och gubbkepsen blir ett signum.
Betyg: 
Betyg, omslag:  En distinkt kanon illustrerar precis vad det handlar om och detta attribut blev ett permanent inslag på konserterna.

 

Flick Of The Switch (1983)

Här börjar glöden falna något och AC/DC kommer inte upp i samma höga nivå som historien kräver. Man har lite fastnat i vinkelvolten men fräser ändå fram några grymma spår som Nervous Shakedown och Rising Power.
Betyg: 
Betyg, omslag:  Lika intetsägande som delar av innehållet på plattan. Med AC/DC-mått mätt ska poängteras.

 

Fly On The Wall (1986)

Svagaste skivan och kräftgången fortsätter. Trots en enorm exponering med en knippe humoristiska videos så vill det sig inte riktigt. Men ett mediokert AC/DC-album är lika bra som många andra gruppers bästa.
Betyg: 
Betyg, omslag:  Plus för ett konsekvent tecknat tema i videos och album men rätt cheesy. Ett dåligt försök att skapa en ny gimmick i form av flugan. 

 

Blow Up Your Video (1988)

Heatseeker, That's The Way I Wanna Rock 'N' Roll och en av karriärens snabbaste låtar i This Means War lyftar upp ett i övrigt grådassigt album till mer än godkänt.
Betyg: 
Betyg, omslag:  Angus hoppar explosionsartat ut ur en TV men detta är 80-tals hemskt.

 

Razors Edge (1990)

Comebacken som tog bandet tillbaka till toppen. Thunderstruck får anses som gruppens senaste och troligen sista stora hit men det stannar inte där. Bandet rockar hårdare än någonsin och både Fire Your Guns, Razors Edge och Monetalks hade gärna fått vara mer permanenta inslag i setlisten.
Betyg: 
Betyg, omslag:  En uppryckning även på skivomslagsfronten men det är inte speciellt kul egentligen.

 

Ballbreaker (1995)

Här sattes grunden för hur AC/DC skulle låta de närmaste 20 åren. Jämtjockt bluesgung i ungefär samma tempo med varken höga berg eller djupa dalar.
Betyg: 
Betyg, omslag:  Snyggare tecknat än Fly On The Wall men inget omslag man ramar in och sätter på väggen direkt.

 

Stiff Upper Lip (2000)

Anonym platta som inte sätter några större avtryck i historien, precis som några av 80-talsvaxen. Titelspåret och Safe In New York City är T-dojja på den i övrigt lugnt glödande brasan.
Betyg: 
Betyg, omslag:  Snyggaste omslaget på länge med en guldstaty-Angus som också användes på konserterna och då sprutade både rök och eld.

 

Black Ice (2008)

Temat med starka titelspår fortsätter men här får belackarna vatten på sin kvarn att allt låter ungefär likadant. Anything Goes är Slade (inte Chris då, utan glamrockbandet…) precis som Monetalks var. Vi ser absolut inget fel i det!
Betyg: 
Betyg, omslag:  På plussidan – Angus i klassisk pose och djävulshornen. På minussidan – torftigt mönster och blaskiga färger.

 

Rock Or Bust (2014)

Starkaste skivan på länge och om detta nu blir den sista så är det definitivt en avslutning med flaggan i topp. Rock The Blues Away hör vi gärna på Friends ikväll!
Betyg: 
Betyg, omslag:  Speciellt LP-förpackningen känns påkostad och mer rock and roll än tidigare. Om 3D-effekten bidrar till något bra kan dock diskuteras.

 

Text och enhällig jury: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se) och Fredrik Brolin (fredrik.brolin@rockbladet.se)

 

AC/DC har knappast gjort sig kända för att variera sina setlists genom åren. Det är ungefär samma låtar som hängt med på varje turné sedan början av 80-talet plus Thunderstruck och några pliktskyldiga spår från det senaste albumet. Det är synd tycker vi så därför har Rockbladet satt ihop en alternativ spellista med sällan och aldrig spelade AC/DC-rökare där varje album finns representerat. Play it loud!

AC/DC – EN ALTERNATIV SETLIST

 

BANDFAKTA – AC/DC

MEDLEMMAR
Brian Johnson – Sång
Angus Young – Gitarr
Cliff Williams – Bas
Chris Slade – Trummor
Stevie Young – Gitarr 

| HEMSIDA | FACEBOOK | ACDCMACHINE – svensk intresseförening |