Ramblin' Man Fair del 2 - ett regnigt vykort från scenen

Den andra och avslutande dagen av festivalen innehöll regn, geggamojja och några positiva överraskningar. Rockbladet följde dessutom både Blues Pills, The Temperance Movement och Rival Sons på scenen.

Efter en dag med oväntat mycket solsken så inföll då klassiskt engelskt (festival-)väder med regn, regn och blåst. Men vad gör det när man ska få se tre av sina absolut största favoritband dela festivalscen. Att som bonus få följa dem bakom och på scenen är en ynnest och stor ära. Överladdad? Skojar du?!

Blues-Pills-10 — Elin Larsson, Blues Pills

Backstage är det redan lervälling när Rockbladet möter tre fjärdedelar av Blues Pills i deras loge. Elin, Zack och André gör sig i ordning för att om en stund öppna dagens festivaligheter på Classic Rock Stage. Blues Pills har kört järnet med festivaler i sommar och bland annat avverkat Graspop, Rock im Park och Rock am Ring. De har inte sovit en blund och Elin säger sig ha fått problem med rösten på grund av detta. En uppföljare till succédebuten Blues Pills håller på att spelas in och kommer preliminärt släppas i slutet av året. Bandmedlemmarna verkar vara bra polare med Rival Sons som de turnerat med tidigare och vi ser både Jay och Mike önska lycka till innan de skyndar till konsertstart.

Uppe på scenen får vi en bra utsikt över en regnponchoklädd festivalpublik och nu ska engelsmännen få sig en dos av psykedeliska lyckopiller. Det är lite ljudproblem till en början men Örebros stoltheter nyttjar sina 35 minuter maximalt och Elins röstproblem märker vi inte mycket av. Med tanke på vädret och tiden på dagen så är det välfyllt framför scenen och Blues Pills går hem bra bland åskådarna. No Hope Left For Me sätter de extra bra ikväll men tyvärr får vi inget smakprov från den kommande plattan. Efter konserten klafsar vi bort till det närliggande presstältet för att ladda vår utrustning som jobbat frenetiskt däruppe.

Regnet fortsätter strila ner och det ger en perfekt inramning till isländska Solstafir som är nästa band på Classic Rock Stage. Sångaren Addi konstaterar att de känner sig som hemma i denna engelska open air-debut i England under bandets 20 åriga karriär. Solstafirs mörka tongångar och genomsvarta framtoning är en väldig kontrast mot allt annat som presenteras på den stora scenen i dag men de fångar mitt intresse. Att sjunga på isländska låter tufft och jag kan inte låta bli att få en känsla av att befinna mig i filmen Korpen Flyger. Tungur knifur!

Under gårdagen gjorde vi en snabbvisit i det ödsliga filmtältet och såg en snutt konsertrulle med Rolling Stones innan solen lockade ut oss igen. Men inte ens det dåliga söndagsvädret kan få festivalbesökarna att kliva in i bion som visar diverse rockgig på DVD med halvrisig bildkvalitet under större delen av Ramblin' Man Fair. Hur tänkte arrangörerna där?

The Quireboys har jag lyssnat en del på men aldrig sett live och de blir en positiv överraskning. Om The Temperance Movement ibland låter som Faces så ÄR Quireboys Faces. Sångaren Spike har klämt några pints i sina da'r och en del av dem på scen ikväll. Ett furstligt partysväng från Newcastle med boogiewoogiepiano och frontmannens hesa stämband. Skulle någon undra var den en gång så rövrockande Rod Stewart tog vägen så lever han vidare i Quireboys-sångaren. Rösten, mikrofonstativföringen och klacksparkskänslan finns där. Jag bara väntar på att han ska börja kicka ut fotbollar i publiken. Perfekt festivalband och Spike är en laddie man vill hinka en eller tolv bira med.

Nästa band som Rockbladet ska få följa uppe på scenen är The Temperance Movement. Den engelska skivbolagsrepresentanten eskorterar oss upp backstage lagom till instrumentstämmandet och skoknytandet. Britterna har sina familjer på plats och det är fullt med folk runtomkring bandet som alla törstar efter de första ackorden. Noterar både Rival Sons, Blues Pills och Seasick Steve diggandes under konsertens gång. Med endast ett album i ryggen imponeras jag återigen av det här gängets livebredd. De menar varenda ton som de fräser ut och sångaren Phil Campbell är både Mick Jagger, Joe Cocker och sig själv samtidigt. En kul grej är när Phils dotter vill springa fram till pappa under en av hans spattiga danser i utkanten av scenen. Men mamma ser till att pappa inte blir störd i arbetet och bandet får en sjätte medlem på scenen. Undertecknad kommer nu börja göra muckarkam till nästa albumsläpp i januari.

Matklockan ringer omedelbart efter Temperance Movements uppvisning. Trycker en av de godaste burgare jag smakat på länge i VIP-ytan och fastställer att pommes frites alltid borde göras på sötpotatis, mums! Här minglas det för övrigt friskt och en del människor verkar hellre göra det än trängas framför scenerna. Eller också är det regnet som får folk att välja tak, soffor och Trooper Ale.

Rival Sons har jag följt noggrant i två år nu och det är kul att se hur de växer sakta men säkert utan att spelas nämnvärt i radio och det är även sparsmakat med TV-framträdanden. De är en elegant live-best och detta blir sjunde gången jag ser dem. Vi smyger på sidan av scenen under intromusiken från Den Gode, Den Onde, Den Fule och just när jag väntar på Scott Holidays riff till Electric Man så kommer i stället Belle Star. En fantastiskt låt från senaste plattan som sällan spelats live men den är allt annat än en öppningslåt och den uppspelta publiken blir lite avvaktande. Electric Man får vackert nöja sig med en andraplats på setlisten och då skiner publiken genast upp igen. Mitt under ursinniga Secret kan inte Jay Buchanan hålla sig längre och skorna åker av! Därmed blir han vinnare i "barfotaligan" då tillika skoallergiska Elin i Blues Pills och Luke i The Temperance Movement idag behållt dojjorna på.

Har sett Rival Sons betydligt mer på tå och de hämmas lite av det festivalavhuggna setet. Men de fräsiga sönerna från Long Beach har en snuskigt hög lägsta nivå. Den egna spelningen i Göteborg i augusti lär däremot bli världsklass. Vid sidan av scenen fortsätter det vara bandfamiljärt med delar av Blues Pills och TTM på plats. Att se Phil Campbell tillsammans med frugan skaka loss till tonerna av Torture är stor underhållning.

Då hårt jobbande Rockbladare måste ha vätska för att fungera blir det ett pitstop på Beer Festival där ännu en ny ölsort prövas, denna gång en trevlig Jennings Cocker Hoop. Det är betydligt mindre folk idag än igår och vädrets makter har nog en stor del i det tillsammans med avsaknad av riktigt stora akter. Gregg Allman som headliner känns mer och mer märkligt om man jämför med Scorpions som fortfarande drar bra med folk.

Särlingen Seasick Steve är helt klart ett unikum. Han får det att svänga ordentligt oavsett antalet strängar på de moddade gurorna men det blir en aning enahanda i längden. Enda låten som sticker ut är balladen Walkin Man där en tjej i publiken bjuds upp på scen för att bli besjungen av Steve. Den sjösjuke gubben låter precis som en tandlös skäggmurvel i snickarbyxor vilket han också är. Honom vill jag se inomhus på en mindre scen!

Kaffeabstinensen har varit påtaglig under dessa festivaldagar då det är svårt att få tag i riktigt kaffe. Till det räknar jag inte det teliknande magdragarpink som serveras på de flesta ställen. Det borde införas lagar om life safers i form av Starbucks i alla länder som inte vet hur man brygger mörkrostat Zoegajava!

Outlaw Country tältet har idag ersatts av Blues Crossroads där bland andra Whitesnake-bekantingen Bernie Marsden får gå lös. Tyvärr har nu en viss festivalmättnad infunnit sig och jag har svårt att uppskatta de här mustiga bluestongångarna. Det slår mig hur mycket egen form och fokus gör för konsertupplevelsen. Bernie var bra och jag var dålig.

Ian Anderson vill jag mest se för att kunna bocka av ännu en ikon på levande-legendslistan. Men Jethro Tull-enbentingens introverta navelskåderi är för svårt och dessutom duktigt pretto. Då anser jag mig ändå vara rätt open minded när det kommer till olika typer av rockmusik och uppskattar allt från Cornelis till Slayer. När Ian avslutar ett tvärflöjtstutande onanisolo med att låtsas slå sig själv i skrevet så blir det buskis och Prog Stage lämnas därhän. Jag har aldrig skrattat åt Stefan och Krister heller.

Inne i merchtältet är både Rival Sons och Blues Pills-tischorna slutsålda. Enligt personalen har det inte funnits någon The Temperance Movement-merch överhuvudtaget vilket är synd. Däremot pryder många av gårdagens t-shirts fortfarande väggarna tillsammans med festivalens egna snyggt komponerande tröjor och annat smått och gott. Jag hoppas detta tyder på Rival Sons och Blues Pills ökande popularitet snarare än att det har snålats med varorna.

Vi bestämmer oss för att ljumma till Gregg Allman från en av sofforna i VIP-tältet. Hans puttriga loungemusik avnjuts faktiskt bäst på just detta sätt. Det är ganska glest med folk framför Classic Rock Stage och oceaner från de krautrockande massor som invaderade Scorpions gig här igår. Men de som är på plats är verkligen inne i musiken då de står och gungar med slutna ögon. Gregg Allman är självklart en sann legend men mindre spännande som liveakt numera. Dock har han och Allman Brothers Band inspirerat många av mina gungstlingar och för detta kommer jag vara honom evigt tacksam.

Marillion avslutar proggandet och drar mer folk till sin scen än headlinande Allman. Här möts vi av festivalens läckraste ljusspel. Det är både visuellt och ljudmässigt vackert och även om jag oftast föredrar fulare tongångar så blir jag ståendes fram till extranumret. Jag kan inte namnet på en enda låt men sugs in i den maffiga estetiken och får dagens andra positiva överraskning.

Det känns lite ödsligt på området när vi tassar bort till Classic Rock Stage lagom till Gregg Allmans och hela festivalens svanesång. Regnet har sedan några timmar försvunnit men folk verkar ändå ha lämnat festivalen i förtid. Om det har med den svaga headlinern att göra, vädret eller helt enkelt att måndagens måsten pockar på uppmärksamheten tål att funderas på. Kanske känner många sig, precis som vi, nöjda med festivalandet efter "barfotabandens" urladdning och valde att gå när det bästa redan presterats.

Sammanfattningsvis en väldigt lyckad festival med potential att bli något ännu bättre och större. Jag hoppas man fortsätter köra nästa år igen men för min egen del finns det nog inget som kan slå upplevelsen att på scenen få avnjuta Blues Pills, The Temperance Movement och Rival Sons göra gemensam sak för ärlig och jordnära rock 'n' roll.

Text: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
Foto: Kristin Carlsson (kristin.carlsson@rockbladet.se)

SE HELA BILDSERIEN FRÅN BLUES PILLS